Det finns inga direkta data som kan bekräfta den nedåtgående trenden, men avskjutningsstatistiken för skogshare samt siffror från en inventeringsserie om 25 år på Grimsö forskningsstation pekar åt samma håll.

Det finns inga enkla svar på frågan varför skogshararna minskar i antal. Det är troligtvis flera olika orsaker som samverkar, och det pågår forskning i frågan. Redan idag har man god kunskap om vissa delar av skogsharestammens komplicerade dynamik. Som i alla djurstammar är det dödlighet, förökning och spridning som bestämmer de antalsmässiga förändringarna.

Den höga dödligheten är kännetecknande för skogshararna. Det gäller såväl ungar som vuxna harar, även om ungdödligheten är större. I snitt överlever 10-20 % av ungarna sina första tre månader och dödligheten är som störst vid fyra till tolv veckors ålder. Den genomsnittliga livslängden hos vuxna harar är enligt undersökningar två till tre år. Då räknar man bara de som har blivit gamla nog att bli en del av den vuxna populationen, det vill säga har överlevt de tre första månaderna.

Den avgjort vanligaste dödsorsaken är rovdjur, och bland rovdjuren är rödräv den som tar flest harar. Att räven spelar en viktig roll hade man länge misstänkt när skabben drabbade Sverige. Då fick man klara bevis på rävens avgörande betydelse: när rävstammen under 80-talet kraftigt minskade, ökade tätheten i harpopulationen 2-3 gånger på sina håll.

Andra rovdjur av betydelse är lodjur, mård, duvhök, kungsörn och berguv.

I Skogshareprojektet som bedrivs i Västerbotten har man följt harar med radiosändare under 90-talet. Där visade sig räven stå för drygt 60 % av dödligheten bland de vuxna hararna. Av de märkta vuxna hararna som dog, berodde det i 20 % av fallen på jakt. Harungarna är förutom räv, också utsatta för andra rovdjur. Rovfåglar tog en försvarlig del av de märkta harungarna. Andra predatorer var exempelvis huskatt och mård.

I andra undersökningar har lodjur visat sig ta en viss del hare. Enligt uppgift från loforskningsprojektet på Grimsö förekom det hare i magsäckarna hos 9-21% av undersökta skjutna lodjur från åren 96/97 och 97/98 (detta gäller fält- och skogshare tillsammans).

Hararna har en stor förmåga att producera ungar som tur är, vilket till viss del kompenserar den höga dödligheten (se sidan Harens förökning). Den höga förökningspotentialen gör att skogshararna snabbt kan öka i antal om förutsättningarna skulle förbättras. Det var alltså vad som hände under rävskabbsepidemin.

Spridning är den tredje viktiga faktorn som påverkar hur en djurstam förändras över tiden. Nu visar nya data från Skogshareprojektet att spridningen bland skogshararna är låg. De harar som har följts via radiosändare är mycket lokaltrogna och stationära. Deras utflykter är som mest några kilometer långa.

Effekten av den låga spridningen är att områden som av någon anledning har tömts på skogshare kan stå tomma länge. Trots att det kan röra sig om goda harmarker hittar nya harar inte dit. Därför kan vi lokalt ha hartäta områden trots att omgivande marker kan vara harfattiga.

Avskjutningen av skogshare är numera låg i större delen av Sverige. De flest harjägare värnar starkt om den vintervita haren och många har börjat spara den hellre än att skjuta. Generellt sett kan man säga att harjakten inte har någon betydande inverkan på harbestånden, men lokalt kan man sänka stammen genom för hård avskjutning. Som framgår ovan kan det då ta tid att få tillbaka en stark stam.

Det finns mycket sparsamt med uppgifter om tätheter i den svenska stammen. Från Skogshareprojektet i Norrlands skogslandskap finns dock färska uppgifter om 20-25 harar per 1000 hektar (100 ha = 1 km²). Från 70-talet finns motsvarande uppgifter från det mellansvenska skogslandskapet då antalet harar var 30-40 stycken per 1000 ha. Dessa uppgifter ska snarast ses som punktinformation istället för som allmängiltiga, eftersom de lokala skillnaderna är så stora.

Sjukdomar

Parasiter, virus- och bakteriesjukdomar är vanligt förekommande bland harar. Merparten av dessa sjukdomar är specifika för hare, medan några kan drabba även människor. Kokt och stekt kött från friska harar går alltid bra att äta, men man bör undersöka lever och njurar innan man använder köttet. I hanteringen av självdöda harar bör man vara försiktig och inte ta i dem mer än nödvändigt.

I glesa stammar är parasitbördan oftast liten hos de enskilda individerna. Parasiterna har då liten eller nästan ingen nedsättande effekt på haren. En av de mest vanliga parasiterna är lungmasken, som är specifik för hare. Tecken på förekomst är mörka, nästan grönsvarta fläckar på ytter- och bakkanten av lungorna. Andra vanligt förekommande parasiter är två former av bandmask. Den ena av dessa kan gå på hundar, så råa inälvor bör undersökas innan hundar får dem. Bandmaskarna finns i tarmarna.

En annan parasit är coccidios, en encellig parasit. Den förekommer snarast i mycket täta stammar och har varit vanlig inom haruppfödningen. Den är svår att diagnosticera men tar sällan död på haren. Farligare är då toxoplasmos, en parasitsjukdom som går hårt åt smittade harar. Ofta dör de inom en vecka. Drabbade harar kan diagnosticeras genom de gulvita knutor som bildas i den annars mörkbruna levern. Toxoplasma är mellanstadiet för en encellig parasit som lever i katters tarmar. I Norge är den den vanligaste dödsorsaken bland skogsharar.

