Tätheten är ett vanligt mått på hur stor älgstammen är regionalt. Den uttrycks i antal älgar per 1 000 hektar (ha). När man talar om täthet är det viktigt att hålla i minnet att älgarna inte är jämnt utspridda i markerna. Vissa partier kommer att ha högre täthet än andra eftersom vissa partier erbjuder bättre förutsättningar för älgarna, till exempel mer näringsrik föda, större andel ungskog eller liknande.

Figur 1. Inom ett bestämt område finns många älgar på sina håll och få på andra håll.

Älgstammens exakta storlek känner man inte till eftersom den är omöjlig att bestämma. Däremot vet man att stammen är i ständig förändring. Förändringarna beror i grunden på fyra faktorer som styr hur en stam, eller population, utvecklas. I en population tillkommer det individer som föds eller invandrar och det försvinner individer på grund av död och utvandring. Förändringen i populationstorleken blir därför skillnaden mellan tillskott och bortfall. Om det tillkommer fler än det försvinner ökar populationen och vice versa.

Men verkligheten är mer komplex än så eftersom det finns en mängd invecklade samband som styr hur stort tillskottet och bortfallet i populationen blir. Exempel på sådana samband är att åldern på djuren i stammen påverkar både fruktsamhet och dödlighet. Därför spelar till exempel åldersstrukturen och könsfördelningen en viktig roll för populationens dynamik (det vill säga för förändringarna i populationen från år till år).

Älgarnas ålder

De analyser som har gjorts av åldern i den svenska älgpopulationen visar att merparten av de svenska älgarna är unga. Av de vuxna älgarna var nära hälften av alla älgkor ett eller två år gamla liksom drygt 60 procent av alla tjurar. Runt 35 procent av korna och mindre än 15 procent av tjurarna var fem år eller äldre.

Figur 2. De data som visas i figuren grundar sig på åldersbestämning av insamlade käkar från skjutna djur åren 1989-1998. De beskriver hur åldersfördelningen i den levande vuxna älgpopulationen ser ut.
 
Materialet består av opublicerade uppgifter från den av Naturvårdsverket finansierade älgforskningen.

Älgkornas fruktsamhet

Det är sedan länge känt att älgkornas fruktsamhet varierar med åldern. Men eftersom yttre omständigheter till stor del påverkar exakt hur sambandet ser ut, finns det stora lokala variationer. För att illustrera skillnaderna mellan olika älgstammar, kan man jämföra två områden i södra respektive norra Sverige (Södra Älvsborg och Västerbotten), där älgarna lever under olika omständigheter på grund av den yttre miljön.

Figuren visar hur många kalvar en ko föder i genomsnitt vid en viss ålder. Här jämförs älgkorna i Södra Älvsborg (Västergötland) med dem i Robertsfors (Västerbotten). Den baseras på opublicerade data från den av Naturvårdsverket finansierade älgforskningen.
 
En av skillnaderna är att den maximala nivån av fruktsamhet är avsevärt lägre i Södra Älvsborg än i Västerbotten. (Det är den högsta noteringen på y-axeln i grafen). Älgarna i Västerbotten föder alltså som mest fler kalvar per ko än de i S. Älvsborg. Men de sydliga älgkorna når sin max-nivå tidigare och ligger kvar på den nivån i flera år, medan kor i Västerbotten är som mest fruktsamma som tolvåringar.
 
Gemensamt för båda stammarna är den drastiska minskning av fertiliteten när korna blir äldre. Det är speciellt tydligt i Västerbotten, där det genomsnittliga antalet kalvar per ko minskar från i nästan 1,4 bland tolvåringarna till 0,3 bland de femtonåriga älgkorna.

En av skillnaderna är att den maximala nivån av fruktsamhet är avsevärt lägre i Södra Älvsborg än i Västerbotten. Älgarna i Västerbotten föder alltså som mest fler kalvar per ko än de i S. Älvsborg. Men de sydliga älgkorna når sin max-nivå tidigare och ligger kvar på den nivån i flera år, medan kor i Västerbotten är som mest fruktsamma som tolvåringar.

Gemensamt för båda stammarna är den drastiska minskning av fertiliteten när korna blir äldre. Det är speciellt tydligt i Västerbotten, där det genomsnittliga antalet kalvar per ko minskar från i nästan 1,4 bland tolvåringarna till 0,3 bland de femtonåriga älgkorna.

Mer om fruktsamhet

Ålder är inte det enda som påverkar älgkornas kalvfödande. Det finns flera andra samband som har betydelse. Ett exempel är att älgkornas kondition som avspeglas i deras vikt, har effekt på fertiliteten (ju högre vikt en ko har, desto bättre är hennes kondition).

