bakgrund
Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Viltvatten, viltåkrar och skyddande buskage skapar goda miljöer för viltet. I bildens bakkant produceras vete. Foto: Fredrik Widemo.

VILTETS LANDSKAP

För ett riktigt framgångsrikt viltvårdsarbete måste man tänka i ett landskapsperspektiv. Saknas det någon viktig livsmiljö? Går det att binda samman värdekärnor och viltanpassade miljöer? Extra värdefullt blir det om man samarbetar över ägogränser i sin landskapsplanering.

Traditionella  viltvårdsåtgärder, som stödutfodring och predatorkontroll, kan ofta hjälpa  viltet. Genom att anpassa markanvändningen kan man dock ofta uppnå långt  större effekter. Ett produktionsinriktat jord- och skogsbruk ger mycket potentiell föda för viltet. En varierad markanvändning ger dock en större variation i livsmiljöer för vilt och övrig mångfald. Det gynnar både artrikedomen och viltstammarnas storlek, samtidigt som man kan styra viltet till delar av landskapet för att minska skador på växande grödor och skog. 

Viltet behöver en mängd olika miljöer och behoven skiljer sig dessutom under olika delar av året. I odlingslandskapet gynnas viltet av en kombination av höst- och  vårsådda grödor, fleråriga vallar och trädor. Brynmarkerna mellan det öppna  landskapet och skogen är mycket artrika och viktiga för viltet. Man bör se till  att ha en bred brynzon, så att man får en gradvis övergång till en sluten  skogsmiljö. Bärande buskar, som till exempel slån och nypon, är viktiga eftersom  de erbjuder både skydd och föda i form av bär.

En  bred lövdominerad brynzon gynnar viltet och mångfalden. Foto: Fredrik  Widemo

En större lövandel i skogen gynnar viltet, i synnerhet om skogen är flerskiktad. Ek och bok  producerar mycket föda för viltet, men även asp, sälg och rönn är viktiga för  mångfalden. Sälg, gråvide och andra Salixarter uppskattas av klövviltet och  behövs för bin och humlor innan andra växter börjar blomma om våren. Blir det  brist på humlor blir det även brist på blåbär, hallon och äpplen. Genom att  spara sälgen kan du alltså gynna exempelvis björn, rådjur och människa.

Våtmarker är artrika, produktiva och extremt viktiga för viltet. Foto:  Fredrik Widemo

Gemensamt för odlingslandskapet och skogslandet är att det är brist på  vatten. Sjuttiofem till nittio procent av våra våtmarker har dikats ut, vilket gör att de öppna  diken, vattendrag och våtmarker som finns kvar är mycket viktiga för viltet och  mångfalden. Ingen annan viltvårdsåtgärd har så stora positiva effekter, som att  skapa en fin våtmark. Skogskärr och fuktstråk i skogen är mycket viktiga för  allt vilt, och bör absolut inte dikas ut om man vill slå vakt om  viltstammarna.

Sists men inte minst bör man se till att binda samman värdekärnor och viltanpassade miljöer. Skyddszoner i odlingslandskapet, kantzoner i skogen och sluttande, lövdominerade bryn skapar ett "viltanpassat nätverk" i landskapet, med ledlinjer som viltet gärna följer. Inom naturvården kallar man detta en "grön infrastruktur". På detta vis kan man lättare styra viltet och minska skador på växande grödor och skog.

Skyddszoner binder samman landskapselement för viltet och är stödberättigande. Foto: Fredrik Widemo.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2013-04-13 2013-04-13