Hit har vi nått genom generationers framsynta viltförvaltning baserad på egen självförvärvad kunskap och jaktetiska värderingar.
Under senare årtionden har vi fått flera både nygamla jaktbara klövviltarter med ökande populationer samt växande stammar av flera större fåglar samt säl. Förekomsten av stora rovdjursstammar inte att förglömma. Dessutom invasiva arter som skarv och mårdhund.

Med detta följer krav att som jägare ta till sig ny och fördjupad kunskap både om viltarterna och jaktmetoder med vilka dessa på ett etiskt försvarbart sätt uthålligt kan förvaltas. Gentemot samhället, allmänna och enskilda intressen har vi ett förvaltningsansvar för att förhindra eller minimera ekonomisk skada och annan negativ påverkan av alltför individrika viltstammar. Med detta har också följt allt fler regler och detaljerade föreskrifter.
Även världens bästa jaktlagstiftning kan stundtals upplevas som en ”balansakt på slak lina” när regler är tvetydiga eller upplevs som orimliga och där syftet dessutom är långt ifrån glasklart.
Där behov och möjligheter föreligger måste målet vara att hitta och öppna möjliga lösningar.
Lagstiftning får helt enkelt inte bli problematisk.