Tyngre älgkor föder fler kalvar. Det är kornas vikt vid brunsten som avgör hur stor det kommande årets reproduktion kan bli.

Tidigare kalvningar spelar också roll. Det kostar på för kon att föda upp kalvarna vilket kan försämra konditionen, vilket i sin tur leder till sämre reproduktion efterföljande år. Undersökningar har visat att diandet är den mest kostsamma delen för kon. Kor som inte har kalvat eller har förlorat sin kalv snart efter födseln ökar i vikt under sommaren. De som diat en enda kalv ökar också i vikt, om än mindre än de kalvlösa. Men kor som har diat tvillingkalvar förlorar vikt. Procentuellt minskar de mer än vad en-kalvs korna ökade. När så en ko har lagt resurser på att dia sin kalv betyder det att hennes egen kondition är sämre vilket alltså påverkar hennes kalvning nästa år negativt.

Det klimat älgarna lever i har också betydelse för fruktsamheten. I hårdare klimat (dvs klimat med längre vintrar, högre snödjup och lägre temperatur) måste älgkorna bli 20 procent tyngre för att nå samma fruktsamhet som i mer gynnsamma klimat.

Sommarens väder har också inverkan på nästkommande års reproduktion. Om sommaren blir bra ur älgsynpunkt finns mer foder av god kvalitet att äta, vilket ger bättre kondition till brunsten. En bra älgsommar är blöt och kall i början samt varm och torr i mitten och slutet.

Älgarnas dödlighet

Den avgjort vanligaste dödsorsaken bland de vuxna älgarna är jakt. Mellan 72 och 93 procent av älgarna som dör, dör av jakt. (kor 72-81%, tjurar 75-93%). Andra orsaker till dödsfall bland älgarna är trafikolyckor, både med bil och tåg, rovdjur samt okända, naturliga orsaker.

Dödligheten är större bland älgtjurar än bland älgkor i alla åldrar. Risken för en tjur att dö är 25-35 procent varje år. För älgkor är samma siffra mellan 10 och 20 procent. Det innebär samtidigt att 65-75 procent av tjurarna och 80-90 procent av korna överlever från ett år till ett annat.

Risken för kalvar att dö är högre än för vuxna djur: Ungefär hälften av kalvarna överlever till ett års ålder. Ungefär en tiondel av älgkalvarna dör under sin första levnadsmånad, utom i områden med björn där upp till 40 procent av dem dör under samma period. I områden utan björn står jakten för den största delen av dödligheten som då blir störst under hösten.

Figuren redovisas hur stor del av älgkalvarna i tre olika delar av landet överlever sitt första levnadsår. De regioner redovisas är norra Sverige där det finns björn, norra Sverige utanför björnområdet och södra Sverige. Figuren beskriver hur stor andel av kalvarna som överlever fram till olika tidpunkter under året.
 
I regionen med björn ser man att en något mindre andel av kalvarna överlever den första månaden än i de andra regionerna. Det är också under den första månaden som björnarna tar kalvar. Därefter har björnarna inte någon nämnvärd inverkan på älgdödligheten.
 
I den björnfria regionen av norra Sverige överlever fler kalvar sommaren än i björnregionen. I stället är det i detta område hösten och jakten som tar flest kalvar. Under vintern dör ytterligare en del kalvar och andelen som överlever ända till nästa vår är till och med lägre än den i björnområde.
 
Kalvarna i södra Sverige är överlevnaden under sommar och höstjakten något högre än i den björnfria norra regionen. Här klarar kalvarna vintern bättre än i norr, och en större andel lever till våren.
 
Materialet består av opublicerade uppgifter från den av Naturvårdsverket finansierade älgforskningen.

Älgarnas sjukdomar

Sjukdomar och parasiter påverkar i princip inte älgstammens numerär eller sammansättning alls, trots att det finns en mängd olika parasiter, infektioner och andra sjukdomstillstånd beskrivna för älgen. Dödligheten på grund av sjukdom är mycket låg jämfört med andra dödsorsaker vilket framgår i stycket ovan.

Men intresset för älgsjukdomar är stort. Under det senaste decennierna är det framför allt Älvsborgssjukan som i slutet av 80-talet och början av 90-taletsom fått stor uppmärksamhet. Andra sjukdomar som uppmärksammats är parasiter som hjärnhinnemask samt hjortlusflugan.

1985 dök fenomenet Älvsborgssjukan upp, sedan man plötsligt började hitta sjuka och döda älgar i stor omfattning framför allt i före detta Södra Älvsborgs län. Det har visat sig vara en komplicerad uppgift att finna orsaken till Älvsborgssjukan och sjukdomsbilden är svårtydd eftersom älgar med sjukan visar en mängd olika symptom.

