Foto: Kenneth Johansson

Sädgås

Sädgåsen beskrivs ofta som en skygg norrlandsfågel. Detta är delvist sant, men vanligtvis ser man sädgässen när de rastar och övervintrar på jordbruksmark utanför häckningstiden. Då är de inte särskilt skygga. Dessutom häckar merparten av de sädgäss som ses i Sverige inte alls i den norrländska taigan utan utomlands, en del rentav på tundran i Norge och Ryssland. Av de svenska häckfåglarna övervintrar en betydande andel i Danmark och Storbritannien.

2014-06-03

Kännetecken

Sädgåsen tillhör den grupp gäss som ofta kallas "gråa" gäss. Till denna grupp hör även gråsåsen, bläsgåsen och spetsbergsgåsen. Fjällgåsen räknas också till de "gråa" gässen men den är så sällsynt och så pass mycket mindre att den knappast kan förväxlas med sädgäss. Mot de "gråa" gässen står de "svart-vita" gässen, främst kanadagåsen, vitkindade gåsen och prutgåsen. Att skilja sädgåsen från de "svart-vita" gässen eller någon av de exotiska arterna som snögås, stripgås eller rödhalsad gås är inte svårt då alla dessa har tydliga vita och/eller svarta partier på huvudet, hals eller rygg. På långt håll, i knepigt ljus och när de flyger kan dock alla gäss vara svåra att skilja från varandra, även för hyfsat tränade observatörer.

Att skilja sädgäss från bläsgäss och fjällgäss är (i teorin) enkelt. Båda dessa arter har svarta fläckar på magen, om än i varierande utsträckning beroende på kön och ålder. Sädgäss har aldrig svarta fjädrar på magen. Vuxna bläsgäss och fjällgäss har dessutom tydliga vita fläckar vid basen av näbben, något som bara ett fåtal sädgäss har och då i begränsad omfattning. Tyvärr saknar många unga bläsgäss och fjällgäss vita fläckar vid näbbasen och kan då vara svårare ett skilja från sädgäss. Unga gäss går dock sällan ensamma och om de vuxna i familjegruppen har vita "pannor" är saken normalt avgjort. Kroppsformen hos bläsgäss och fjällgäss skiljer sig också från sädgåsens genom att vara mindre och "rundare" (ord som "satt" eller "bullig" passar också för dessa arter). Sädgäss är tämligen slanka och högresta i jämförelse. Skillnaderna i halsens och vingarnas relativa läng kan också ses i flykten. Bläsgäss och speciellt fjällgäss är också tydligt mindre än sädgäss.

Att skilja sädgäss från grågäss är snäppet knepigare. Här bör man koncentrera sig på framvingens ovansida, huvudformen, näbbfärgen och benfärgen. Dessutom kan man försöka få en känsla för skillnaden i "jiz", alltså det sammanvägda intrycket som fågeln ger i fråga om storlek, form, proportioner, rörelsemönster m.m. Låter kanske som "abrakadabra" men fungerar faktiskt rätt bra, efter lite träning. Våra hjärnor är faktiskt mycket duktiga på att känna igen små skillnader i utseende.

Framvingens ovansida är brun hos sädgåsen och ljusgrå hos grågåsen. Detta syns bäst när fågeln flyger. Samma sak gäller även vingens undersida med detta är oftast betydligt svårare att se. Sädgåsens näbb är smäckrare och flerfärgad medan grågåsens näbb är stor och enfärgad rosa. Hos sädgåsen är näbben svart-orange mönstrad, oftast med mest svart vid spetsen och vid basen. Mängden orange varierar med kön, ålder och härkomst. Färgen på benen är tydligt orange hos sädgäss medan den hos grågäss lutar mera åt rosa.

Den sista arten som sädgäss kan förväxlas med är spetsbergsgåsen. Den räknades tidigare som en underart av sädgåsen. Spetsbergsgäss är mindre och knubbigare än sädgäss. Ryggen har en tydlig blåaktig anstrykning och ser väldigt slät ut i brist på tydliga tvärband. Näbben är kort (den heter "kortnäbbad gås" på norska) och både näbben och benen är skära i färgen (den heter "Pink-footed Goose" på engelska). Spetsbergsgåsen är än så länge mycket mindre vanlig än sädgåsen i Sverige men i Norge och Danmark (speciellt Jylland) är den mycket talrik.

