Ladda ner hela delbetänkandet här Bilaga 3 börjar på s 681

Kommittén menar att man bör inrikta sig mot en enhetlig reglering för hela det aktuella området även om samebyarnas rättigheter skiljer sig åt. Det kan man hålla med om men det viktiga blir då vad denna reglering innehåller och om den verkligen leder till en enklare och tydligare lagstiftning.

De tre olika modellerna som presenteras är:

1. Ovillkorad rådighet för samebyarna över småviltjakt och fiske
2. Fortsatt statlig upplåtelse av jakt och fiske
3. Rådighet för samebyar över småviltjakt och fiske med krav på utövningen.

1. En ovillkorad rådighet

En ovillkorad rådighet för samebyarna skulle tillgodose samebyarnas krav men det är enligt kommittén inte möjligt att förutse hur allmänhetens tillgång till jakt och fiske skulle påverkas. Det kan också antas att det skulle bli betydande variationer mellan samebyarna. Kommittén har bedömt att det för närvarande inte finns förutsättningar att vidare överväga en sådan modell.

Från Svenska Jägareförbundet:

Vi säger bestämt nej till detta förslag, en ovillkorad rådighet för samebyarna, och stödjer därmed Kommitténs bedömning.

2. Fortsatt statlig förvaltning

Kommittén resonerar att följden av Girjasdomen medför att staten inte kan ha fortsatt förvaltning av jakt och fiske på statlig mark. Men Girjasdomen talar bara om förhållandet till staten och är begränsat till Girjas område. Domstolen har inte haft anledning att närmare gå in på om andra än rennäringsföretagare har ägnat sig åt jakt och fiske inom det aktuella området eller inom övriga delar av lappmarkerna. Det är således inte klarlagt att övriga samebyar ur ett historiskt perspektiv har upparbetat urminnes hävd och ensamrätt till jakten och fisket.

Utredningen i Talmamålet och Karasjokmålet (där dom i Norges Høyesterett väntas i april-maj 2024) ger en mer nyanserad bild.

Från Svenska Jägareförbundet:

Förbundet anser att kommittén inte har stöd för påståendet om ensamrätt för samebyarna. Man har valt att bortse från att andra än i samebyar organiserade rennäringsföreträdare har ägnat sig åt jakt och fiske i dessa områden sedan så långt tillbaka som man kan följa historien. Gemensamt utnyttjande har varit regel och detta har varit möjligt tack vare de mycket stora arealer som det är fråga om. Det system med mer allmänt tillgänglig jakt som har tillämpats under de senaste trettio åren har haft vissa barnsjukdomar men fungerar nu i huvudsak väl.
En fortsatt statlig förvaltning är – av de föreslagna alternativen – det enda alternativet som kan tillgodose andra intressens tillgång till statens marker. Staten som markägare skall ha full rådighet över dessa marker. Staten är också en garant för fortsatt tillgänglighet.

Kommittén redogör sedan för svårigheterna med att lösa in en jakt- och fiskerätt med stöd av expropriationslagstiftningen. Sammanfattningsvis anser kommittén att det blir krångligt och dyrt.

Från Svenska Jägareförbundet:

Svenska Jägareförbundet anser att man inte har undersökt alla aspekter när det gäller att lösa in en eventuell ensamrätt till jakt och fiske. Man får komma ihåg att det inte är fråga om att frånta någon samebymedlem den rätt att jaga eller fiska som han eller hon har idag utan att det handlar om möjligheten att upplåta rätt till andra när utrymmet medger detta och renskötseln inte lägger hinder i vägen. Att lösa problematiken runt jakt och fiskerätten i berörda områden kan bli krångligt och möjligtvis kosta en del men det är just för detta ändamål som kommittén har tillsatts.

Slutligen anför kommittén folkrättsliga hinder. Man undviker dock att nämna att ett urfolks rättigheter inom ett visst område inte anses hindra att andra har liknande rättigheter inom samma område. Detta finns klart uttalat i bland annat kanadensisk praxis (fallen Sparrow, Van der Peet och Gladstone). Renskötselns rättigheter behöver således inte vara så långtgående att andra intressens möjligheter att nyttja området åsidosätts.

