Under 2010 hölls ett partsmöte för konventionen om biologisk mångfald i Nagoya. Ett resultat av mötet var att man antog en strategisk plan för biologisk mångfald. Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har som en del i uppföljningen av beslutet fått ett regeringsuppdrag att beskriva omfattningen av Sveriges arbete med bevarande av biologisk mångfald i landmiljöer. Redovisningen avgränsas inte till de mål som anges i Nagoyaplanen, utan "beskriver den palett av instrument som används i Sverige i arbetet med skydd, skötsel och återställande av biologisk mångfald."

Jakt är en form av markanvändning och ett av de viktigaste verktygen för förvaltningen av viltstammarna. Därmed är det nödvändigt att regelverket för jakt tas upp bland instrumenten för att bevara och hållbart bruka den biologiska mångfalden. Tyvärr är dock beskrivningen av gällande regelverk och praxis för jaktens tillämpning i rapporten fullständigt fel och vilseledande.

Gynnsam bevarandestatus spökar igen
Enligt rapporten så gäller följande : "Utgångspunkten är att allt vilt ärfredat och allmänna jakttider meddelas endast för slag av vilt som har en gynnsam bevarandestatus i landet." Detta är helt felaktigt. Gynnsam bevarandestatus (GYBS) är ett begrepp som stammar från Art- och habitatdirektivet och dess tillämpningar. Strikt sett gäller direktivet och begreppet endast för de särskilt skyddsvärda arter av "gemensamhetsintresse" som tas upp i direktivets bilagor. GYBS är därmed varken tillämpbart på våra vanligare däggdjur, eller på fåglar. De senare omfattas istället av Fågeldirektivet, som inte använder begreppet GYBS.

För den absoluta merparten av det jaktbara viltet varken kan eller kommer GYBS följaktligen att fastställas. Dessutom är ett av de kriterier som enligt kommissionen skall användas för att fastställa GYBS att arten inte minskat sedan medlemsstaten gick med i EU. Fanns det ett krav på GYBS för jaktbara arter skulle exempelvis rådjur och älg inte kunna jagas idag i Sverige, eftersom stammarna är svagare än när vi gick med i EU. Det ligger förstås inte i jägarkårens intresse, men är knappast heller önskvärt för resten av samhället. Och kanske allra minst för skogsbruket och skogsstyrelsen.

Jaktens inverkan på biologisk mångfald
Även resterande delar som tar upp jakten uppvisar stora brister. Bland annat hävdas om Jaktlagen att "Reglerna avser endast jakt per definition och inte exempelvis skydd eller vård av viltets miljöer". Alla jägare vet självfallet att även detta är helt fel. Enligt 4 § Jaktlagen ska jakträttshavaren och markägaren tillsammans "bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd" och "sörja för att viltet får skydd och stöd".

Vilt är alla vilda fåglar och däggdjur, och dessa skall följaktligen jakträttshavaren och markägaren vårda. Det gäller inte bara jaktbart vilt, utan allt vilt. Det gäller inte heller bara att anpassa jakten, som enligt Jaktlagen definitionsmässigt bara är en del av viltvården. Istället skall jakträttshavaren och markägaren tillsammans skapa goda miljöer för allt vilt.

Gör om, gör rätt
Det är minst sagt förvånande att Naturvårdsverket med sektorsansvar för jakten släpper ifrån sig en rapport med så stora brister och felaktigheter. Den enda möjliga förklaringen är att ingen tjänsteman som hanterar viltfrågor varit med i den arbetsgrupp som tagit fram rapporten. Samt att relevanta delar av rapporten inte heller granskats av någon sådan tjänsteman. Skogsstyrelsen har inte ansvaret för viltförvaltningen och saknar kompetens på området. Samtidigt är det förvånande att inte myndigheten försäkrar sig om att jakten hanterats korrekt, då viltförvaltningen åtminstone delvis påverkar Skogsstyrelsens sektorsansvar för skogen.

Den utsända remissversionen bär titeln "bevarande-biol-mangfald-rattad". Den behöver dock "rattas" ytterligare. Alla delar som tar upp frågor som rör jakt, viltförvaltning och jaktlagstiftning måste skrivas om fullständigt.