Jaktårets älgjakt har redan pågått ett tag i delar av landet och snart jagas det älg i hela Sverige. Förhoppningsvis har många av er redan tagit del av denna genuint svenska jakttradition.
Det finns dock många orosmoln på himlen. Det är givetvis för tidigt att förutse hur avskjutningen blir i år, men tittar vi på föregående år är trenden oroväckande. Älgstammen i Sverige är och har varit starkt vikande det senaste decenniet.

Dagens älgförvaltningssystem har varit igång sedan 2012 och effekterna av det har varit övertydliga. Vi har gått från en årlig avskjutning på ungefär 95 000 älgar till cirka 50 000. Nedgången ligger på runt 40 procent över landet.
Syftet med den kraftigt sänkta älgstammen är att minska betesskadorna i skogsbruket och det är här problemet med dagens förvaltning blir uppenbart. Trots betydande tryck från flera stora skogsbolag att öka avskjutningen är effekterna på resultaten i älgbetesinventeringen (Äbin) försvinnande små.

Tittar man på de senaste inventeringsresultaten är förändringen över tidsperioden obefintlig. Trots kraftigt ökat jakttryck och färre älgar i skogen verkar skadorna enligt Äbin märkligt nog vara konstanta! Det måste finnas andra metoder att mäta effekten av åtgärderna i förvaltningen.
Älgen är vårt kanske mest värdefulla vilt och en omistlig nationalsymbol. Höstens älgjakt är för många jägare skälet till att man jagar. Skulle vi hamna i en situation där kommande generationer sällan eller aldrig får en chans att se älg, än mindre får uppleva en riktig älgjakt, har vi misslyckats med att förvalta vårt arv.

Svensk jakttradition och viltförvaltning bygger på att vi skördar av räntan och vårdar kapitalet. Stammen kan behöva minskas i perioder och områden och då ska man göra det – och jägarkåren ska ta sin del av ansvaret. Men den utveckling vi sett de senaste åren är något helt annat.
En del stora markägare driver på, med alla till buds stående medel, för att så många älgar som möjligt ska fällas även om stammen redan är i fritt fall. Jägare och jaktlag hamnar i kläm, förvaltningsbeslut körs över och allt färre vill engagera sig i förvaltningen. Att stämningen – glädjen – i jakten blir lidande är uppenbart.

Vårt lands älgförvaltningssystem står inför historiska utmaningar. Minskade stammar ger mindre resurser till systemet via fällavgifter. Hela förvaltningssystemet utarmas både på resurser och engagerade människor.
Älgstammens utveckling måste vara hållbar, rimlig och accepterad av alla parter. Dessutom måste stammen vara av hög kvalitet, ett fastställt mål som ofta glöms bort. Slutligen behövs ett finansieringssystem som klarar morgondagens utmaningar.  

Svenska Jägareförbundets medlemmar har varit synnerligen tydliga. Älgfrågan står högt upp på prioriteringslistan.
Vi kommer framöver att intensifiera arbetet med att utveckla och förnya förvaltningssystemet och inventeringen. För att i slutändan säkerställa att även kommande generationer en kall höstdag ska kunna få uppleva känslan av att smyga in på ett ståndskall på vår nationalsymbol.

Peter Eriksson
Ordförande Svenska Jägareförbundet

Förbundsledare i Svensk Jakt nr 10/2024