Fram till mitten av november kan årsungar urskiljas från äldre fåglar. Ungfåglarna har smala och bruna bräm (ytterbårdar) på fjädrarna på ryggen mot de äldre fåglarnas breda (smuts)vita bräm. Ungarnas ryggar ser därför mera enfärgade ut. På sidorna har ungfåglarna också ett mönster av bruna fläckar, inte de vertikala band som de äldre har. Halsen på ungfåglarna saknar dessutom fårorna på sidan av halsen ("vattenkamningen") som de vuxna har men detta är ett kännetecken som påverkas, förutom av fåglarnas sinnesstämning och hållning, även av vädret och är därför inte helt pålitligt. Under vintern och våren är det svårt att skilja ungfåglar från äldre. Har man fågeln i handen kan man dock titta på övernäbbens insida. Är den hel mörk är det en vuxen fågel (tre år eller äldre) och är den gulvit är den högst lite mer än ett år gammal. Två-tre åringar uppvisar ett mellanläge.

Taiga- och tundrasädgäss

På senare tid har det klarlagts att inte alla sädgäss som ses i Sverige är taigasädgäss utan att tusentals tundrasädgäss gästar landet under en stor del av året. Tundrasädgäss har helt enkelt förbisetts i stor skala tidigare. Ornitologerna börjar nu lära sig att skilja mellan dessa två underarter. Även för sädgåsförvaltningen är det viktigt att hänsyn tas till förekomsten av dessa två underarter. Taigasädgåsen är nämligen starkt hotad medan tundrasädgåsen inte är det (ännu).

Generellt sett är tundrasädgäss mindre och "kompaktare" än taigasädgäss. Tundrasädgäss har också rundare huvud medan näbben är kort, hög vid basen och med lite orange. Huvudet är mörkare brunt än den korta, tjocka halsen. Hos alla sädgäss är hanarna större än honor och detta innebär att honor hos taigasädgås är ungefär lika stora som hanar hos tundrasädgås. En hane hos taigasädgås är däremot betydligt större än en hona av tundrasädgås. Tundrasädgåshonor är av ungefär samma storlek som spetsbergsgäss.

Tidigare sades mängden av orange på näbben vara en tydlig skillnad mellan underarterna. Det är inte sant! Både hos taiga- och tundrasädgäss varierar mängden orange inom vida gränser. Statistiskt sett har dock taigasädgäss mera orange på näbben än tundrasädgäss. Samma problem finns med glipan mellan över- och undernäbben ("grinet"). Tundrasädgäss sägs uppvisa ett stort "grin" och taigasädgäss ett litet eller inget men variationen är betydande även här. Slutsatsen är att säker urskiljning av underarter dels kräver att man använder en kombination av flera karaktärer (t.ex. rund huvud, kort hals och kort/hög näbb) dels att man tittar på flera individer samtidigt. Enstaka individer kan avvika från normen men att alla individer i en grupp gör det är högst osannolikt. Att underartsbestämma på gruppnivå låter knasigt men saken är den att båda underarterna oftast håller sig till de sina. Även om fåglar av båda underarter betar på samma fält håller de sig vanligtvis klart åtskilda.

Läten

Sädgäss yttrar en mängd olika läten, beroende på syfte och omständigheter. Läten kan också uppfattas olika beroende på avstånd, väderförhållanden, m.m. Flyktlätet beskrivs som ett nasalt, flerstavigt kacklande. Det är något högre i tonläge hos tundrasädgåsen än hos taigasädgåsen. Grågåsens flyktläte ligger mellan dessa sädgåstyper i tonläge. Att urskilja dessa arter och underarter från varandra enbart med hjälp av lätet kräver dock en del träning!

