I skogen hade moderna skördare och skotare ännu inte gjort entré. Det fanns förutsättningar för ett livskraftigt småviltbestånd på de brutna markerna. Högvilt var det klenare med. Men så hände något.
Lantbruket och skogsbruket effektiviserades. Älgstammen exploderade, rävskabben sköt rådjurspopulationen i höjden. Samtidigt täckdikades tegarna igen. De öppna fälten plöjdes på höstarna och rapphönsen och fasanerna försvann.
I skogarna har nu dovviltet och vildsvinen tagit älgens och rådjurens plats.
Jag har i decennier arbetat aktivt med älgförvaltning – det blir allt svårare. Dels är det rent generellt svårt att få jägare att engagera sig ideellt i dag, men det är också svårt att motivera jägare att lägga ner mycket tid på ett vilt de inte jagar i samma utsträckning som de jagar dovvilt och vildsvin. Jaktvårdskretsarnas engagemang i den lokala älgförvaltningen är som bortblåst.

Vi verkar i en modern tid och även om våra minnen många gånger får oss att tänka på vår barndoms jaktliga landskap gäller det att, precis som viltet, anpassa oss till det landskap i vilket vi lever i dag. Detta gäller även vår viltförvaltning. För vi vill väl att våra barn och barnbarn också ska kunna uppleva jaktens glädje?

Länsordförandes krönika i Svensk Jakt nr 7/2019