I över 80 år har Svenska Jägareförbundet haft ansvaret att organisera och leda delar av jakten och viltvården i Sverige. Detta har bland annat omfattat en rikstäckande viltövervakning, eftersök av trafikskadat vilt, klövviltsförvaltning, organisering och utbildning av jägarkåren, forskning och andra delar inom viltförvaltningen.
1938 valde riksdag och regering att ge förtroendet och uppdraget till Svenska Jägareförbundet. För att finansiera uppdraget skapades Viltvårdsfonden. Konstruktionen innebär att jägarna betalar en viltvårdsavgift som sedan går tillbaka till jakten, viltvården och de jaktliga organisationerna. Detta visade sig vara en mycket kostnadseffektiv lösning. Genom pengarna får staten en kompetent organisation och en engagerad jägarkår som utför ett rikstäckande ideellt arbete.
– När regeringen nu beslutat att ändra hur Viltvårdsfondens medel nyttjas måste den samtidigt fråga sig hur man säkerställer jägarkårens fortsatta engagemang? Svaret på frågan är inte enkelt, det är komplicerat och innehåller en väv av kopplingar till förtroende, respekt, delaktighet, ansvarstagande och möjlighet till påverkan. En förutsättning är att pengarna som jägarna betalt in till Viltvårdsfonden går tillbaka och gör nytta för jägarnas intresse, säger Bo Sköld.

Ett av de uppdrag som Svenska Jägareförbundet arbetar med rör eftersök av trafikskadat vilt. Lite förenklat kan man beskriva uppgiften som att organisera, utbilda och kvalitetssäkra trafikeftersöksekipage så att det finns en organisation som dygnet runt och över hela landet kan förkorta trafikskadats vilts lidande. Årligen utförs över 60 000 eftersök av trafikskadat vilt.
Förbundets medel ur Viltvårdsfonden ska täcka bland annat personal för kvalitetssäkrad utbildning, samordning, samverkan med olika myndigheter och administration.
– Men de stora arbetsinsatserna sker dock ideellt på det lokala planet i bland annat jaktvårdskretsar och länsföreningar. Där genomförs utbildningar, där lockar man jägare att ställa upp, där tränar man tillsammans och delar erfarenheter. Det ideella engagemanget för utbildning, samverkan och organisering får inga pengar från fonden. Allt utförs istället för att eftersöksjägarna har ett genuint intresse och omtanke för viltet, de stödjer Jägareförbundets arbete och samtidigt tar de ett viktigt samhällsansvar på våra vägar.

Vad är det som gör att en eftersöksjägare går upp klockan 03.00 på morgonen för att förkorta ett påkört rådjurs lidande? En sak är säker, det är inte upphandlingsfrågan eller den marginella ersättning jägaren får, som styr engagemanget. Det är snarare att jägaren gör skillnad för viltet och den ömsesidiga respekten av dennes insats från samhället.
Handslaget mellan staten och jägarna resulterar då i insatser som gör nytta i hela samhället.
– Men att få jägarna att ställa upp är ingen självklarhet. För att komma dit krävs förtroende, att man bryr sig och respekterar både kunskap samt engagemang. Vinsten för staten är uppenbar. Det kostar mindre och man får ansvarstagande och engagerade människor.

Bo Sköld exemplifierar sina tankar med en retorisk fråga.
– Men vad händer om handslaget äventyras?
Han menar att en ideell organisation inte kan upphandlas och kan inte skriva kontrakt på insatser som utförs av ideella – och att just däri ligger styrkan i folkrörelsen och i handslaget. Självklart kan man upphandla enskilda kompetenser och tjänster, men det är omöjligt att lösa uppgiften utan en ideell organisation som gör jobbet och de 60 000 eftersöken.
– Givetvis finns en lojalitet till förbundet och en omsorg för viltet. Men det räcker inte. Det krävs många trådar för att fläta ett starkt rep. Saknas en ömsesidig respekt och ett förtroende mellan staten och jägarkåren riskerar handslaget att brytas.

Men i all förändring behöver staten reflektera och justera om hur de långsiktiga intentionerna och målen ska nås.
– Kanske är det så att Naturvårdsverket och regeringen redan nu funderar på om det finns andra former och långsiktiga lösningar istället för ren upphandling. Min bedömning är att det är mindre bra att redan nu måla in oss i ett juridiskt eller byråkratiskt hörn. Låt oss vara pragmatiska och se möjligheter. Det tror jag hade varit stimulerande för det ideella engagemanget för jakten och viltvården i Sverige.
De viktigaste incitamenten för jägarna är möjligheten att påverka och bidra till viltförvaltningen, samt att deras pengar går tillbaka till jägarna. När jägarna ser att deras insatser leder till bättre viltförvaltning, viltvårdsinsatser och bättre jakt skapas ett stort egenvärde att hjälpa till.
– Svaret på min inledande retoriska fråga är självklart. Ideellt engagemang i en folkrörelse kan inte upphandlas, det krävs mer, avslutar Bo Sköld.