Foto: Sten Christoffersson

Utbredning och status

Sädgäss häckar i norra taigabältet och på tundran i hela Eurasien, från västra Skandinavien till östligaste Sibirien. Sädgåsbeståndet delas ofta in i olika underarten men artens taxonomi är svårhanterlig och omstridd. I Europa förekommer två typer: taigasädgåsen (Anser fabalis fabalis) och tundrasädgåsen (Anser fabalis rossicus).

Taigasädgåsen

Taigasädgåsen är den enda av dessa som häckar i Sverige, från Norra Dalarna, genom Norrlands inland till Norrbottens gräns mot Norge och Finland. Den saknas dock i fjällen och i kustlandskapen. Beståndet är antagligen glest och fläckvist men detaljerade kunskaper om

utbredningen och beståndsstorleken saknas och många av de uppgifter som florerar är egentligen inte mer än kvalificerade gissningar baserade på dåligt underbyggda antaganden.

Antalet häckande sädgäss uppskattas under början av 2010-talet till 850 par i Sverige (Ottosson m.fl. 2012). Uppskattningen måste dock anses som mycket osäker ("guestimate"). Kunskapsbristen beror på att sädgäss är mycket skygga under häckningstid och att de bor i trakter där få ornitologer eller jägare vistas i maj-juli. Att inventera häckande sädgäss i större skala är helt enkelt extremt svårt. Under sommaren 2013 genomfördes dock ett lovande försök med riktade inventeringar av myrhäckande fåglar, däribland sädgäss (Länsstyrelsen Norrbotten för Naturvårdsverket). Även andra försök till metodutveckling pågår.

I skrivande stund (mars 2014) pågår ett arbete för att skapa en International Single Species Action Plan (ISSAP) för taigasädgåsen inom ramen för African Eurasian Waterbird Agreement (AEWA) som ligger under Förenta Nationernas miljöprogram (UNEP). Målet är att väga ihop jakt- och skyddsintressen i en hållbar förvaltningsplan. Denna plan skall då omfatta alla stater som berörs av taigasädgässens årscykel, så kallad Flyway Management. Genom modern forskning med halsringar och sändare, inte minst i Sverige, har man kommit fram till att det finns fyra åtskilda s.k. Flyway Management Units; "Western" som häckar från Dalarna till Södra Lappland, "Central" som finns från nordöstra Norrland i Sverige till Kola Halvön och Karelen i Ryssland, samt "East I" och "East 2" i västra Sibirien och som flyttar till Europa respektive Centralasien. I ISSAP processen spelar Sverige en central roll och Svenska Jägareförbundet deltar aktivt.

Tundrasädgåsen

Som namnet antyder häckar tundrasädgässen huvudsakligen på tundran norr om trädgränsen, från norska Finnmark österut genom norra Ryssland. Själva boplatsen kan dock ligga i en sluttning med gles skog. Skiljelinjen mellan taigasädgäss och tundrasädgäss är således kanske knivskarp och parbildning över underartsgränsen tycks förekomma. Om detta också leder till hybridisering är okänt men frågan står högt uppe på forskarnas prioriteringslista. Det kan dock mycket väl hända att båda typer av sädgäss är åtskilda genom olikheter i habitatval trots att de lever inom samma område i större skala. Även utanför häckningstid lever ju tundra- och taigasädgäss ofta åtskilda trots att de finns inom samma närområde, t.ex. Tåkern.

Beståndet av tundrasädgäss i Finnmark upptäcktes så sent som 2005 och tycks utgöra en sammanhållen enhet som rör sig nästan uteslutande inom Sverige utanför häckningstiden med Östen, Tåkern, Hammarsjön (Kristianstad) och Luleå som de viktigaste rast- och övervintringslokaler. Nästan inga av de drygt 120 halsringmärkta Nordnorska tundrasädgäss har setts utanför Sverige under perioden september-maj.

Mängden sädgäss

Internationellt sett är tundrasädgåsen den talrikaste av de två underarterna i Europa. Utifrån de internationella gåsräkningarna uppskattades för åren runt 2010 att antalet individer i januari var cirka 500 tusen tundrasädgäss och 40-45 tusen taigasädgäss. Merparten av taigasädgässen återfinns i Sverige (t.ex. 42 tusen "sädgäss" under januari 2013 men uppåt tio tusen av dessa var förmodligen tundrasädgäss) medan merparten av tundrasädgäss finns i Holland, Tyskland och Polen.

