Svensk viltvård bygger sedan flera decennier på att det finns ett lokalt, huvudsakligen ideellt, engagemang för viltet och viltvården.

Historiskt är det jaktlag som rapporterar vilket vilt som fällts, vad som observerats på marken och som på egen tid och för egna pengar har gjort insatser för att underlätta för en högkvalitativ viltstam. Allt från att sätta upp en saltsten och spillningsinventera till att bygga eller plantera skydd för fältviltet.

Dessa helt avgörande insatser från jägarkårens gräsrötter har över tid gjort Sverige till världens kanske bästa jaktland. Visst har vi fortfarande tuffa utmaningar med sjunkande älgstam, växande rovdjurspopulation och skarpa diskussioner om brukande. Men överlag har vi en välfungerande viltvård och förvaltning i Sverige.

Dock utmanas basen, den lokala förvaltningen och det ideella engagemanget, ständigt. Samhället rör sig obönhörligen i en riktning där allt mer professionaliseras och beslut flyttar uppåt i hierarkin. De ideella krafterna glöms bort eller ignoreras.

Inom områden som berör jägarna är försöken ganska uppenbara. Myndigheter sätter nationella mål, till synes helt utan insikt om att Sverige är ett stort land och förutsättningarna skiljer sig markant mellan Ystad och Haparanda.

Målet på fem procents betesskador på tallskog är ett exempel. Målet tar inte hänsyn till regionala förutsättningar, men är ändå detsamma över hela landet. Effekten av hur detta påverkar älgstammen är uppenbar och mycket långt från en genomtänkt förvaltningsmodell.

Likaså är det märkligt när det beviljas skyddsjakt på dovvilt i ett helt län, trots att alla kan se att problemen är lokaliserade till ett fåtal områden. Orimligt och oetiskt.

Vargfrågan är ett annat exempel där nationella mål och centralstyrning har betydande negativa effekter på den lokala och regionala nivån.

Det måste inte vara så. Förbundet arbetar efter principen att förvaltningsbeslut ska fattas så nära dem som berörs som möjligt. En bred majoritet av våra folkvalda politiker står helt bakom principen att förvaltningen så långt som möjligt ska vara lokalt beslutad och ha förankring hos dem som påverkas.

Problemet tycks ofta sitta på myndighetsnivå. Nationella sektorsmyndigheter och länsstyrelser verkar ha svårt att se hela bilden och värdet av att ha en lokal förankring.

Jag är övertygad om att vi behöver slå vakt om de ideella krafterna i viltförvaltningen.

Vi behöver också myndigheter som inser att nationella mål inte alltid är lösningen. Slutligen behöver vi politiker som är tillräckligt tydliga i sin styrning. Risken är annars att vi utarmar fundamentet i svensk viltförvaltning: viljan att hjälpa till och frivilligt göra insatser för viltet!

Peter Eriksson
Ordförande Svenska Jägareförbundet

Förbundsledare i Svensk Jakt nr 2-3/2024