Rådjursjakten är mycket uppskattad bland jägare. Under jaktsäsongen1997/1998 beräknas hela 210 000 rådjur ha fällts i Sverige, enligt Svenska Jägareförbundets Viltövervakning. Motsvarande siffra för 2007/2008, var 119 000 djur. Rådjur räknas som småvilt och kan jagas både med kul- och hagelvapen. Sätten att jaga på är många: med stötande eller drivande hund, eller helt utan hund, smygandes eller sittandes på pass.
Vid jakt med drivande hund drivs rådjuret under skall av hunden i allt från några tiotal minuter upp till någon timme. En eller flera jägare väntar utposterade, beredda att fälla djuret. Man använder kortbenta hundraser som tax och drever, hundtyper som driver rådjuren förhållandevis långsamt. Rådjuren stressas inte heller nämnvärt av denna jaktform enligt en undersökning utförd på Grimsö forskningsstation.
Andra vanliga sätt att jaga rådjur med hund är jakt med kortdrivande hundar vilka skalldriver några minuter eller så länge drevdjuret håller sig inom såten. De raser som används är wachtel och terriers. Jakten läggs upp på liknande sätt som vid jakt med drivande hund.
Därtill kan man jaga rådjur med så kallade stöthundar. Det är hundar som förföljer rådjur en kortare sträcka med eller utan skall. Till detta kan en mängd raser fungera, t.ex vorsteh, spaniels, retrievers. Jaktsättet passar bra på viltrika, små och väl avgränsade marker.
En annan populär jaktform är smygjakt, så kallad pyrschjakt. Vid denna jaktform smyger sig jägaren på djuret mot vinden. Jaktsättet ställer stora krav på jägarens skicklighet i att röra sig tillräckligt ljudlöst och upplevs av många jägare som spännande. Vid smygjakten används i allmänhet kulvapen utrustat med kikarsikte.
En jaktform som kan kombineras med smygjakten eller bedrivas som egen är vaktjakt. Här väntar jägaren vid platser där rådjuren är lätt iakttagbara. Det kan t ex vara vid en hygges- eller åkerkant eller en viltväxel. Ibland byggs speciella torn vid sådana platser. Tornen ger bättre överblick och sprider jägarens vittring mindre. Den brantare skjutvinkeln ger också ett bättre kulfång vid avlossade skott. Vakt- och smygjakt kan båda bedrivas som lockjakt, där jägaren härmar lätena av get eller kid med en pipa för att locka till sig djuren.
Andra jaktformer som används är tryck- och klappjakt, där människor (ibland med hjälp av hundar) driver ut djuren mot passkyttar. Om det finns ett snötäcke kan rådjuren också jagas genom spårningsjakt.
De tillåtna kalibrarna för rådjursjakt är kulvapen klass 1 och 2 och hagelvapen med kaliber 20 och grövre.
Jakttiden på rådjur varierar i olika delar av landet.
Det finns inga uttalade mål för rådjursförvaltningen i Sverige. Däremot brukar vissa jaktetiska regler anföras, som den allmänna regeln att inte skjuta geten från sina kid.
När man ska konstruera avskjutningsmodeller indelas stammen enklast i bockar, getter och kid. Avskjutningsstrategin bör inriktas med ledning av vad man har för målsättning med stammen. Om målet är att öka uttaget av djur ska jakttrycket läggas högre på bockar och kid, än på getter. Hur stor andel av varje kategori som kan tas ut, beror på stammens sammansättning från början. Den största nettoförökningen i en stam erhålls vid en medelhög täthet. Den maximalt uppnåbara avskjutningen i ett område sjunker med snömängden under vintern och mängden rovdjur av arterna räv, lodjur och varg.
Maximalt uttag ur stammen kan göras vid en extremt hög andel kid (85% av alla skjutna), samtidigt som 85% av de vuxna skjutna utgörs av bockar. Försiktighet bör iakttas, så att stammens bockkvot inte faller för lågt. Som en säker siffra nämns 25%. Siffrorna gäller om avskjutningsmodellen utgår från en standardpopulation om knappt 20 djur/km2 i vårstam och en normalstor rävstam.
Det är ytterst tveksamt om urvalsjakt bland bockar ger bättre troféer (större och mer välutvecklade horn). Skälet är att anlag som påverkar hornbildningen också nedärvs via getterna, som inte väljs ut på samma sätt vid jakten. Erfarenheter från hundra års urvalsjakt från platser i centrala Europa har visat att det inte går att uppnå önskvärda resultat. Däremot är det framgångsrikt att ha lågt jakttryck på bock - om man med förvaltningen söker stora troféer - eftersom man då höjer medelåldern på bockarna samt får chans att utvärdera deras potential vad gäller hornstorlek.
För den praktiska rådjursvården används saltslekar (saltstenar), viltåkrar och vinterutfodring. Saltslekarna sätts upp på stolpar eller högstubbar och besöks av såväl rådjur som älgar. Viltåkrarna är ofta sådda med snabbväxande fodermärgkål. Klövervallar eller åkrar sådda med höstråg eller höstvete är också mycket värdefulla för rådjuren. Vid stödutfodring läggs skördat hö, pellets eller ensilage ut på bestämda platser. Höet som används måste vara av hög kvalitet, med stort inslag av klöver och andra örter. Det är viktigt att börja utfodringen i god tid, så att rådjuren hinner ställa om sin matsmältning till det nya fodret. Ensilage kan dock sättas in mer akut, utan föregånde tillvänjelse.
För att uppnå ett viss mål med förvaltningen av en rådjursstam bör stammens täthet inventeras. Detta sker i allmänhet med hjälp av spillningsinventering, som bygger på att rådjuren avger en känd mängd spillningshögar per dag (drygt 20 högar). I ett område räknas antalet högar i provytor. Genom att provytorna har känd storlek kan man få siffror på det sannolika antalet spillningshögar inom hela det inventerade området, och på så sätt rådjurstätheten i området.