I Sverige räknas sädgäss mer eller mindre systematiskt på de flesta större rastlokaler, t.ex. Kvismaren, Östen, Tåkern och Kristianstad. Vid flera tillfällen per säsong samordnas dessa lokala räkningar till nationella räkningar under ledning av Leif Nilsson, Lunds universitet. Vid dessa räkningar skiljer man inte mellan taiga- och tundrasädgäss och endast sedan 2009 finns rikstäckande uppskattningar av förekomsten av tundrasädgäss från andra källor.

Trenden hos skattningarna av midvinterbestånden i Europa är kraftigt minskande för taigasädgås och minskande för tundrasädgås. Hotstatusen för taigasädgåsen i Europa har klassats upp på senare tid, både på nationell och också internationell nivå. Ur ett strikt svenskt perspektiv ter sig denna oro för taigasädgåsens beståndsutveckling en aning svårbegriplig. Här har taigasädgåsens numerär inte alls minskat särskilt kraftigt. Sett i ett vidare perspektiv beror detta på att en allt större andel av de europeiska taigasädgäss numera stannar inom Sveriges gränser medan en större andel tidigare flyttade ut ur landet under vintern. Sverige har blivit taigasädgässens främsta tillhåll från hösten till och med våren istället för endast en genomfärdslokal. Därmed har även vårt ansvar för hela taigasädgåsbeståndet ökat markant. Det är också möjligt att antalet tundrasädgäss i Sverige har ökat på senare tid och att deras ökande förekomst har maskerat en minskning bland taigasädgässen. Situationen är oklar men ambitionen är att kunna följa underarternas förekomst var för sig i framtiden.

Ekologi

Sädgåsens årscykel kretsar kring ett nätverk av uppehållsplatser: häckningsplatsen, ruggningsplatsen, rastlokaler och övervintringslokaler. Överallt skall det finnas mat, vatten, säkerhet och sällskap.

Sädgåshonan bygger sitt bo enskilt på marken och lägger 4-6 mjölkvita - ljusbruna ägg. Boet byggs av mossa, lav och kvistar från boets närhet och fodras med vitt dun. Bon kan antingen ligga i gles skog, gärna i solexponerat läge, eller på öppna myrar. Äggen kläcks i juni eller början av juli efter en knapp månads ruvning av honan ensamt.

Preliminära studier har visat att sädgässens nuvarande reproduktionstakt är låg men att andelen ungfåglar på hösten varierar mycket mellan åren och lokaler. Ett bestånd kan hålla sig på en stabil nivå trots låg reproduktion om överlevnaden samtidigt är hög. Tyvärr är detta inte fallet hos de nuvarande bestånden av taigasädgås. Det går för närvarande inte att avgöra om reproduktionen eller överlevnaden är den största anledningen till taigasädgåsens tillbakagång. Saken måste klaras ut snarast för att lämpliga åtgärder skall kunna sättas in.

Nyfödda sädgäss rör sig med familjen kring häckningsplatsen tills de lärt sig flyga (och föräldrarna slutat rugga) en bit in i augusti månad. I Sverige består häckningsmiljön av en mosaik av glesa skogar, myrmarker och småsjöar. Tundrasädgäss får naturligtvis klara sig utan skog. De häckar närmast i Norska Finnmark. I början äter årsungarna bara "småkryp" men födan skiftar snart till vegetabilier som hos föräldrarna. Under höstflyttningen, vintern

och vårflyttningen stannar ungarna hos sina föräldrar och dessa familjegrupper kan lätt urskiljas även i täta gåsflockar genom att familjemedlemmarna rör sig nära varandra och håller ett visst avstånd till grannarna.

