Låt oss dock slå fast några viktiga delar om viltskadorna. Att vi kritiserar en felaktig rapport innebär inte att vi blundar för att det finns problem med viltskador. För att kunna hantera dessa på ett väl avvägt sätt krävs dock fakta. Vi behöver relevanta underlag när vi gemensamt fattar beslut om inriktningen av förvaltningen av våra naturresurser.
Kritiken mot Skogsstyrelsens rapport rör inte bara konstiga beräkningar, simuleringar, felaktiga antagande och metodval som går ut på att maximera kostnaden för viltets skador, utan även att rapporten pekar ut viltet – en del av naturens viktigaste byggstenar – som enbart en kostnad när viltet de facto genererar betydande intäkter.

Att Sverige är medlem i EU och att skogsbolag verkar på en internationell råvarumarknad – för att kunna balansera tillförseln av rätt råvaror för produktionen i sågverk och massabruk – är ett faktum. Sverige verkar inte i ett ekonomiskt vacuum som följer landsgränsen.
Att då, som skogskötselspecialist Jonas Bergquist på Skogsstyrelsen gör i en intervju i Svensk Jakt, mena att virkesmarknaden är nationell och påstå att vi har ”en relativt begränsad import av råvara, på marginalen” när den är avsevärt mycket större än det produktionsbortfall som viltet påstås stå för är förvånande. För så har inte myndigheten sett på import tidigare.

Att Skogsstyrelsen, som har till uppdrag att se till att målen för skogsproduktion och miljöhänsyn är jämställda, medvetet exkluderar den internationella handeln med skogsråvaror duger inte. Dessutom har detta sätt att beräkna förluster av råvara inte tillämpats i några andra sammanhang såsom stormskador, insektsskador eller för all del skydd av skogsmark. Varför man inte gjort det redogör Skogsstyrelsen för i sin rapport om viltskador från 2007 där följande går att läsa på sidan 27:
”När virkesutbudet minskar på grund av älgbetning påverkas förädlingsvärdet i sågverks- och övrig skogsindustri. Två alternativ kan utkristalliseras. Under förutsättning att det förlorade virket inte kan ersättas med import till konkurrensmässiga priser, samtidigt som de fria resurserna på grund av minskad produktionsvolym inte kan generera alternativa intäkter, kommer de ekonomiska effekterna av den minskade avverkningen bli mycket stora även för industrin. Ett annat alternativ är att det förlorade virket kan ersättas med importvirke till konkurrensmässiga priser. I detta alternativ kommer de ekonomiska effekterna av stoppet att bli mindre och prisskillnaden består av differensen i priset mellan inhemskt och importerat virke.”
Detta är hur man sett på potentiella råvaruförluster, oavsett orsak fram till nu. Viltet ska idag tydligen beläggas med helt andra och tuffare villkor. En myndighet borde hålla sig för bättre än så och detta utgör en viktig del av vår kritik.

Denna förändrade inställning till importerad råvara gör att 60 procent av totalsumman för viltets kostnader är förädlingskostnader som inte uppstår i verkligheten. Vi finner det helt uppenbart att Skogsstyrelsen gjort detta för att kunna visa upp så höga belopp som möjligt. 
Men rapporten innehåller fler fel än så. Därför finns det bara en sak att göra. Skogsstyrelsen måste dra tillbaka den.

Anders Nilsson
Biträdande riksjaktvårdskonsulent

Daniel Ligné
Riksjaktvårdskonsulent