Ökande vargstammar leder ofta till konflikter mellan människa och varg. I synnerhet gäller detta områden där vargen under en tid har varit helt utrotad för att sedan återkolonisera dessa områden.

Fyra problemområden

Minst fyra särskilda problemområden mellan varg och människa pekas ut av vargforskare;

1. vargen dödar ibland tamboskap såsom får, nötdjur och tamren
2. vargen skadar och dödar hundar, oftast i samband med jakt
3. vargen konkurrerar med människan om det jaktbara viltet, främst älg och rådjur
4. vargförekomst får människor att känna rädsla och osäkerhet för sin egen och anhörigas säkerhet

För många människor innebär en ökande vargstam emellertid också någonting positivt och viktigt även om många av dessa aldrig kommer i kontakt med djuren. Vargen är också en ursprunglig art i Sverige och därför har den ett stort värde för Sveriges naturvård. Med vargen följer också flera ekologiska funktioner som är förknippad med denna art.

Traditionellt har vargen varit betraktad som en typisk vildmarksart. I dag vet vi att detta inte är en sann bild av artens krav på sin omgivning. Flera vargrevir i Sverige finns idag i ganska tätbefolkade områden. Etableringen av varg i det så kallade Hasselforsreviret i södra delen av Örebro län är ett bra exempel på detta. Vargen är således inte beroende av vildmark för sin existens.

Att vargen anpassar sig till att leva i befolkade områden medför även ett annat problem, nämligen rädsla för angrepp på människor. Vi vet från historisk dokumentation och från andra delar av världen att varg kan angripa, skada och döda människor.

Är vargen farlig för människan?

Teoretiskt sett är svaret på frågan ja, vargar kan utan problem döda en människa. Vargen är ett stort rovdjur som lätt slår byten som är betydligt större än människor. Men ser man till praktiken är risken väldigt liten att man ska råka ut för en attack från vilda vargar. Svenska vargar har snarare visat sig väldigt skickliga på att helt undvika konfrontationer med människor, med tanke på hur mycket de faktiskt rör sig i mänsklig bebyggelse.

Det finns inga belägg för att några människor har dödats av vilda vargar i Sverige på drygt två hundra år. Av alla möten mellan människa och varg som rapporterats i både Norden och Nordamerika handlar en bråkdel av dem om aggressiva möten. Om vargen visat aggression, har det varit i försvar och inte ett försök att slå människan visar de genomgångar av rapporterna från vargmöten som gjorts.

Angrepp av varg på människor är ovanliga även där det finns mycket varg i tätbefolkade områden. Det är vid vissa situationer som det finns en ökad risk för angrepp.

Forskare som gjort sammanställningar av attacker och tittat på en helhetsbild över tiden och världen är det fyra situationer som kan anses vara högrisksituationer:

1. angrepp av rabiessmittade vargar,
2. tillvänjning eller habituering, det vill säga när vargen mister sin rädsla för människor,
3. försvarsangrepp, där vargen har angripit människor till följd av olika typer av provokationer,
4. extrema situationer med hög fattigdom vilket parallellt med brist på naturliga bytesdjur (mestadels U-länder) tvingar vargen att söka alternativ föda vilket då har visat sig kunna inkludera människor.

Dessa högrisksituationer är ovanliga eller helt obefintliga i Skandinavien men detta kan komma att förändras i framtiden. I framtida förvaltning bör man tänka på olika sätt att undvika att sådana risksituationer uppstår.

I Skandinavien har man gjort 160 försök där vargens skygghet för människor testats vetenskapligt. Vargarna flydde för den annalkande människan i samtliga fall. Det genomsnittliga avståndet när vargar flydde för den annalkande människan var 100 m, men avståndet varierade mellan 17 och 310 meter. Vindstyrkan var den mest avgörande faktorn för vilket avstånd vargen flydde. De kortaste avstånden fick man vid stark vind, då vargarna förmodligen inte hörde eller kände lukten av den annalkande människan förrän hon var mycket nära. I ca 40 % av försöken tog vargarna en ny lega inom 800 m från störningsplatsen inom en timme efter den aktuella störningen och i 95 % av fallen inom 2 km från störningsplatsen. I några fall gjordes försök att gå in på vargar som låg vid slaget byte men detta resulterade inte i några avvikande resultat jämfört med de andra fallen. Man fann heller inga skillnader om människan var utrustad med hund i band eller ej, eller om försöken utfördes under dag eller natt.

Vargens skygghet för människor är ett resultat av att dessa uppfattas av vargen som en fara. Vargar som under längre tid exponeras för människor utan att detta resulterar i ett fysiskt obehag kan mista sin naturligt nedärvda skygghet det vill säga habitueras.

För att undvika att vargar blir farliga för människor i Sverige i framtiden har forskare föreslagit följande åtgärder:

1. Se till att vargen bibehåller sin naturliga skygghet för människan. Den varg som mister sin skygghet för människan eller på annat sätt uppträder aggressivt bör tas bort från beståndet. En välreglerad jakt kan vara ett sätt att upprätthålla vargens skygghet för människan.
2. Tillgången på naturliga (vilda) bytesdjur för vargen är mycket god i Skandinavien. Det är viktigt att förvaltningen av hjortviltsbestånden bidrar till att denna situation upprätthålls, vilket betyder att vargens predation på hjortviltet bör inkorporeras i förvaltningsplanerna.
3. Förekomst av åtel och slaktavfall bör undvikas eftersom vargar kan lära sig att utnyttja denna födokälla och förknippa denna med människan.
4. Förvaltningsmyndigheter bör etablera åtgärdsplaner som kan verkställas när en varg mister sin skygghet för människan eller uppträder aggressivt. Dessa planer bör koordineras med de åtgärder som gäller för andra stora rovdjur.