Fästingar är parasiter, men det är bara under korta delar av livscykeln som de utnyttjar
sina värddjur. Fästingarna är annars mycket känsliga för låga temperaturer och torka under delar av året. Den internationella forskningslitteraturen på fästingar lyfter tydligt fram klimatförändringar som den viktigaste faktorn bakom fästingarnas expansion norrut.

Fästingarna utnyttjar allt från smågnagare och fåglar till kor och hjortdjur som värdar. Ändrat klimat och ändrad markanvändning påverkar även förekomsten av värddjur, vilket i sin tur kan påverka förekomsten av fästingar. Exempelvis så har återbeskogning i delar av Europa föreslagits medföra större populationer av hjortvilt, vilket kan innebära större tillgång till värdar för fästingarna. Samtidigt så gynnar
vårt kalhyggesbruk många smågnagare, som också är viktiga värddjur för fästingarna.

Tamboskap och husdjur är också viktiga värdar för fästingarna, och dessutom ofta i miljöer nära människor. Det finns ett antal exempel på hur fästingar och de sjukdomar de bär spritts till nya områden med tamboskap och husdjur.

Vi jägare och hundägare skriver nog obetingat under på medias rapportering att fästingarna ökat i södra och mellersta Sverige. Däremot är det helt uppenbart att detta inte beror på rådjursstammens storlek, vilket föreslagits. Vi har en femtedel så många rådjur som vi hade runt 1990. Vi har totalt sett ungefär en femtedel så mycket klövvilt som antalet tamboskap som betade i skogen för hundra år sedan. Fästingarnas expansion och ökad förekomst av TBE och borrelia beror uppenbart på andra faktorer än tillgång till värddjur.

Går det att påverka förekomsten av fästingar genom att begränsa enstaka klövviltsarter? Knappast. Med mindre än att vi behandlar alla tam- och husdjur med antifästingmedel, samt reglerar ned allt från älgar till sorkar kraftigt lär vi få leva med fästingarna.

Länk till en av ny vetenskaplig sammanställning av kunskapsläget finns här.

Kontaktperson: Vilt- & naturvårdsstrateg Fredrik Widemo fredrik.widemo@jagareforbundet.se