Ekologi - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Ekologi

Här får du läsa om dovhjortens föda, könsmognad och kalvarnas utveckling.

Föda

Dovhjorten är liksom alla andra hjortdjur en idisslare med 4 olika ”magar”. Det betyder att den intagna födan stöts upp efter en tids bearbetning av olika mikroorganismer i vom och nätmage för att mekaniskt finfördelas, tuggas (idisslas), innan den sväljs ner igen för att då hamna direkt i bladmagen för ytterligare bearbetning och hamnar slutligen i den egentliga magen, löpmagen, där det väsentliga näringsupptaget sker.

Dovhjorten beskrivs ofta som en gräsätare. Detta är olyckligt och egentligen hel fel. I ett känt klassificeringssystem som baseras på olika idisslares fysiologiska och morfologiska anpassningar ser man att vissa djur tydligt placeras i en grupp som allmänt kallas selektiva ”kvalitetsbetare” som specialiserat sig på örter, blad och skott. Där hittar vi bland annat rådjur och kanske lite överraskande även älg. I den andra gruppen som kallas ”grovbetare” finns egentligen inga hjortdjur alls, utan enbart riktigt stora idisslare som nötboskap, bufflar mfl. Gemensamt för denna grupp är att de alla har en mycket stor vom och är rena grässpecialister. Sen talar man ofta om en tredje intermediär mer ”anpassningsbar” grupp som ligger mellan dessa två huvudgrupper. I denna grupp finner man bland annat kronhjort och på gränsen till grovbetarna finner man dovhjorten. Detta innebär att dovhjorten visserligen kan äta en hel del gräs och klara sig på det, men om den får välja så väljer den hellre en blandad diet och har därför en mängd andra födoväxter att välja bland, innan den väljer gräs.

I en födovalsstudie från Västergötland ingick mer än 50 växtarter, förutom gräs, i dovhjortens diet under sommaren. Några uppenbart viktiga födoslag under såväl sommar som vinter är blåbärsris, lingon och ljung, men ytterligare undersökningar krävs för att kunna fastställa vad dessa djur helst föredrar att äta. Vintertid och är det dock klart att såväl potatis, morötter, sockerbetor som olika former av ensilage uppskattas, vid stödutfodring.

Tandutveckling och livslängd

Liksom alla hjortdjur har dovhjorten inga äkta framtänder i överkäken. Däremot finns sex sk kindtänder i vardera käkhalva i såväl över- som underkäke samt totalt sex framtänder och två hörntänder i underkäken. Hörntänderna ser dock närmast ut som små framtänder och sitter i direkt anslutning till framtänderna.

Liksom hos övriga däggdjur, föds dovkalven med mjölktänder som successivt växlas och byts ut mot permanenta tänder. Normalt har kalven tre kindtänder som den behåller till ca ett års ålder. Därefter är dessa tre utbytta mot permanenta tänder och har dessutom kompletterats under första levnadsåret med ytterligare en kindtand. Vid 2-års ålder har en femte och ibland även den sista och sjätte tanden kommit upp.

Först vid tre års ålder har därför dovhjorten fått sin slutliga tanduppsättning. Liksom hos alla idisslare är tanduppsättningen av stor betydelse för djurens liv. De skall inte bara knipsa av födan, de skall dessutom klara den oerhört viktiga mekaniska sönderdelningen av födan vid idisslingen. Och det blir många tuggor i en idisslares liv… Men successivt slits tänderna ner av det myckna tuggandet och vid hög ålder blir de så platta att de helt tappar sin skärande och malande förmåga, så att djuret till slut inte kan tillgodogöra sig ens den mest lättuggade föda.

I detta avseende kan tändernas kvalité därför sägas vara livsavgörande och slutgiltigt bestämma djurets totala livslängd. Här skiljer sig också de båda könen åt, avsevärt. Det betyder att tänderna på en 10-årig hanhjort är lika slitna som på en 18-årig hind, medan en 10-årig hind ser ut som en 5 årig hanhjort. Handjuren sliter alltså sina tänder i det närmaste dubbelt så fort som hindarna, och lever följaktligen och som tidigare nämnts, bara hälften så länge. Varför handjuren med sina betydligt större tänder ändå sliter ner dessa så mycket snabbare än hindarna, är oklart. Det har därför föreslagits att olika födoval kan var en bidragande orsak till dessa könsskillnader i tandslitage.

Könskvot

Vanligt bland arter med en utpräglad könsdimorfi, dvs när könen är olika stora, är att de också har olika naturlig livslängd. Men trots att de föds i lika antal, kommer detta faktum, att de båda könen lever olika länge, att påverka könskvoten bland de vuxna djuren, så att den inte är 50% handjur och 50% hindar ens i en ojagad population. I dovhjortens fall är detta särskilt tydligt då handjuren endast lever hälften så länge som hindarna.

I en enkel simulering baserad på data från en vild dovhjortspopulation i Västergötland tycks den naturliga könskvoten för dovhjort utan jakt därför vara endast 40% vuxna hjortar och 60% hindar. Men via ett vanligt förekommande oproportionellt högt jakttryck på handjuren vrids denna könskvot ännu mer skev så att det inte är ovanligt med en kvot om endast 20-30% vuxna handjur, som dessutom då oftast har mycket låg medelålder och följaktligen svaga troféer.

