Har vi de tjänstemän i offentlig förvaltning som vi förtjänar? Frågan aktualiserades i slutet av december när tidningen Djurskyddet intervjuade en namnkunnig och högprofilerad REMA-åklagare (Riksenheten för miljö- och arbetsmiljöbrott) om att denna tagit plats i organisationens lokala styrelse i Jämtland.

Frågan blir givetvis hur lämpligt det är att en åklagare som gör karriär genom att åtala jägare för allehanda brott, samtidigt sitter i styrelsen för en organisation som bland annat vill förbjuda grytjakt och starkt begränsa löshundsjakten. Vidare vill Djurskyddet begränsa skyddsjakten på rovdjur och nationalisera hela viltförvaltningen.

Att vara med i en förening är givetvis en rätt alla har, föreningsfriheten är grundlagsskyddad.
Samtidigt ligger det nära till hands att anta att den aktuella åklagarens objektivitet i frågor rörande exempelvis jakt blir mycket problematisk.
Framför allt kan vi vara säkra på att om det omvända förhållandet varit aktuellt, hade aktivisterna på djurrättsflanken varit synnerligen högljudda.

Problemet med aktivistiska tjänstemän på diverse myndigheter är tyvärr inte bara ett lokalt problem. Det kanske tydligaste exemplet är hur den svenska vargförvaltningen mer eller mindre kidnappats av tjänstemannakåren på ansvariga myndigheter och departement.

Jag kan tänka mig få andra områden där de folkvaldas beslutade mål ligger så långt ifrån verkligheten som inom just vargförvaltningen.
Riksdagen beslutade om ett intervall mellan 170 och 270 vargar i Sverige. I dag har vi över 400 vargar, och det kommer att bli många fler efter valpningen i vår. Diskussionen om den havererade vargförvaltningen är välkänd.

Säkert är att tjänstemännen som hanterar frågan konsekvent väljer den väg som innebär att vargstammen växer och att de av outgrundlig anledning tillåts fortsätta med sin aktivism. Konsekvensen blir att svenska politiker snabbt förlorar rätten och möjligheten att förvalta vargen.
Nästa nivå med graverande exempel på aktivistiska tjänstemän är inom EU. Även här ser vi tydliga exempel på hur byråkrater väljer att gå långt utanför givna ramar, exempelvis i vargfrågan.

Som de flesta vet är art- och habitatdirektivet styrande för vargförvaltningen. I dokumentet står bland annat att det ska justeras i takt med att arternas status förändras. Dokumentet är från 1992 och ingen kan hävda att vargens status är något annat är god och numerärt ökande i Europa. Ändå vägrar man flytta vargen från bilaga 4 (strikt skyddad) till bilaga 5 (förvaltningsbar).

Oavsett om det handlar om statliga tjänstemän i Jämtland och Stockholm eller byråkrater i Bryssel är problemen likartade. De politiska besluten och spelreglerna sätts på undantag och personliga agendor tillåts styra utvecklingen.

Detta är oacceptabelt gällande viltförvaltningen och lika oacceptabelt ur ett demokratiperspektiv.
Statens tjänstemän ska verkställa politikens demokratiskt fattade beslut, inte sin egen agenda.

Peter Eriksson
Ordförande Svenska Jägareförbundet

Förbundsledare i Svensk Jakt nr 2-3/2022