Att rådjurstammen har återhämtat sig så kraftigt efter att ha varit nästan utrotad i Sverige visar också på en stor tillväxtpotential.

Tätheten i rådjursstammen varierar i landet, men i södra och mellersta Sverige kan det finnas uppemot 40 djur per 100 hektar (= 1 km²) på produktiva marker. I andra delar är tätheterna i allmänhet betydligt lägre, beroende på markernas produktionsförmåga, hur markerna brukas samt predationstryck från räv och lodjur.

Stammens storlek bestäms bland annat av födotillgången. Om det finns gott om näringsrika blad, örter och bärris att beta av kan getterna föda fler kid. Getkidens tillgång till föda under det första levnadsåret återspeglas i deras framtida överlevnad och fortplantning. Rågetter som vuxit upp med födobrist, till exempel i täta stammar, producerar under sin livstid färre kid än välfödda getter (se figur 1). Kiden blir i allmänhet också mindre.

Figur 1. Fortplantningen varierar med tätheten i den population rågeten vuxit upp i. Om tätheten är hög minskar antalet kid som rågeten förmår producera under sin livstid. Resultatet kommer från den svenska rådjursforskningen på Bogesund.

Det är bland kiden som den största dödligheten i populationen inträffar. Den orsakas främst av svält och rovdjur. För att kunna klara av den knappa födotillgången på vintern krävs det att kiden har uppnått en viss storlek. Små och magra kid stryker oftare med under den kalla årstiden. I jordbruksområden kan en betydande del också dödas av slåttermaskiner eller skördetröskor, under deras första levnadsveckor.

De rovdjur som tar rådjur är framförallt räv i södra delen av landet och lodjur längre norrut. Räven tar framförallt kid, under deras första levnadsveckor. Denna predation står, enligt den svenska forskning som bedrivits på området, för den klart största dödligheten bland kid i Sverige. Men hur kraftig rävens predation på kid är i ett område beror på många faktorer och varierar mellan år. Men generellt har foskningen i mellansverige visat på att predationen är lägre i skogsmark än i mer öppen och bruten jordbruksmark. I den första marktypen kan andelen rävtagna kid ligga i storleksordningen 20-30 %, medan siffran i mer öppen mark kan ligga i ett stort intervall omkring 50 %. Detta beror helt enkelt på att räven har lättare för att upptäcka kid i öppen terräng, jämfört med i mer sluten skogsmark.

Inte sällan lyckas rågetter med ett aggressivt uppträdande få rävar, som undersöker området där rågetens kid befinner sig, att avlägsna sig.

Svensk forskningen har pekat på en svår avvägning för rågeten när det gäller att uppnå hög reproduktionsframgång. Dels ger öppet landskap begärlig föda. Dels ökar i detta landskap risken för att kiden blir tagna av räv. Slutsatsen är att år med lite räv gynnas rågetter med hemområden i öppen mark, och vice versa under år med gott om räv.

Rävpredationens betydelse framgick tydligt under de år som rävskabben pressade ner rävpopulationen. Då ökade rådjursstammen kraftigt.

Lodjuret tar både kid och vuxna djur. Det har stor betydelse för rådjursstammen. Enligt nyare rön från lodjursprojektet på Grimsö forskningsstation tar lodjuret 15-20% av rådjuren i Bergslagen, vilket hotar att minska stammen (se också fig. 2).

Figur 2. Tätheten av lodjur och rådjur i Bergslagen 1996, 1998 och 2000. Rådjurstillgången har minskat i alla delar. Resultaten kommer från svensk lo- och rådjursforskning på Grimsö forskningsstation samt Svenska Jägareförbundets lodjursinventering.

Andra vanliga dödsorsaker bland vuxna djur är svält och jakt. Rådjurets vinterpäls motstår kyla väl, men om om snötäcket på marken är för tjockt försvåras födosöket.

Vid jakten dödas fler bockar än getter. Men den högre dödligheten bland bockkid gör att det finns ett övervikt av getter även i ojagade populationer. Populationen brukar vara sammansatt av 30% kid och 70% vuxna, av vilka 60% är getter.

En annan anledning till att en lokal rådjursstam ökar eller minskar är att djuren flyttar på sig. Rådjur av båda könen vandrar i högre utsträckning än andra klövdjur. Framförallt i norra Sverige företar de ofta årstidsvandringar. Djuren kan vistas i helt skilda områden under sommar och vinter. Sommartid lever de mera åtskilda, medan ansamlingen kan bli tät på vintern.

Vinterområdena är ofta jordbruksbygder i älvdalarna. Det är mest unga bockar (ettåringar) som utvandrar, även om det också förekommer hos unga getter. Vandringar om 10-20 km är vanliga och tycks vara mest förekommande i populationer av medelhög täthet.

