Mellan raderna läser man att Skogsstyrelsen bäst ska klara myndighetsfrågorna när det gäller älgförvaltningen.
Naturvårdsverkets antydningar om att älgförvaltningsplaner inte längre ska beslutas regionalt utan bestämmas genom centralstyrda direktiv pekar i en för viltet och jägarna oönskad riktning.
Håller pendeln på att slå tillbaka? Från lokalt bestämmande till centralt? Den fråga som tydligt inställer sig är: Vilkas intressen vill dessa centrala förvaltningsmyndigheter tillmötesgå – skogsbrukets, viltets eller jägarnas?
Den älgförvaltningsmodell som vi tillämpat sedan 2012 har i huvudsak accepterats både av jägare och markägare. Förfinade modeller för att bestämma vad älg-betet och älgstammen tål, har processats fram. Lokalt har
påfrestningarna varit tydliga i fråga om hur målen ska nås, men den positiva riktningen är klar och mätbar.
Uppmaningen till markägarna, främst då storskogs-bruket och myndigheterna, måste bli att vårda den modell som är den enda framgångsrika och på sikt mest effektiva. Det vill säga lokalt och regionalt bestämmande om vilt-förvaltningen och då främst om älgen som en av de viktigaste viltresurserna vi har i vårt land.
Jägarna och Jägareförbundet, som svarar för den verkställande delen i älgförvaltningen, tar sin del av ansvaret.