Från Svenska Jägareförbundet:

Förbundet anser att de folkrättsliga betänkligheterna inte har den bärkraft som kommittén påstår genom att rennäringsföretagarna inte fråntas några rättigheter utan endast måste acceptera att andra har liknande rättigheter i den mån detta inte innebär alltför stor påverkan på rennäringsföretagarnas traditionella näringsfång.

3. Rådighet för samebyar

Den tredje modellen – rådighet för samebyar över småviltjakt och fiske med krav på hänsynsfull utövning – är den som kommittén förordar och utvecklar mer i detalj. Tanken är att samtliga samebyar tillerkänns exklusiv rådighet över småviltjakt och fiske oberoende av om de har någon sådan rätt idag men att de får en skyldighet att upplåta rätt att jaga och fiska till allmänheten om det inte finns sakliga skäl att vägra. En särskild renmarksnämnd för jakt och fiske föreslås kontrollera efterlevnaden.

Från Svenska Jägareförbundet:

Redan förslaget till 30 a § är dubbeltydigt och tonar ner skyldigheten att upplåta småviltsjakt och fiske. Paragrafen kan läsas som att samebyn kan låta bli att upplåta överhuvudtaget.

Dessutom verkar det möjligt att låta hela verksamheten skötas av t.ex. en professionell jakt- och fiskearrangör. Båda dessa aspekter väcker farhågor om att tillgängligheten till småviltsjakt och fiske till rimlig kostnad kan komma att begränsas. Det finns också en risk att jakten och fisket kommer behäftas med olika regler och förutsättningar i olika samebyar att konstruktionen i sig begränsar upplåtelse.

I förslaget till 30 b § så är det främst uttrycket ”sakliga skäl” som framstår som problematiskt. Detta är inte närmare definierat även om det ges vissa exempel i motivtexten. Det är emellertid lagtexten som gäller och då kan sakliga skäl betyda ungefär vad som helst. Det måste till exempel inte ha någon anknytning till renskötseln. Det framstår som allt annat än rättssäkert. Lagstiftning genom motiv är (numera) inte något som anstår en rättsstat.

I förslaget till 30 c § anges att villkoren för en upplåtelse bestäms av samebyn. Detta innebär att samebyn ensidigt kan bestämma villkor och priser på ett sådant sätt att all enhetlighet och möjlighet att förutse vad som kommer att gälla blir illusorisk. Kanske det blir guidetvång mer allmänt. Man kan jämföra med förhållandena och prisbilden i Tjuonajokk. Vad finns det för garantier att prissättningen blir skälig?

Ansvaret för viltvård och fiskevård blir delat mellan samebyn och staten. En nyhet är att samebyn föreslås få ersättning för sin medverkan i samråd (30 g §).
Motiv för detta saknas. Jämför med dagens läge där frivilliga lägger ner tusentals timmar och stora belopp på viltvård på statens mark mot – på sin höjd – viss milersättning. Renmarksutredningens förslag leder således till ökande statliga kostnader.

Renmarksnämnden föreslås i x § överta länsstyrelsernas roll som tillsynsorgan. Förbundet tror inte att det blir en förbättring. Expertkunskap parad med god kännedom om lokala förhållanden kommer att gå förlorad och tar tid att ersätta. Märk att någon representant för markägaren inte föreslås ingå i nämnden vilket framstår som märkligt med tanke på att samebyarna är representerade. Genom den öppna formuleringen i förslaget till 30 b § med ”sakliga skäl” blir renmarksnämndens arbete antingen meningslöst eller ett sakta famlande efter rättsprinciper som inte har stöd i lagtext.
Vi tror vidare att kostnaden för exempelvis ett permanent kansli kommer att kosta onödigt stora belopp. Daglig verksamhet från augusti till november samt någon månad på våren, resekostnader, tillsyn etc. är inte gratis. Det är önsketänkande att tro att flertalet ärendet kommer att kunna avgöras av ordföranden ensam.