- Syftet med årets seminarium är att hjälpa till att framöver finna vägar för en ändamålsenlig styrning av viltförvaltningen, sa Jägareförbundets forskningssamordnare Fredrik Widemo.
Sammantaget kan konstateras att samarbete och samsyn var en gemensam nämnare för dagen.

Den skandinaviska rovdjursförvaltningen var ett ämne för flera föredragshållare. Ketil Skogen från Norsk institutt for naturforskning kunde sammanfatta en del.
- Hög konfliktnivå och utmaningar av befintliga lagar har drivit fram ändringar i organiseringen av rovdjursförvaltningen i både Sverige, Finland och Norge. Man har försökt att flytta förvaltningen närmare de som är berörda och integrera lokal kunskap i förvaltningsbesluten.
- I både Sverige och Norge utses politiker till nämnder och viltförvaltningsdelegationer. Modellen är vald för att politikerna känner till sina regioner och kan använda sina politiska åsikter i konfliktfyllda situationer. Men de ska använda den centrala myndighetens politik, inte driva egen politisk verksamhet.
- Därför uppstår problem och vem medlemmarna i ovan nämnda delegationer ansvarar inför. De både representerar och inte representerar partier, väljare, organisationer och myndigheter. Detta upplevs som ett stort problem av de som är politiker och som befinner sig i den rollen.
- Det finns dock politiker som inte alls är intresserade av att uppnå nyanser och förståelse utan profiterar på polariseringen.

Enligt Ketil Skogen kan en konfliktlösning vara att centrala myndigheter fastställer besluten inom stramare ramar. Även ansvar för förvaltningsplaner ska skötas av centrala myndigheter.
Trots problem med den svenska modellen var denna något Ketil Skogen förespråkade.
- Det är viktigt att signalera vilken förståelse av konflikten myndigheterna har. När intresseorganisationer inkluderas erkänns också konfliktens mångfald. Det kan på längre sikt leda till att en mer sammansatt och sann förståelse för konflikten utvecklas.

Maria Falkevik, Länsstyrelsen Värmland, berättade om svensk viltförvaltning ur ett regionalt perspektiv.
Maria lyfte funderingar om propositionen ”En hållbar rovdjurspolitik” som hade ansatsen att sätta samverkan och -medbestämmande för olika parter i fokus, verkligen har fungerat.
Där anges att syftet med viltförvaltningsdelegationerna är att uppnå acceptans för rovdjuren, regionalt ansvar och lokalt inflytande över rovdjursförvaltningen.
- Blev det som man tänkt eller bara ett spel för gallerierna?

Naturvårdsverkets Carl-Johan Lindström lyfte framför allt älgförvaltningen ur ett nationellt perspektiv.
Han påpekade att syftet med klövviltsförvaltningen hela tiden förändras vilket skapar stora utmaningar för systemen och hans analys för dagens älgförvaltning var hård.
Dagens system bygger på att myndigheter, organisationer, markägare och jägare tillsammans ska skapa en uthållig älgförvaltning men Carl-Johan Lindström menade att det idag inte fungerar riktigt som det var tänkt.
- Avskjutningsmålen uppnås inte. Anledningen är att det finns en bristande acceptans och tillit till systemet samt otydliga roller och ansvar. Det finns få styrmedel och sanktioner. Fodertillgången minskar regionalt. Annat vilt konkurrerar om föda och stjäl tid. Det är också så att avskjutningsregler försämrar effektiviteten.
För att åtgärda detta har Naturvårdsverket förslag på ett antal lösningar som presenteras i sin helhet 2019.

Sabrina Dressel, Sveriges lantbruksuniversitet undersöker adaptiv kapacitet inom Sveriges viltförvaltning med speciell fokus på älgförvaltningen. Hon har tittat på förutsättningarna för samverkan mellan de olika nivåerna och gjort en social-ekologisk kartläggning.
- Inom älgförvaltningen jobbar man på olika sätt på olika ställen i landet, vilket gör det viktigt att anpassa reglerna efter förutsättningarna som skiljer sig åt, berättade Sabrina.

Madeleine Lewander