Jakt och Förvaltning - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Jakt och Förvaltning

Skogsharen är ett mycket uppskattat småvilt och de som jagar hare är ofta djupt engagerade i sin jakt. Många, jägare och andra, är också måna som skogsharestammarna och ägnar sig åt olika viltvårdsinsatser.

Jakt på skogshare är tillåten från första september till femtonde eller sista februari beroende på del i landet. Hagelgevär används mest. Den vanligaste formen av jakt är med drivande hund, då ofta någon stövare.

Då och då kommer det upp diskussioner om drevjaktens påverkan på hararna. En fråga är då ofta om hararna stressas av den drivande hunden. För haren är flyktbeteendet ett naturligt försvar mot rovdjur och det är inte troligt att ett beteende som har funnits och fungerat för haren i många tusentals år skulle vara till någon större olägenhet för den. Men det gäller främst korta drev, eftersom vilda rovdjur ger upp förföljandet efter en kortare sträcka.

Vad gäller längre drev, finns en undersökning om skogsharens energibudget i relation till hur långt drev den kan klara av utan att lida sviter i mer än ett dygn efteråt. Den visar att skogsharens fysiologi skapar en övre gräns för hur länge den kan drivas. Haren är inte byggd för att lagra reservenergi, så den energi som förloras måste haren så att säga äta tillbaka efteråt. Och eftersom dess högt specialiserade matsmältning bara tillåter en viss mängd näring per dygn kan de bara kompensera en viss storlek av energiförlust. Konkret är det så att av den maximala mängd energi haren kan ta upp per dygn går 75% åt till basbehoven och till födosöket. Kvar finns då 25% energibudgeten att lägga på extra aktiviteter som hunddrev. Det motsvarar enligt uträkningar en 20 km lång löpa på barmark. Om skogsharen drivs längre än så får den alltså problem att kompensera den förlorade energin, men normala harjakter brukar hålla sig inom harens marginaler.

Viltvårdsåtgärder för skogshare inbegriper biotopvård (det vill säga vård av livsmiljön) och rovdjurskontroll. Målet är generellt att stärka harstammarna.

I dagens läge kan forskarna inte lämna rekommendationer för biotopvård därför att man helt enkelt saknar kunskap om vad och hur mycket som kan ge resultat på stamnivå. Om man ändå vill göra insatser är ett ökat inslag av busk och lövsly i markerna aldrig fel. Det ger både skydd och föda till hararna. Att fälla asp och annat löv för att öka tillgängligheten av föda kan också vara bra (för enskilda individer). Saltstenar är också uppskattade av hararna. De ger sannolikt inte heller någon effekt på stamnivå, men kan ge ökad trivsel för de enskilda hararna.

En långsiktig och konsekvent rovdjurskontroll är däremot bevisligen positiv för såväl skogshare som andra småviltstammar. Det har flertalet undersökningar visat. I första hand gäller då att kontrollera rävstammen.

Utplantering av skogsharar har tidigare skett i omfattande utsträckning. Numera är det inte tillåtet utan tillstånd. Men sedan flera studier visat att effekten på beståndsnivå är minimal eller obefintlig har det blivit mer ovanligt. Dödligheten bland utplanterade harar är mycket hög den första tiden efter utsättning, högre än dödligheten i den naturliga populationen. Drygt två tredjedelar av de utsatta hararna dör under den första månaden. Man anser att detta beror på att de utplanterade hararna inte har någon kunskap om det område de släpps ut i och därför är mer utsatta för bland annat rovdjur.

Inventeringar av skogsharebestånden är inte särskilt vanliga. Det finns dock några metoder som kan användas för att bestämma storleken på bestånden. Det gäller spillningsinventering och linjetaxering med spårräkning. För båda dessa metoder kan man inventera andra arter samtidigt. Spillningsinventeringen ger ett mått på tätheten av en viss art under viss tid, t ex en vinter. Den ger absoluta data. Genom att inventera provytor räknar man antalet spillningshögar som i sin tur räknas om till hardygn (skogsharen lämnar 475 pärlor/dygn). Antalet hardygn över en viss tid i ett visst område avslöjar i sin tur tätheten. Metoden kan vara billig men är arbetsintensiv och kräver många arbetstimmar. Linjetaxering med spårräkning är en metod som bland annat utnyttjas i så kallade triangelinventeringar.

Alla jägare är anmodade att lämna in sina avskjutningssiffror efter jaktsäsongens till Viltrapporteringen. Siffrorna sammanställs av Jägareförbundets Viltövervakning, och den avskjutningsstatistik som de mynnar i är en god trendmätare för hur viltbestånden ändras från år till år.

Jakt på hare

En kort beskrivning av jakt efter hare med drivande hund.

Jakt efter hare med drivande hund går till så att hunden letar upp nattslaget. Haren brukar göra ett antal lyckor innan den sätter sig i daglegan. En lycka innebär att haren går tillbaka i sina egna spår, gör ett långt hopp åt sidan för att sedan fortsätta sin väg. De gör det klurigt för hunden reda ut spåren och hitta fram till legan. Ibland kan haren göra upp till tio lyckor innan den sätter sig, vilket innebär harens spår fram till legan är bland de svåraste att reda ut av alla viltslag.

När drevet väl är igång brukar haren ha några minuters försprång före hunden. Haren är snabb och klurig, gör ofta lyckor på vägen, så att hunden tappar spåret. Antingen fortsätter haren efter lyckan, eller så sätter den sig och trycker.

Så länge hunden är haren på spåret och driver den framför sig, skäller den. Men när den tappar spåret, det som kallas att det blir tappt med en harjaktsterm, tystnar hunden. Den ska då slå en ring runt det ställe den senast kände harvittringen och därifrån försöka på vittringen igen. Ringen utökas tills hunden har hittat utspåret. De harar som trycker direkt efter avhoppet, trycker ofta mycket hårt och reser sig först när hunden springer rätt på den. Den typen av harar blir svårjagade för hunden, eftersom det är så svårt att få upp vittringen på dem.

Förutom stövare av olika slag, kan drever eller tax användas i jakten.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-08 2012-11-21 Markus Olsson