Könsmognad Hinden

Hinden blir som regel könsmogen vid 1,5 års ålder, och endast i undantagsfall vid 2,5 års ålder. Hon blir parad under brunsten som i regel infaller i andra halvan av oktober och är sedan dräktig i ca 230 dagar. Dovhjorten är en utpräglad sk enfödare, vilket betyder att hinden mycket sällan får mer än 1 kalv per år.

I ett större avskjutningsmaterial har endast 2 fall av många hundra undersökta dräktiga hindar haft 2 kalvar i livmodern. Efter födseln har hinden normalt mjölk under ca 8 månader, tom februari. I samma avskjutningsmaterial som tidigare nämnts, hade ingen vuxen hind mjölk i juvret i mars, medan 30% av hindarna hade mjölk fortfarande i februari. Skulle hinden mista sin kalv under denna långa digivningsperiod tar det åtminstone tre veckor innan juvret tillbakabildats.

Dovhindar kan bli mycket gamla och dokumenterade fall av svenska vilda hindar som blivit över 19 år förekommer. Hindarna når i princip sin fulla kroppsstorlek och vikt redan vid tre års ålder och väger då i normalfallet lite mindre än 50 kg, levande.

Könsmognad Hjorten

Hjortarna utvecklas betydligt långsammare än hindarna och kan inte sägas vara socialt könsmogna för än tidigast vid tre-fyra års ålder. Med det menas att de förvisso är fysiskt könsmogna och kapabla att framgångsrikt betäcka hindar redan vid 1,5 års ålder, men att detta torde vara mycket ovanligt i vilt tillstånd, och under förutsättning att det finns äldre hjortar i trakten. De unga hjortarna, dvs 4 år eller yngre, har i närvaro av vuxna handjur mycket små möjligheter att konkurrera om hindarnas uppmärksamhet och deras chans till parning kommer framför allt i slutet av brunsten då endast enstaka sent brunstande hindar finns tillgängliga och då de äldre hjortarna lämnat brunstplatserna.

Handjurens viktutveckling går i takt med hornutvecklingen och de når sin topp vid 5 - 8 års ålder, med vanligt förekommande vikter på över 90 kg, passad vikt (utan hjärta, lungor och mag- tarmpaket), före brunsten. Det innebär att levandevikten ofta torde överstiga 120 kg före brunst för dessa åldersklasser. Men på senhösten tappar dessa stora hjortar regelmässigt en tredjedel av sin kroppsvikt pga den enorma påfrestning brunsten innebär. Detta påverkar i hög grad deras livslängd, vilken är i det närmaste endast hälften, dvs 10 - 11 år av hindarnas, >18 år. Denna skillnad i livslängd mellan könen bör tolkas som en anpassning till ett parningssystem där en hjort på topp lever ett hårt, intensivt och kort liv, men hinner under dessa två - tre år sannolikt para sig med ett stort antal hindar.

I ett pågående forskningsprojekt hittades 8 av 9 självdöda hjortar mellan mitten av oktober till mitten av mars. Fem av dessa dog dessutom före jul och hade bara 25% av den fetthalt i benmärgen som ”normalmaterialet” hade, som sköts under samma period.

Kalvarnas utveckling

Kalvarna föds från och med andra halvan av juni och någon vecka in i juli (i extremfall tom sent i augusti), vilket är en månad senare eller mer, i jämförelse med våra naturligt förekommande hjortdjur (älg, kronhjort, rådjur). Varför det är på detta vis är fortfarande höljt i dunkel, men kan vara ett tecken på att de nyfödda kalvarna är känsliga för dåligt väder. I en studie i Västergötland, av vilda kalvars överlevnad, så dog ca 20% av de nyfödda kalvarna inom ett par veckor efter födseln och endast 1 av 66 märkta kalvar dödades av räv. Kalvarnas födelsevikt var i den studien ca 5 kg, där hjortkalven var något tyngre än hindkalven och växte dessutom snabbare och redan till oktoberjakten vägde hjortkalvarna ca 25 -30 kg levande och hindkalvarna ca 5 kg mindre.

Vid födseln beter sig kalv och hind ungefär som rådjur och använder en sk gömmarstrategi, dvs hinden lämnar kalven efter bara några timmar efter födseln. Kalven gömmer sig då på bästa sätt och utnyttjar det skydd som finns tillgängligt, gärna under en gran, i en hög med avverkningsrester eller i högt gräs. Och under de första dygnen i livet trycker de hårt vid fara, så att de lätt kan fångas med händerna. I ett märkningsprojekt av småkalvar kunde man dokumentera hur dessa inte ens vid vägning och mätning ändrar kroppsställning utan förblir helt tysta och orörliga, som fastfrusna i sin liggande position.

Detta beteende går över vid 2-3 dygns ålder och då början kalven försöka fly undan vid upptäckt, för att vid 2-4 veckors ålder inte ens ligga kvar när man kommer inom 25 meter. Kalven lever därför sin första tid relativt isolerad från andra dovhjortar än sin mamma och först i slutet av sommaren börjar de mer regelmässigt följa hinden in i större grupper. Då börjar också dessa kalvar att samlas i små ”dagisgrupper” som följs åt, äter, leker och vilar i grupp. En sådan grupp kan ibland och under kortare stunder lämnas av sina mammor och om man råkar komma på en sådan vilande grupp under en skogspromenad så uppträder de ofta högst förvirrat och springer som yra höns åt alla håll. I takt med stigande ålder och bättre ork växer dessa kalvar under hösten helt in i den vuxna hindgruppen och beter sig mer eller mindre som de vuxna djuren.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-11-20 2012-11-20 Markus Olsson