Från 1994 till 1999 har Naturvårdsverket satsat på ett särskilt forskningsprogram för att bringa klarhet i Älvsborgssjukefrågan. Det man sett hittills är att resultaten delvis pekar i olika riktning. Någon rapport från forskningsprogrammet är dock ännu inte publicerad.

De senaste undersökningarna från före detta Södra Älvsborg visar att det inte dör fler älgar där av sjukdom än på andra håll i Sverige.

Hjärnhinnemask (Elaphostrongylus) har varit en uppmärksammad åkomma bland älgar i Mellansverige och norröver. Det är främst bland kalvar som dödsfall uppkommer. Hjärnhinnemasken är en parasit som sätter sig i muskler och i det centrala nervsystemet. Den orsakar förändringar i nerverna som leder till rörelsestörningar och förlamning.

Många andra parasiter angriper älgen. Det gäller allt från inälvsmask till hjortlusfluga. Hjortlusflugan uppmärksammades under 00-talet eftersom den gjorde älgar mer eller mindre hårlösa i framför allt delar av Värmland.

Älgar kan även drabbas av infektionssjukdomar, både av bakterie- och virusinfektioner. Viruset ger bland annat upphov till en hudtumörssjukdom som heter Fibropapillom. Älgar med denna virusinfektion får allt ifrån några få till mängder av blomkålsliknande svulster på huden. Viruset drabbar älgar i alla åldrar. Angripna älgars kött går bra att förtära.

En förhållandevis vanlig cancerform hos älgkor är silbenstumör. Cancern är ofta elakartad och ger en tumörbildning under pannan. Den svullnad som uppstår brukar både tränga framåt och synas och bakåt in mot hjärnan. De drabbade djuren brukar få beteendeförändringar och blir till exempel mycket orädda av sig.

Älgens utbredning

Det finns älg i hela Sverige, förutom på Gotland. Den lever i barr- och blandskogarna och utnyttjar både gammal och ung skog till födosök och skydd.

Denna typ av älg finns även på andra håll i Europa och i delar av Asien. På latin heter vår älg Alces alces alces. Namnet lär komma från grekiskans ord alké vilket betyder styrka. Men det finns älg även på andra håll på norra halvklotet, närmare bestämt i Asien och Nordamerika. Dessa älgar skiljer sig lite åt, beroende på anpassningar till den levnadsmiljö de befinner sig i. Men dessa älgar tillhör alla samma art. Störst blir älgarna i norra delarna av Nordamerika, vilka kan väga upp till ett ton och vars enorma horn kan mäta 2 meter i bredd.

Det som anses begränsa älgarnas spridning söderut är värmen: djuren är anpassade för att leva i ett klimat med köldslagna vintrar samt svala somrar. Deras fysiologi klarar därför inte den sydligare värmen.

Älgar hävdar inte revir. Istället har de så kallade hemområden vilket är det bestämda område älgen väljer att leva i under en viss tid (det kan röra sig om en vinter, ett år eller en sommar beroende på vad vi väljer att mäta). Hur stort hemområdet är varierar mellan individer, kön och olika miljöer. Generellt sett har tjurar större hemområden än kor vilket kan anses bero på älgarnas sociala liv: För att en tjur ska vara framgångsrik i brunsten måste han söka upp många kor att para sig med och måste därför röra sig över större ytor. Det kan också hävdas att tjurar som är större än korna behöver äta mer och därför söker föda över större områden.

I norr har älgarna som regel större hemområden än i söder. Det beror till exempel på att födan växer mer glest i norr, så det behövs större yta för att finna samma mängd föda som i söder. Som exempel på hemområdes-storlekar kan nämnas en undersökning från Grimsö Forskningsstation i Bergslagen där radiopejlade älgars hemområden i snitt var 1 400 ha för kor och 2 600 ha för tjurar.

Egentligen är älgar solitära djur, det vill säga de lever självständigt var för sig. Trots det har de ofta överlappande hemområden och man ser ofta att flera älgar går tillsammans i små grupper. De flesta man ser tillsammans är kor i sällskap med sina kalvar eller fjolårskalvar. Men det kan också vara ko och tjur som slår följe inför parningen, eller ett helt gäng tjurar som drar fram om somrarna i så kallade ungkarlsklubbar. Man tror att tjurarna på ett fredligt sätt mäter sig med konkurrenterna inför brunsten i ungkarlsklubbarna. I norra Sverige kan man dessutom se stora grupper av älgar på vandring under höst och vår.