När sädgåsfamiljen återkommer till häckningsområdet skickas årsungarna iväg av föräldrarna som skall påbörja ett nytt häckningsförsök. Ungarna ansluter sig till traktens "ungdomsgäng" (sädgäss häckar normalt inte förrän de är 2-4 år gamla) och söker sig så småningom till en ruggningslokal. Senare ansluter även föräldrafåglar som har misslyckats med årets häckning. På denna ruggningsplats stannar fåglarna under högsommaren medan de ruggar sina ving- och stjärtpennor. Under några av dessa veckor kan de inte flyga och därför måste mat, vatten och trygghet finnas inom gång- och simavstånd. Maten består av diverse våtmarksväxter och blåbär medan en tjärn fungerar som badplats, vattenhål och skydd mot fyrfota och tvåbenta "predatorer". Att freda sig från örnar är dock svårt och ibland tycks dödligheten bland ruggande sädgäss vara stor.

Under höstflyttningen besöker sädgässen en rad rastlokaler innan de anländer till övervintringsområdet. Dessa lokaler behöver inte ligga i en rak linje, utan väljs antagligen främst utifrån de kvalitéer de har att erbjuda. Valet av rastlokaler är antagligen också i hög grad en fråga om traditioner, för familjer och för större sociala enheter. Rastlokalerna består alltid av ett system av en eller flera nattplatser med kringliggande jordbruksmark för födosök. Nattplatsen är normalt en sjö men under främst våren nyttjas även tillfälliga svämpölar eller öppna ytor med snö eller is. Vart fåglarna flyger på morgonen beror på förekomsten av föda (främst skörderester) men påverkas också av tidigare erfarenhet av störning (inklusive jakt från både jägare och rovdjur). Gässen föredrar födosökplatser nära nattplatsen men kan flyga upp till drygt en mil från nattplatsen. Under dagen vilar sädgässen lägre perioder. Känns matplatsen otrygg och/eller ligger nära nattplatsen flyger gässen ofta tillbaka till nattplatsen för en sådan viloperiod.

Även under vintern söker sig sädgässen till platser som erbjuder en trygg nattplats med lämpliga födosökslokaler i närheten. De svenska vinterlokalerna finns i huvudsak i sydligaste delarna av landet men det finns en klar trend att gässen försöker övervintra på allt nordligare lokaler, främst runt Tåkern, Östen och i Mälardalen. Å andra sidan tvingas flertalet sädgäss bort från Sverige under stränga vintrar, främst till Tyskland och Danmark. Danmark är också vinterkvarter för en hel del sädgäss som endast flyttar genom Sverige. Merparten av vinterfödan hittar sädgässen på jordbruksmark, främst skörderester efter spannmål, potatis och sockerbetor men också vall och höstsådda grödor. På vissa platser (t.ex. på Jylland och i Storbritannien där en del av de svenska sädgässens övervintrar) söker de däremot föda på naturliga eller extensivt betade gräsmarker.

Sädgåsens årscykel

Efter häckningstiden flyttar sädgässen ut från häckningsområdet. På väg till vinterkvarteren stannar de till på de kända rastlokalerna Kvismaren, Hjälstaviken, Östen och Tåkern. Mindre grupper kan också ses på åtskilliga andra lokaler. En del sädgäss som häckar i Sverige flyttar via Norge till Danmark. Under hösten är Sverige inte bara tillhåll för i Sverige häckande sädgäss utan här samlas även sädgäss från Nordnorge, Finland och Ryssland, främst taigasädgäss men också åtskilliga tusentals tundrasädgäss. Merparten av världens taigasädgäss finns faktiskt i Sverige under hösten.

En del av höstens sädgäss flyttar vidare till vinterkvarter i Danmark, Tyskland, Storbritannien och Polen, men en stor och växande andel stannar i Sverige. Endast när kyla, snö och is blir gässen övermäktigt lämnar de landet; "kallt-väder flyttning". Senaste tidens klimatförändring tycks ha bidragit till att en allt större andel sädgäss stannar i Sverige, vissa vintrar till och med i Mälardalen.

