Illegal jakt förekommer än i dag men har egentligen ingen biologisk betydelse för de jaktbara arternas framtida överlevnad. Den illegala jakten ses mest som en stöld från dem som vill förvalta sin jaktliga resurs på den egna jaktmarken. Jägarna har blivit den överlägset bästa naturbevakaren. Illegal jakt accepteras helt enkelt inte, vare sig av förbundet eller av markägare.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att åklagare i svepande ordalag anklagar hela jägarkåren och Jägareförbundet för en ”tystnadskultur” i fråga om illegal jakt.
Med det sagt kan vi samtidigt konstatera att den rovdjurspolitik som nu förs får allt svårare att få acceptans, framför allt när det gäller varg. Allt fler fall av grova jaktbrott anmäls samtidigt som allt fler människor på landsbygden känner sig fullständigt överkörda och negligerade, oavsett om det handlar om rovdjursfrågan eller brottsbekämpning. Det i sin tur har i vissa fall lett till att synen på illegalt dödande av rovdjur har förändrats. Risken finns att enskilda personer ser det som den enda lösningen i en fråga där staten och ansvariga myndigheter totalt misslyckats.

Rovdjursförvaltningen har tillåtits bli en lekstuga för naturvetare och genetiker som blandar mer eller mindre gedigna forskningsresultat med eget tyckande. Påståenden som att en ny ”obesläktad” varg motsvarar 500 besläktade tillåts styra förvaltningen! Det ger bilden av ett samhälle där bevarandet av enskilda gener i vargstammen är viktigare än näringars överlevnad, medborgarnas vilja att bo på landsbygden och jägarnas intressen. Och detta har fått fortgå under alltför lång tid.
Årligen medges legal jakt på 400–500 stora rovdjur i Sverige och samtliga stora rovdjur har uppnått gynnsam bevarandestatus. Det illegala dödandet av ett antal rovdjur förändrar inte detta läge.

Det dagliga nyhetsflödet domineras just nu av avrättningar av tonåringar och kvinnor på öppen gata och det är naturligt att det ställs krav på hårdare tag mot gängvåld och samhällshotande kriminalitet. När Riksåklagaren nu av denna anledning begär utökade möjligheter att använda tvångsmedel, i klartext telefonavlyssning, passar han på att lägga till jaktbrott som ett brott som berättigar detta kraftiga integritetsintrång. Det är oacceptabelt och saknar varje proportion. Redan det framlagda förslaget riskerar att ytterligare spä på bilden av ett samhälle som misstror landsbygdsbor i allmänhet och speciellt dem som bor och verkar i områden med varg. 



Alla typer av jaktbrott ska självklart bekämpas, men att polis och åklagare har svårt att utreda dem och få misstänkta personer åtalade och fällda kan aldrig bli ett argument för kraftigt integritetskränkande åtgärder som telefonavlyssning. Idag är det många jägare som ogillar rovdjurspolitiken och som på allvar tror att de enbart av den anledningen är avlyssnade av staten. Det är en synnerligen allvarlig utveckling, ovärdig en rättsstat. 


Svenska Jägareförbundet tillskrev för en tid sedan Riksåklagaren och ifrågasatte förslaget om utökade tvångsmedel vid misstanke om jaktbrott. Förbundet har också i detta och andra sammanhang påpekat att polisens insatser vid misstanke om jaktbrott måste anpassas till brottens straffvärde och inte bli så omfattande att de väcker löje samt att hanteringen av frågor om beslag av vapen har klara brister och att vapen hålls i beslag alltför länge. Detta arbete kommer givetvis att fortsätta och intensifieras.
Jaktbrott ska bekämpas – detta ligger även i jägarnas intresse – men på ett sätt som är värdigt en rättsstat.

Torbjörn Larsson           
Ordförande               
Svenska Jägareförbundet  

Bo Sköld
Generalsekreterare
Svenska Jägareförbundet