Historien om Svenska Jägareförbundets Allmänna uppdrag är lång och i mångt och mycket framgångsrik. Uppdraget skapades under en tid då statens resurser gick till att rusta Sverige för de stormmoln som hopades på kontinenten. Då fanns varken tid eller pengar att lägga på jakt och viltvård. Lösningen 1938 blev både kostnadseffektiv och smart. Jägarna betalade till Viltvårdsfonden, Svenska Jägareförbundet utbildade, ledde och organiserade både jakt och viltvård samtidigt som jägarkåren utförde det praktiska jobbet. Skattekronorna kunde användas till annat och ett nödvändigt arbete med viltet utfördes mer eller mindre gratis för staten.

I stora drag rullade uppdraget på under flera decennier. Civilsamhällets handslag med staten skapade med tiden en världsunik och avundsvärd viltvård. Viltforskning och annat tillkom som finansierades ur fonden. Andra organisationer och myndigheter fick med tiden också del av fondens och jägarnas pengar. Allt detta skedde med statens och alla sittande regeringars gillande.

Som med allt annat sker dock en över tid en förändring. Gamla system möter morgondagens krav på lösningar. En bit in på 2000-talet ansåg en del aktörer att Allmänna uppdraget behövde ifrågasättas eller rent av göras om. Tjänstemän, både ekonomer och jurister, på departement och regeringskansli ansåg att det gamla systemet inte höll måttet. 2013 påbörjades ett internt arbete att se över uppdraget. När landsbygdsminister Sven-Erik Bucht tillträdde fanns ett tjänstemannaförslag som vände upp och ner på hela uppdraget. Detta förkastades, bland annat efter ett intensivt arbete av förbundet. Men frågan var dock inte permanent begravd. Det framgår även att både LRF och Jägarnas Riksförbund till staten framfört synpunkter på hur Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget hanteras och Svenska Jägareförbundets roll i svensk viltförvaltning.

Våren 2016 klagade en medlem i Rovdjursföreningen, till EU-kommissionen och hävdade att Allmänna uppdraget stred mot upphandlingsreglerna. Kommissionen startar ett ”pilotärende” och frågade regeringen hur de såg på frågan. Regeringen svarade efter någon månad att man skulle se över hur fondens medel nyttjades. Sen blev det tyst, i alla fall offentligt. Våren 2020 meddelar EU-kommissionen den klagande att ärendet är stängt och avslutat, lite senare meddelas regeringen detsamma.

Strax efter nyår meddelar regeringen och landsbygdsminister Jennie Nilsson att det nu tagits beslut om hur Viltvårdsfondens medel ska fördelas och användas. Allmänna uppdraget i sin nuvarande form försvinner. Naturvårdsverket ska bland annat ta ansvar för att främja viltvården och ombesörja att flera av de uppgifter som ingått i Allmänna uppdraget ska utföras med ”iakttagande av upphandlingsreglerna” enligt regeringens beslut.

Av dokumentationen som nu blivit offentlig framgår att kommissionen av flera skäl inte ansåg att ärendet var värt att driva vidare. Orsaken uppges vara att man väljer att fokusera på prioriterade fall och ger exempel på dessa: Då medlemsstaterna inte kommunicerat införlivandeåtgärder av EU-rätten, eller när medlemsstater inte följt en dom från EU-domstolen, eller då de allvarligt skadat EU:s ekonomiska intressen, eller fall som gäller systemeffekter av gränsöverskridande betydelse. Allmänna uppdraget faller inte under någon av dessa kategorier.

När regeringen kommunicerade sitt beslut i januari angavs att EU-kommissionen riktat kritik mot att hur medel fördelas från fonden vilket strider mot upphandlingsreglerna.
Argumentet att det är EU som kräver förändring förefaller tunt när man ser vad som dokumenterats. Samtidigt hävdar regeringen att kommissionen i överläggningar tryckt på för att Sverige ska ändra systemet kring Viltvårdsfonden. Annars startas ”piloten” igen och Sverige riskerar att dras inför domstol med allt vad det kan innebära.

Att en illa underbyggd klagan från en enskild person kan orsaka allt detta är onekligen provocerande för jägarkåren och förbundet. Dessutom väcker det ett antal frågor kring hela hanteringen av ärendet. Något starkare försvar för Allmänna uppdragets smarta konstruktion från regeringens sida kan till exempel inte skönjas i tillgängligt underlag.

Ansvaret för detta faller givetvis tungt på regeringen. Beslutsfattarna måste vara tydliga med vägen framåt och framför allt värna principen att jägarnas inbetalda pengar också går tillbaka till jakten och viltvården. Signalerna från ministern och departementet är tydliga med att de önskar en långsiktig lösning som tar vara på vår särställning och den kompetens förbundet besitter. Samt att övergången till det nya ska bli bra.

Svenska Jägareförbundet hävdar och har tidigare meddelat att vi har en annan uppfattning än regering om den juridiska grund som uppdraget vilar på. Samtidigt är det vårt ansvar gentemot medlemmarna och jägarkåren att hantera och navigera i den verklighet vi nu verkar i. Förbundet ser både möjligheter och risker på vägen framåt. Vi önskar vara en positiv kraft i de utmaningar som ligger framför oss.

Torbjörn Larsson                                                Bo Sköld

Ordförande                                                         Generalsekreterare