Under vårflyttningen mellanlandar sädgässen återigen på olika rastlokaler, men inte nödvändigtvis desamma som under höstflyttningen. I Västerbottens och Norrbottens kustland rastar t.ex. tusentals sädgäss på våren men endast ett fåtal på hösten. De sädgäss som kommit från östliga häckningsområden lämnar Sverige via Upplandskusten men i år med sträng vinterkyla kan de flytta norrut från vinterkvarteren i Danmark, Tyskland och Polen längs en rutt som går söder om Östersjön. På det hela taget kan man säga att sädgäss är både traditionsfasta och anpassningsbara i sin flyttningsstrategi.

Innan sädgässen intar sina häckningsrevir mellanlandar de på platser i närheten som erbjuder en kombination av öppet vatten (gärna i ett rinnande vatten), mat (helst starr eller fräken myrar men även stubbåkrar) och säkerhet. Det är förmodligen här fjolårsungarna stöts bort och dessa tycks då bilda "sommargäng" tillsammans med något äldre ungdomar och vuxna fåglar som av en eller annan anledning inte skrider till häckning. Dessa icke-häckare söker sig så småningom till särskilda ruggningslokaler där de kan finna mat och säkerhet under den tid de inte kan flyga. Vuxna sädgäss med ungar ruggar inom häckningsområdet men par som misslyckas med sin häckning ansluter sig till de icke-häckarna. Antalet ruggningslokaler tycks vara begränsat, åtminstone de större. Ett fåtal finns i Norrlands inland men studier med satellitsändare har visat att en betydande andel av taigasädgässen som häckar i nordöstra Sverige och Finland flyttar till Novaja Zemlja för att rugga. En liten och nätt resa på 1100 - 1300 km enkel väg.

Jakt och förvaltning

Den allmänna jakten på sädgäss är i Sverige kraftigt begränsad i tid och rum. Den överskuggande delen av jakten sker under senhösten i östra och sydöstra Skåne.

Skyddsjakt (på enskilds initiativ) för att freda jordbruksgrödor är under vissa tider tillåten i Östergötlands och Örebro län samt i ett antal kommuner i Västra Götalands län, samt i Skåne och Blekinge län.

Skyddsjakt kan också ansökas hos Länsstyrelsen.

Enligt Svenska Jägareförbundets Viltövervakning har den årliga avskjutningen under 1990- och 2000-talet legat på i genomsnitt cirka 3600 sädgäss (http://jagareforbundet.se/vilt/avskjutning/). Statistiken uppvisar stor mellanårsvariation. Denna beror på att förutsättningarna för sädgåsjakt varierar mellan åren (mest på grund av väderläget) men också på en betydande osäkerhet i rapporteringssystemet. För effektiv adaptiv förvaltning av sädgåsjakten är en förbättring av jaktstatistiken mycket önskvärd.

Det är många gånger nog så svårt att skilja sädgäss från andra "gråa gäss" under normala förhållanden. Blir förhållandena besvärliga (t.ex. skumt ljus eller stress) kan det lätt bli en olovlig sädgås som faller istället för en lovlig släktning. Att fela är mänskligt men det är varje jägarens ansvar att erkänna förväxlingsrisken och kontinuerligt jobba för att minska den. Ett effektivt sätt att minska risken för att fälla fel gåsart är att lära sig var i landskapet de olika gåsarterna uppehåller sig. Även om arterna blandas finns det ofta platser (eller tidpunkter!) som är mer eller mindre rena från sädgäss. Koncentreras jakten på grågäss eller kanadagäss där kan både jägaren och sädgässen leva lite lugnare.

Inslaget av fåglar från den i Sverige häckande populationen bland de sädgäss som skjuts i Sverige är okänt. Det sker ett omfattande inflöde från östliga populationer under höst och vinter och merparten av de sädgäss som jagas i Sverige är således inte svenska häckfåglar utan kommer från Finland, Ryssland och Nordnorge. Recent internationell forskning med hjälp av sändare och halsringar har avslöjat att de sädgäss som häckar från Dalarna upp till Södra Lappland i huvudsak flyttar via rastlokaler vid sjön Östen och utanför Oslo till Jylland och Storbritannien. Jakttrycket på detta lilla bestånd är numera begränsat.

