Boken Jaktens historia i Sverige skildrar en mängd ämnen och sträcker sig ända tillbaka till tiden för viltets invandring till Sverige efter istiden.

Viltstammarnas förändring i tid och rum beskrivs i förhållande till människans brukande av viltet och landskapet. Boken redogör för jakt- och fångstmetoder, samt skjutvapnens utveckling från pilbåge till alltmer förfinade jaktgevär. Jakthundens historik följs från domesticering till brukande av såväl allmoge som aristokrati.

Jaktens kultur har förändrats genom århundradena. Kunskapen om viltet och jakten växte fram och bands samman med folktron. Boken skildrar vilka ritualer man kunde använda för att öka sin jaktframgång. Hur skulle en skicklig jägare sköta sin jaktutrustning, hantera bytet och freda sig mot eventuell avundsjuka? Vilken roll har kvinnorna spelat i jakten och fångsten i olika samhällsskikt?

Viltet kunde ha betydelse för hushållens ekonomi, men också som handelsvara. Boken beskriver tillvaratagandet. Vilka delar av djuren använde man och till vad? Hur smakliga var olika däggdjur och fåglar? Viltets ekonomi hade både plus- och minusposter. Det var inte bara stora djur som älg som var värdefulla. Räven och ekorren hörde till de viktigaste arterna eftersom många djur kunde fällas vilket genererade stora totalvärden. På minussidan fanns ”rovdjursplågan” och med växande viltstammar - särskilt på senare tid - även skador från annat vilt.

Viltförvaltningens utveckling kan spåras tillbaka till 1200-talets landskapslagar. De tidiga lagarna indikerar hur man såg på viltets värde som resurs och problematiken kring rovdjursskador. Vilka samhällsskikt fick jaga och vad? Ofrälse markägare fick jakträtt genom Gustav III:s reform 1789, vilket ledde till ett högt jakttryck på det matnyttiga och större viltet. För att hejda viltstammarnas nedgång sattes motåtgärder in på 1800-talet och jaktvården föddes. Svenska Jägareförbundet bildades 1830 och ett övergripande mål var att samla in och sprida kunskap om hur viltstammarna skulle förvaltas.

Under 1800-talet ökade mängden litteratur som beskrev varför man skulle jaga. Ofta framhölls jaktens samhällsnytta och man ville lära människor till jägare. Man skulle använda rätt metoder, följa regler och minska tjuvjakten. Utvecklingen var kopplad till jaktvårdens framväxt. Man ville främja viltet och skapa förutsättningar för det som idag kan beskrivas som ett hållbart nyttjande. Ett ökat resande och utbyte med jägare i andra länder påverkade också jaktens utveckling.

Inom jaktvården arbetade man med utsättningar för att stärka de svaga viltstammarna och öka viltets värde som resurs. Nya arter infördes också, däribland fälthare och kanadagås. Under 1900-talet kom jaktvården successivt att breddas och övergå i dagens viltvård. Det innebar ett skifte från en inriktning på utsättning till ett fokus på biotopvård. Man skulle höja markernas kvalitet genom att plantera foder- och skyddsväxter, skapa viltvatten, utfodra, ägna sig åt predatorkontroll och arbeta med vilthänsyn inom jord- och skogsbruket. Naturvården och djurskyddsintressena växte sig också starkare vilket märkts i bland annat fridlysningar och inrättandet av skyddsområden.

Under 1800- och 1900-talet har jakt- och viltvårdens framväxt varit kopplad till en ökad tjänstemannakompetens på institut och statliga verk, däribland Skogsinstitutet, domänstyrelsen och Naturvårdsverket. Samtidigt har ideella krafter och jaktföreningar varit betydelsefulla. I och med att jaktvårdsavgifter infördes 1938 fick Svenska Jägareförbundet ett statligt uppdrag att leda delar av den praktiska viltvården. Samma år kom en ny jaktlag som innebar att jakten skulle bedrivas på ett i våra ögon mer modernt sätt i samklang med viltvården.

Om detta och mycket annat kan man läsa i Jaktens historia i Sverige som lanserades på ett seminarium på Naturhistoriska Riksmuseet 3 maj 2017. Boken är ett resultat av ett mångvetenskapligt arbete där 14 författare bidragit tillsammans med fyra redaktörer: viltekologerna Kjell Danell och Roger Bergström, Leif Mattson som forskat kring det skogliga mångbrukets ekonomi, samt miljöhistorikern Sverker Sörlin.

Källa: Kjell Danell, Roger Bergström, Leif Mattson och Sverker Sörlin (red.) 2016. Jaktens historia i Sverige: Vilt - människa - samhälle - kultur. Liber, Stockholm.