Foto: Kenneth Johansson

Fjällripa

Fjällripan lever på kalfjället men kan under vintern dra sig ner i fjällens videregion. Fjällripan är lik dalripan och byter dräkt från en gråspräcklig sommardräkt till en helt vit vinterdräkt.

2012-09-07

Kännetecken

Fjällripan är en hönsfågel och kan på utseende och dess levnadsmiljö bara förväxlas med dalripan. Riparterna kan vara svåra att skilja åt men ofta ger levnadsmiljön en första indikation på arttillhörighet. Lätet är alltid ett bra kännetecken på arterna (se nedan). Fjällripa i sommardräkt skiljer sig från dalripan på att de mörka fälten i dräkten har en mer grå grundton. I vinterdräkt har tuppar hos fjällripa ett svart band mellan ögat och näbben annars är hönor av fjällripa och dalripstuppar och hönor helt vita och mycket lika.

Läten

Fjällripan är mer tystlåten än dalripan. Alla läten är varianter på knarrande rapande ljud ”arr orr ka, karrr” eller ”aahhhrrr- ka ka ka” eller kortare varianter i uppflog. När fjällripor springer undan en förföljare låter dom höra ett kort ”ka” ibland i snabba ramsor.

Utbredning och status

Fjällripan finns i Europa, Alaska och Kanada. Det svenska beståndet har uppskattats till mellan 40 000 och 80 000 par, motsvarande en höstpopulation på 175 00 - 350 000 fåglar. Fjällripans beståndssvängningar eller beståndsförändringar på lång sikt är dåligt kända i Skandinavien. På Island och i delar av Nordamerika förekommer en 10-års cykel.

Liksom hos dalripa varierar antalet fjällripor väsentligt mellan år och dessa variationer verkar förekomma lokalt och inte samtidigt över fjällvärlden. Dessa variationer kan troligen kopplas till variationer i födotillgång och predation. På lokal nivå har det rapporterats om en nergång i fjällripebeståndet. Där har det satts i samband med dagens extremt stora renstammar och dess bete på fjällvegetationen.

Ekologi

Fjällripan tillbringar hela året inom den alpina regionens steniga och blockiga terräng. Oftast ser man fjällripan uppe på det mest vindpinade krönet av ett fjäll och den går förutom under kycklingtiden och extrema väderlägen sällan ner på fjällsluttningar.

Vuxna fåglar lever mestadels av lågväxande ris medan kycklingarna huvudsakligen äter insekter. På vintern ingår också knoppar och hängen från björk och viden i fjällripans diet.

Parbildning sker på våren. Boet är en oansenlig fördjupning i marken ofta intill ett vindskydd som en stor sten. Men det är inte ovanligt att en del hönor söker sig ner till gränsen av videregionen på fjället och där lägger boet i tätt ris eller under en buske. Hönorna lägger omkring 10 ägg i maj-juni. Det är ofta en kraftig predation på både ägg och kycklingar och hermelinen är den viktigaste predatorn. Vissa år förloras många kycklingar på grund av kyla och regn och vissa extrema år kan föryngringen nästan helt slås ut. Man finner ofta kullarna under kycklingtiden i områden med hög insektproduktion t.ex. vid fuktstråk eller bäckraviner.

Jaktfalken är specialiserad för predation på ripor, och då särskilt fjällripor. Vid tillfällen med hög smågnagarförekomst gynnas fjällripan, om än kanske inte lika mycket som dalripan. Trycket från predatorer är sannolikt inte lika högt på kalfjället som i fjällbjörkskogen.

Jakt och viltvård

Fjällripan jagas oftast under vintern med skidor och kulvapen som hjälpmedel. Snarning förekommer också. Smyg- och stötjakt utan hundar förekommer i begränsad omfattning under hösten. Den genomsnittliga avskjutningen ligger på cirka 10.000 fåglar per år i Sverige.

I fjällripans biotoper, som ofta är otillgängliga, görs inga habitatförbättrande åtgärder. Det man kan tänka sig som viltvård för att gynna fjällripan är predatorkontroll av hermelin.

Fjällripan och människan

Förutom att vara ett högt uppskattat jaktbyte i avlägsna områden, så är ripjakten ekonomiskt viktig för en del människor i glesbygd. Jakten ger bland annat storslagna naturupplevelser och gott kött.

Vår kunskap om fjällripan kommer i huvudsak från Skottland, Nordamerika och Island.