Av de bakteriesjukdomar som kan drabba harar är harpest, eller så kallad tularemi den mest allvarliga. Tularemi kan till och med påverka harbeståndet lokalt, därför att dödligheten är så pass stor. Den förekommer i de norra delarna av Sverige, från norrlandsgränsen och uppåt, och drabbar även smågnagarstammarna. Ofta är det bland smågnagarna som ett utbrott av sjukdomen startar. Bakterien sprids med myggor och andra blodsugande insekter. Hos hare är sjukdomsförloppet snabbt – inkubationstiden är ett dygn. Därefter dör haren inom två till fem dygn. Människor kan också drabbas av tularemi. Även här är det insekter som sprider sjukdomen. Myggbettet blir till en varböld när man smittats, sedan sprider sig bakterierna till närmaste lymfknuta varpå man får hög feber. Man bör direkt söka vård om man misstänker smitta.

En annan bakteriesjukdom som är förhållandevis vanlig bland harar är pseudotuberkulos. Den är vanligast i södra Sverige och förekommer olika mycket under skilda år. Namnet har sjukdomen fått på grund av att symptomen påminner om tbc. Infekterade harar blir allmänt nedsatta och avmagrade. De slutar att äta och många av dem dör.

Skogsharepopulationen under 1900-talet

Avskjutningen av skogshare i Sverige 1939-2000

Några absoluta uppgifter om skogsharestammens storlek under 1900-talet finns inte att tillgå, men en fingervisning om de antalsmässiga förändringar i stammen kan man få med hjälp av Jägareförbundets avskjutningsstatistik. Denna statistik är insamlad på samma sätt sedan 1939, och kan ses som en form av trendmätare. Den ger en indikation på de förändringar i tillgången av viltet som kan ha förekommit.

Ur kurvan för skogshare kan vi urskilja två trender: Dels skönjer man en generell minskning i antalet skogsharar från 50-talet och framåt, (bortsett från rävskabbsåren på 80-talet). Dels ser man mindre svängningar som återkommer i 3-4 års intervall. Det här är ett vanligt fenomen i olika småviltstammar, som diskuteras längre ned på sidan.

Den långsiktiga förändringen

Den långsiktiga minskningen är under utredning, vilket nämndes i populationsavsnittet. Sedan 1950 talet har stora förändringar i framför allt i skogsbruket påverkat skogsharens livsmiljö. Trots det kan man inte utan genomgående undersökningar avgöra om den minskande stammen är i en naturlig svacka som vänder uppåt av sig självt, eller om det bara beror på människans påverkan.

Moderniseringen av skogsbruket påverkade skogsharens livsbetingelser på flera sätt: andelen lövträd minskade i skogarna när man skapade monokulturer med barrträd och höll undan lövinslaget. I exempelvis Gävleborgs län fanns det runt 1920 cirka 40 % lövträd i skogarna medan det på 70-talet endast fanns ungefär 14 %. Ersättandet av de småskaliga avverkningarna med stora trakthyggesbruk hade också effekt. Tidigare hade avverkningarna skapat mindre luckor i skogen där löv slog upp, där haren fann föda och hade nära till skydd. Luckorna var flera och av olika ålder, så det fanns gott om åtkomligt löv. Bristen på skydd på stora kalhyggen gjorde dem olämpliga för harar och de kan dessutom bara erbjuda föda för harar under en relativt kort period innan de blir röjda. Däremot erbjuder trakthyggesbruk bra livsmiljöer för smågnagare vilket ledde till att sorkar och andra gnagare kunde öka i antal. Det påverkade också hararna, erftersom fler gnagare innebar mer föda till rödräven som också ökade i antal. En sidoeffekt av detta blev en ökad rävpredation på hare.

Upp- och nedgångarna med tre till fyra års intervall

Den typ av återkommande svängningar som syns i avskjutningskurvan för skogshare förekommer ofta i småviltpopulationer. I Skandinavien har samma mönster funnits bland smågnagare och även bland vissa skogshöns. Fenomenet är väl studerat av forskare, och man har funnit att detta cykliska mönster beror på en koppling mellan smågnagarna, småviltet och rovdjuren ("småviltrovdjur") som tar dem som byte. I det skandinaviska skogslandskapet är rödräven det viktigaste smårovviltet.

För att beskriva kopplingen kan man börja vid en tidpunkt då beståndet av smågnagare ökar mot ett toppår. Då äter småviltrovdjuren (räven) mest bara gnagare eftersom tillgången är god. Det övriga småviltet drabbas i mycket liten utsträckning av predation och kan istället öka i antal. När gnagarstammarna till slut kraschar, vilket de gör förr eller senare, minskar de drastiskt som födoresurs och rovviltet blir hänvisat till alternativa byten dvs småviltet. Den ökade dödligheten bland småviltet leder till minskande stammar, vilket ger mindre föda för rovdjuren. Medan rovviltet och småviltet minskar och når botten kan gnagarbestånden börja återhämta sig. Sedan startar cykeln igen – gnagarna ökar och skapar föda för rovdjuren också åter ökar i antal.

Man har länge hävdat att smågnagarna är motorn i detta system, men under rävskabbsepidemin avslöjades det att räven har störst inflytande i systemet.

Under de senaste 20 åren har vi inte haft några uttalade toppår för gnagare. Det är ännu oklart varför topparna uteblir.