Gick man till skogen en lördags- eller söndagsmorgon på 1970-, 80 eller -90-talet hörde man snart drevskall från egna hundar och från grannarnas. Hare-, räv- och rådjursdrev där man lärde sig att känna igen de olika hundar som användes.
I dag är det ganska tyst och jag lär inte få höra många fler drev heller. Anledningen stavas varg.
Allt färre vågar släppa sin hund och många väljer att inte skaffa någon ny när den gamla är slut. Ett kulturarv är på väg i graven på en tredjedel av Sveriges yta.
Trots omfattande politiska och juridiska framgångar i linje med Jägareförbundets inställning i rovdjursfrågan, så har väldigt lite hänt i verkligheten. Vargstammen ökar i numerär och utbredning.
Skadorna på hund kanske inte ökar men tacka f-n för det, när hunden ligger hemma i soffan. Där sker, tack och lov, ännu inga vargangrepp.
Själv vägrar jag att ge upp och kommer att fortsätta jaga med hund, men jag har stor förståelse för dem som resonerar annorlunda.
Jag vill till sist uppmana alla att delta i säsongens rovdjursinventering genom att samla vargspillning för dna-analys, rapportera spårobservationer, med mera.
Någon gång måste väl förnuftet segra?

Göte Johansson
Ordförande Jägareförbundet Västra Götaland Väst