Bland fåglar får gäss betraktas som "hårda" mål. Det krävs en fullgod träff för att en gås skall fällas. Därför är risken för skadskjutning överhängande och många gäss lever med hagel i kroppen. Dessutom dör en okänd andel skadskjutna gäss inom dagar eller veckor. Skadskjutning måste betraktas som ett misslyckande i gåsförvaltningen. Inte bara ur moralisk synvinkel utan också för att skadade gäss har sämre reproduktion.

Sädgåsen och människan 

När stora gåsflockar vistas på jordbruksmark är det lätt att ta för givet att fåglarna gör stor skada. Sädgäss kan ibland orsaka skador på jordbruksgrödor. Men Svenska Jägareförbundet anser att det, innan beslut om "drastiska" åtgärder tas, kan det vara värt att betänka följande:

• I motsats till de flesta gåsarter minskar sädgåsbestånden och taigasädgåsen är numera en hotad (under)art. Numera utgör därför sädgässen oftast en minoritet bland gässen på jordbruksmark. Grågäss, kanadagäss och vitkindade gäss är mycket talrikare. Det vore olyckligt om sädgäss "straffas" för de andra arternas "synder".
• Sädgäss föredrar normalt skörderester efter stråsäd, potatis, sockerbetor eller majs. Att sädgäss betar på höstsådda grödor sker mera sällan och lokalt. På våren kan sena sädgäss beta på vallar men detta anses inte påverka grödorna. Då de anländer relativt sent på hösten angriper sädgäss normalt inte oskördade sädesfält eller vallar, vilket främst är fallet med grågäss. Däremot kan de göra skada på exempelvis morotsodlingar och detta måste naturligtvis förhindras genom lämpliga skyddsåtgärder.
• Skyddsjakt på sädgäss bör därför beviljas sparsamt och endast när det har fastställts att väsentliga skador orsakats av just sädgäss och att skadan inte kunde förhindras på annat sätt. På flera håll i landet finns numera "fågel-problem-grupper" som lärt sig att minimera de problem som gäss, svanar och tranor kan skapa.

På sädgåsens pluskonto står förutom värdet av jakt och ekoturism även kulturella värden. Sädgåsen kan sägas vara Sveriges ursprungligaste gåsart och det torde ha varit en sädgåsflock som vägledde Nils Holgerson, på ryggen av den tama grågåsättlingen, genom Sverige. Ett livskraftigt bestånd av svenska sädgäss får därför anses vara av stort allmänintresse.

Mer att läsa

Ottosson, U, Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å, Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.

Nilsson, L. & Månsson, J. 2013. Inventering av sjöfåglar, gäss och tranor i Sverige. Årsrapport för 2012/2013. Biologiska institutionen, Lunds universitet & Viltskadecenter, Sveriges Lantbruksuniversitet.

Gåsinventeringarna: metodik och rapporter: http://www.zoo.ekol.lu.se/waterfowl/GooseInv/gcount2.htm

Heinicke, T. & de Jong, A. 2013. Tundra Bean Geese Anser fabalis rossicus in central and southern Sweden autumn 2009 – spring 2012. Ornis Norvegica 36: 32-37.

Nilsson, L. & Pirkola, M.K. 1991. Migration pattern of Finnish Bean Geese Anser fabalis. Ornis Svecica 1: 69-80.

Svensson, S. (redaktör) 2010. Expanding Goose Populations and their Management. Proceedings of the 12th Meeting of the Goose Specialist Group. Höllviken, Sweden, 9-14 October 2009. Ornis Svecica 20 (3-4): pp 111-235.

Madsen, J., Cracknell & Fox, A. (eds.) 1999. Goose Populations of the Western Palearctic. http://issuu.com/jesper_madsen/docs/goosepopulationswestpalearctic

Svensson, S. (redaktör). 1982. De svenska gässen – förekomst, ekologi, betesskador, jakt och vård. Dokumentation av ett symposium anordnat av Svenska Jägareförbundet och Sveriges Ornitologiska Förening i Uppsala den 24 november 1981. Vår Fågelvärld, supplement no. 9. Sveriges Ornitologiska Förening, Stockholm 1982.