Studier av DNA från cellkärnor visar att de genetiska skillnaderna mellan svenska rådjur är små. Det stämmer överens med antagandet att den nuvarande rådjursstammen har uppstått ur en liten population på 1800-talet. Men även i övriga Europa är den genetiska variationen liten.

Genetisk forskning har också avslöjat vissa gener som är kopplade till horntillväxten. Bockar med vissa genkombinationer har redan som ettåringar avsevärt större horn än andra. En möjlig genetisk faktor har också hittats som tycks vara kopplad till getternas fruktsamhet.

Det finns åtskilliga sjukdomar beskrivna hos svenska rådjur. Sjukdomsfrekvensen är dock ganska låg. I en ojagad population på Ekenäs i Sörmland låg den på 2-4%. Troligtvis ligger den ännu lägre i en population utsatt för predation och jakt. Det kan också vara svårt att fastställa den huvudsakliga dödsorsaken hos kid, som förmodligen drabbas hårdast av olika sjukdomar.

I en stor undersökning i början av 90-talet på Bogesund sköts och undersöktes 360 djur. Obduktionen visade inte på några andra sjukdomar än inälvsmaskar i mag-tarmkanal och lungor, samt ett stort antal fästingar. (Ingen av dessa fästingar bar på Borrelia.)

Inga diarrésjukdomar hittades hos rådjuren i Bogesundsmaterialet, men sådana finns beskrivna hos rådjur i södra delen av landet. Andra sjukdomar som kan drabba rådjur är infektioner av hjärnhinnemask och leverflundror (en slags maskar), samt bakterier som infekterar ögonen och virus som ger feber eller hjärnhinneinflammation. Alla dessa infektioner är dock relativt ovanliga.

Mer vanliga är parasitiska insekter som angriper pälsen: pälsätaren som är en lus och hjortflugan, vars honor ibland i stort antal slår sig ner i pälsen. Där bryter de av sina vingar och suger sen blod. I synnerhet pälsätaren kan förorsaka svårt håravfall och skadade pälspartier. Hjortflugan kan också sticka människor.

De allvarliga sjukdomarna mjältbrand, mul- och klövsjuka, rabies och fågeltuberkulos, som skulle kunna spridas till tamboskap eller människor, finns inte rapporterade från svenska rådjur. Hormonrubbningar som ger mer eller mindre abnorma horn förekommer dock, liksom tumörer. Det finns inga studier som antyder att miljögifter spelar in för uppkomsten av dessa sjukdomar.

Rådjurets utbredning

Rådjur finns över hela landet, utom i fjällen ovanför trädgränsen. På Gotland har vissa inplanteringsförsök gjorts av privatpersoner och där finns på vissa håll en snabbt växande stam idag. Arten är spridningsbenägen och kan kolonisera även avlägsna områden.

Rådjuren lever ensamma eller i små grupper. Getterna är mer sällskapliga än bockarna. De håller ihop med sina egna kid och kan röra sig i grupper med andra rådjur. Eftersom rådjur ofta lever i skogsmiljö och har speciella näringsbehov bildar de sällan stora flockar. Skyddet mot rovdjur förbättras inte av flocklevande i den miljön och det uppstår lätt konkurrens om födan. De rådjur som lever i öppna miljöer brukar däremot ofta bilda små flockar om några djur. Likaså är gruppbildning vanligare under vintern, då skyddande lövverk och hög vegetation saknas. Under de båda omständigheterna kan de dra nytta av varandra för att upptäcka rovdjur.

Det område som ett rådjur vistas i, det så kallade hemområdet, varierar i storlek beroende på rådjurets kön och beroende på årstiden. Getterna har mindre hemområden än bockarna. De kan dessutom ha överlappande hemområden och dela område både med andra getter och med bockar. Bockarna delar däremot aldrig område med varandra.

Treåriga bockar och äldre brukar hävda revir mellan vår och höst. Det innebär att de försvarar det område de vistas i mot inkräktande bockar. Det förekommer en hel del strider mellan bockar vid revirgränserna. Getterna parar sig i princip uteslutande med revirhävdande bockar. Vid sju till åtta års ålder börjar bocken bli för gammal för att klara av att försvara sitt revir mot yngre bockar och brukar då förlora det.

De hemområden som används i extremt snöklädda områden under vintern är mindre än de som används av samma djur under sommaren. Det beror på att rådjuren förlorar mycket energi på att förflytta sig i snö. (De sjunker ner djupt på grund av sina små klövar.) Dessutom är bärris och annan föda svåråtkomlig under ett snötäcke. De uppsöker därför gärna snöfria ytor där de fördelar sig jämnt i landskapet och ofta klarar sig bra.