När det gäller statens mark ovanför odlingsgränsen (och ofta även nedanför) var det således upp till var och en att jaga fritt. Detta var fortfarande förhållandet när renbeteslagarna kom till i slutet av 1800-talet och dessa innebar ingen ändring. Först på 1910-talet kom staten att kräva särskilt tillstånd för att få jaga på statens mark ovanför odlingsgränsen men denna inskränkning kom inte att gälla samer, vare sig de var medlemmar i lappby eller inte. Med 1928 års renbeteslag kom dock jakträtten för samer att inskränkas till medlemmar av skogs- eller fjällappby. Efterlevnaden av gällande bestämmelser kom att vara bräcklig åtminstone fram till 1950-talet. Detta gällde såväl samer som andra.

Renbetesfjällen har en något annorlunda historisk utveckling och konkurrensen om jakten där har varit mer uttalad. De renskötande samernas rätt till jakt går idag inte längre än rennäringslagstiftingen anger.

Reformen om den så kallade fria fjälljakten kom 1993. Under en stor del av 1900-talet hade alltså staten ensidigt beslutat vem som skulle få jaga på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Tillstånd krävde ofta personliga kontakter. På många ställen hade emellertid jakträtten efter småvilt arrenderats ut till lokala föreningar och tillgången till jakt även för andra intresserade var alltså inte helt stängd. Det bästa exemplet är Kiruna Jakt- och Fiskevårdsförening som under sina glansdagar hade över 6 000 medlemmar.

Som förbundet ser det har alltså jakten på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen varit öppen för även andra än de renskötande samerna och utövats av flera skilda grupper under alla tider utom en kortare period under 1900-talet, då det ändå fanns goda möjligheter för den intresserade att jaga i delar av området. Den nu gällande modellen för upplåtelse av småviltjakt på statens marker i fjällområdet har gällt under de senaste trettio åren och har i stort sett funnit sina former.

Det finns andra sätt att skildra det historiska skeendet.

Förbundet kan inte ställa sig bakom den förenklade historieskrivning som återfinns i Girjasdomen och är även skeptiskt till de slutsatser som delbetänkandet kommer fram till även om grundmaterialet är framtaget på ett ambitiöst sätt som dock inte ser till hela bilden.

En intressant historievetenskaplig rapport har lämnats in av Justitiekanslern i Talmamålet (Gällivare tingsrätt, mål T 335-22, aktbilaga 53). Där får man en bättre och mer allsidig belysning av förhållandena inom främst Talma sameby. Indirekt innebär rapporten en svidande kritik av Girjasdomens historieskrivning och vissa delar av senare tids samiska historieforskning.

Den norska Utmarksdomstolen for Finnmark har i en dom den 21 april 2023 lämnat en utförlig beskrivning av de historiska förhållandena inom Karasjoks kommun och olika folkgruppers liv inom detta område. Detta var svenskt område fram till mitten av 1700-talet och beskrivningen speglar förhållandena inom ett större område av den norra lappmarken. Domen har överklagats och en dom från Norges högsta domstol förväntas före sommaren.