Historiskt sett var fångst med snaror, flak och gillerstockar de viktigaste jaktmetoderna. Hönor och kycklingar jagades ofta genom lockjakt under eftersommaren. Det stora antalet tuppar gjorde att det ibland arrangerades klappjakt på dem. Dessutom sköts många tjädertuppar på spelplatserna, vilket förbjöds redan år 1864 men lär ha pågått några decennier till.

Numera jagas tjädern i allmänhet med skjutvapen och ofta används hund vid jakten. Under hösten är uppflogsskytte, jakt med stående eller stötande fågelhund, samt jakt med trädskällande hund vanliga jaktformer. Smyg- och vakjakt är andra möjligheter att bedriva tjäderjakt under barmarkssäsongen.

Uppflogsskytte går till så att jägaren själv stöter upp fågeln och skjuter med hagelgevär. En god apporthund krävs i allmänhet. Vid jakt med trädskällare (norrbottensspets eller finsk spets) tillåts hunden söka mot vinden i vida slag något hundratal meter framför jägaren. När den hittat en tjäder jagar den upp fågeln i ett träd och "skäller fast" den, varpå jägaren försiktigt kan smyga sig på.

Jakt med stående fågelhund bedrivs mest med hundraser som vorsteh, pointer och engelsk-, irländsk- eller gordonsetter. Liksom vid den förstnämnda jakten förs hunden framför jägaren mot vinden. Hunden söker i vida slag i sicksack och fattar stånd i väntan på jägaren när den lokaliserat en fågel. På kommando reser den fågeln, varefter jägaren skjuter. Bytet apporteras av hunden på kommando.

Vid stötjakt sveper hunden mot vinden inom hagelskytteavstånd (max 35 meter) och stannar upp för att ge tillfälle till skott, när den skrämt upp fågeln. Därefter apporterar den det fällda bytet på kommando.

Toppjakt bedrivs under vintern. Under denna årstid sitter tjädertuppar ofta i tallkronorna, ibland t o m i flock. Då kan jägaren, försedd med ett flackt skjutande kulvapen, smyga sig på och fälla sitt byte. Skotthållen kan bli över hundra meter, varför kikarsikte ofta används.

Vid skott mot tjäder i trädtopp fortsätter kulan kilometerlångt förbi fågeln. Därför måste toppskytte bedrivas med god kunskap om jaktterrängen.

Vid jakt med hagelgevär används ammunition med hagelgrovlekar US 5 eller US6. För jakt med kulvapen får klasserna 1, 2 och 3 användas. För toppskytte används ofta vapen med kaliber .222 Remington eller älgstudsare i kaliber 6,5 X 55, 30-06 eller .308 Winchester.

Som vid all jakt på vilda djur är en avskjutning av unga individer att föredra, därför att de bidrar mindre till stammens förökning och har en högre naturlig dödlighet.

Inventering

För att inventera tjäderförekomsten tillämpas någon av fyra metoder: spelplatsinventering, spillningsinventering, linjetaxering eller triangelinventering.

Spelplatsinventeringen kräver förhandskunskap om spelplatser i inventeringsområdet. Eftersom de spelande tupparna är platstrogna är metoden effektiv och relativt stora områden kan täckas.

Spillningsinventering sker på i förhand bestämda provytor. En vanlig metod är att linjer följs i landskapet med stopp vid jämna intervall. På undersökningsplatsen markeras en cirkel med en viss radie med hjälp av ett snöre eller käpp och antalet spillningshögar inom ytan räknas. Metoden kräver många provytor för att ge ett tillfredställande index över förekomsten.

Vid linjetaxering går tre inventerare med 20 meters avstånd emellan längs med en linje i landskapet. Antalet stötta fåglar och deras åldersfördelning noteras. Metoden ger en bra uppfattning om rekryteringen till höststammarna.

En snarlik inventeringsmetodik som rönt stort intresse på senare år är triangelinventeringen från Finland, där det i ett omfattande nätverk finns mer än 1 000 inventeringstrianglar. Den har också prövats på vissa platser i Sverige.

Triangelinventering utförs på däggdjur under vintern i spårsnö, men också sommartid som för t ex tjäder. På kartblad över undersökningsområdet markeras liksidiga trianglar med 4 km:s sida och med hörnen placerade i lämpliga utgångspunkter. Det kan t ex vara en jaktstuga eller en annan punkt där omgivningen avviker från den huvudsakliga undersökningsmiljön.

Tre inventerare med 20 meters avstånd emellan sig vandrar längs med sidorna och noterar arttillhörigheten för varje korsande spår eller observationer av berörda fågelarter. Undersökningen bör upprepas flera gånger för varje triangel med minst 24 timmars mellanrum.

Triangelmetoden har inte testats vetenskapligt i större skala. En test av tremanna-linjetaxering på radiomärkta orrar och tjädrar visar att ca 80% fåglarna av hittas med den metoden. Dessa metoder kan också kombineras med uppgifter från datoriserade s k geografiska informationssystem (GIS) och på så sätt ge en god uppfattning om förekomst och rekrytering i olika marktyper.

Det mesta av inventeringsarbetet utförs av frivilliga. Inventeringsmetoderna ger i första hand mått på relativa tätheter (index) och trender i populationsförändringar mellan år. Att översätta uppskattningarna till absoluta tätheter skulle kräva ett betydligt mer utökat och intensivt inventeringsarbete.