Järpe

Man finner ofta järpen i fuktigare partier i granskog. Man upptäcker ofta järpen på dess läte som är en mycket tunn och vass vissling.

2012-09-07

Kännetecken

Järpen är den minsta arten av skogshönsen, jämstor med en kaja. Den främsta förväxlingsrisken föreligger med orrhönor. Men den ljusare dräkten i kombination med mindre storlek och ett svart band på stjärtspetsen brukar ge god vägledning vid uppflog. Järpen är mindre och ljusare i teckningen än orre och tjäder. Ofta flyger inte järpen särskilt långt efter den skrämts upp utan landar redan efter 30-50 meter lågt i ett träd.

Tuppen skiljer sig från hönan på att han har en svart strupe mot hönans gråvattrade.

Ofta upptäcker man järpen på dess karakteristiska läten. Det mest kända lätet är spellätet (hörs främst under våren men kan höras året runt) som kan beskrivas som en ramsa med nålvassa pipanden ”tsiiy tsiiy tsi tsi tsi siiit” där ramsan slår en ”kullerbytta” på mitten och sedan faller i styrka. Detta läte kan lätt förväxlas med kungsfågelns sång.

Övriga läten är fina pipande och kvittrande läten.

Foto: Kenneth Johansson

Utbredning och status

Järpen förekommer i sammanhängande skogar i Europa och Asien samt i bergsområden i Centraleuropa. I Sverige finns den i Norrlands skogsområden, med mer glesa bestånd i fjällnära skogar men kan förkomma ända upp i fjällbjörkskog. I mellansverige är den mer utspridd i skogsområden men saknas i mer jordbruksdominerade områden. I södra Sverige finns den lokalt allmänt i sammanhängande skogsområden ända ner till Södra småland och norra Skåne.

Det svenska beståndet av järpe har uppskattats till 250 000 häckande fåglar (2005). Antalet har sannolikt minskat på grund av biotopförstörelse i det moderna skogsbruket.

Ekologi

Järpen är starkt kopplad till lövrika täta granskogar: antingen äldre skog med flera skikt eller unga skogar. I båda fallen ger granen skydd mot predatorer.

Blåbär, lingon och växande örter är huvudföda under barmarksperioden, därför är det viktigt med luckor i granskogen. Vintertid äter järpen hängen och knoppar av lövträd, framför allt al. Förekomst och täthet av järpe gynnas av al i grandominerade skogar.

Järpen har revir och uppehåller sig inom cirka 20-40 hektar, sett över ett år. Ungfåglarna sprider sig i september och etablerar ett eget revir samma höst. Arten lever i par större delen av året, förutom den tid då honan tar hand om ungarna. Detta skiljer järpen från de andra skogshönsen där tuppar och hönor normalt bara träffas vid spelet.

Illustration: Dick Forsman

Under höst, vinter och vår uppträder tupp och höna i löst sammanhållna par. Detta är en fördel för bägge individer då fyra ögon ser mer än två. Detta samarbete tillåter också besök på mer öppna områden som annars varit förknippad med för stor risk att bli tagna av rovdjur. Att bilda större flockar skulle samtidigt medföra för stor konkurrens om maten.

Den kritiska punkten för häckningsframgången är hönans uppladdning i vikt inför häckningen. Därför är väderleken och födotillgång innan häckningen viktigare för järpbeståndens storlek än förhållanden under kycklingtiden. Boet placeras direkt på marken ofta i skydd av ett träd eller rotvälta. Kullstorlek är normalt 6-9 ägg som är ljusa med några få mörkbruna fläckar. Hönan ruvar äggen i 23-25 dygn och sköter kycklingarna. Kycklingarna blir flygga redan efter två veckor.

Den årliga dödligheten bland vuxna fåglar är ungefär 65 % per år. De viktigaste predatorerna är duvhök och mård. Järpens reproduktion och antal följer samma 3-4 års cykel som för andra småvilts arter i norra och mellersta Sverige. Dessa svängningar i stammens storlek har kunnat förklaras med liknande svängningar i gnagarantal (till exempel sorkar och möss). Efter toppåret (kallade gnagarår) kraschar gnagarstammarna.

Rovdjuren (till exempel räv) som under gnagaråret kunde föda fram många ungar är då talrika och söker nu alternativa födokällor. Skogshönsens ägg och kycklingar står då högt på rovdjurens meny. I praktiken betyder detta att goda gnagarår koncentrerar sig rovdjuren på att fånga gnagare och ripans ägg och skogshönsens kycklingar får vara i fred.

Förvaltning och jakt

Den årliga avskjutningen uppgår till ca 10.000 fåglar. Arten är fredad i sydligaste delen av landet där järpen är sällsynt.

Vid riktad jakt lockas järpen fram med en pipa, som härmar fågelns revirsång. Det är lättare att locka fram hanar, vilket är en fördel eftersom järpbestånd har flera hanar än honor. Många järpar skjuts tillfälligtvis vid jakt på andra arter.

Inga speciella åtgärder vidtas för att vårda järpens biotoper. Järpen trivs mycket bättre i grandominerade bondeskogar, där den har 5 gånger högre täthet, än i grandominerade "industriskogar". Genom relativt små anpassningar i skogsbruket kan man gynna järpen. Genom att låta bli hyggesrensning och att hugga bort buskskikt och underväxt i form av buskar och ris vid gallring skapas goda möjligheter för järpen att gömma sig för predatorer. Att spara lövinslag i granskog är också mycket positivt.

Järpen och människan

Jakten på järpe har ett stort rekreationsvärde, särskilt i norra Sverige där det finns en stark tradition att jaga denna fågel. Nittio procent av beskattningen sker i norra Sverige, trots att starka stammar finns i andra delar av landet. Järpens sociala organisation är relativt väl känd. Forskning pågår för att kartlägga biotopkrav och för att studera effekterna av modernt skogsbruk.

Läs mer om järpen

Järpen - En doldis i sump- och blandskog.
Johan Åberg. Skogsstyrelsen Skogsstyrelsens Förlag. Jönköping.

The occurrence of hazel grouse in the boreal forest.
Johan Åberg. Doktorsavhandling. SLU. Umeå.