FÖRBUNDSLEDARE. Fältviltet hamnar ofta i skymundan i de jaktpolitiska diskussionerna. Det är synd. Frågan har många kopplingar till den biologiska mångfalden i odlingslandskapet. Svenska Jägareförbundets arbete med fältviltet fortsätter på bred front, skriver förbundsordförande Peter Eriksson.
Den jaktliga debatten i Sverige handlar allt som oftast om stora rovdjur, älgförvaltningen, jakten på statens mark i fjällen eller kanske vilka vapen och vilken ammunition som vi jägare får använda.
I bästa fall dyker det ibland upp en klok och intressant diskussion om jaktetiken eller kanske vilka utbildningar jägare borde gå. Det finns dock en mängd frågor som vi borde lyfta till diskussion oftare. Frågan om fältviltet och dess förutsättningar är ett gott exempel.
Tyvärr hamnar fältviltet ofta i skymundan när jaktpolitiken diskuteras. Detta trots att vi alla vet att allt hänger samman.
Rätt genomförd viltvård gynnar fältviltet och bidrar till biologisk mångfald i landskapet, vilket gynnar såväl jägare som lantbrukare och alla andra i samhället. Finns det en god livsmiljö för fasaner och rapphöns minskar jorderosionen och pollinerare gynnas. Håller man efter predatorer och svartfågel hjälper man rådjur, hare och markhäckande fåglar.
Ofta kan små insatser ha stor effekt. Framför allt i en miljö där det högintensiva jordbruket lämnar mycket små marginaler för fältvilt. Rätt gjorda insatser behöver inte kosta mycket och kan bidra till lönsamheten.
I sammanhanget är det viktigt att påpeka att insatserna givetvis bör genomföras på frivillig väg. Det behövs varken nationell lagstiftning eller krav från EU. Det finns goda exempel där lokala och frivilliga insatser för biologisk mångfald även innebär långsiktig ekonomisk fördel för markägarna.
Samverkan mellan olika intressenter i frågan är självklar. Liksom utbildning och att fånga upp goda och framgångsrika exempel. Samtidigt behöver förbundet arbeta på exempelvis EU-nivå, så att framtida beslut möjliggör relevant stöd till de som gör goda insatser.
Det finns således mycket att göra och det är sannolikt en lång resa innan vi är i mål, om vi ens någonsin kan säga att vi är helt nöjda. Det ska också påpekas att det runt om i landet redan sker utmärkta insatser för fältviltet lokalt.
Vi vet till exempel att utan jägarnas arbete hade rapphönan inte funnits i den svenska faunan.
Svenska Jägareförbundet kommer att fortsätta arbetet med fältviltsfrågan på bred front, för att informera och påverka. Alla gynnas av en ökad biologisk mångfald.
Peter Eriksson
Ordförande Svenska Jägareförbundet
Förbundsledare i Svensk Jakt nr 4/2024
