När vi frågar er medlemmar om vad som är viktigt för Jägareförbundet att arbeta med hamnar nästan alltid jaktetiken i topp bland svaren.
Jag är stolt över att vårt förbund sätter den viktiga frågan högt på dagordningen.
Etikfrågor kan handla om hur ny teknik ska kunna användas inom viltförvaltningen, hur vi arbetar med våra fyrbenta jaktkamrater, hur vi avstår jakt när vintern är hård för viltet eller hur vi kollektivt tar ett ansvar för att vi i alla lägen ska kunna vara stolta över den jakt vi bedriver.
Om vi ska kunna lämna över lika fina jaktmöjligheter till kommande generationer är detta helt avgörande.

Efter ett program i SVT där olika personers syn på djur kontra människor diskuterades blossade en intressant debatt upp. Skulle man rädda sitt eget husdjur framför ett okänt barn?
En frågeställning och ett svar som förutsägbart nog genererade viss uppståndelse. Var man landar i den frågan är så klart en privatsak. Jag väljer att se detta som ytterligare ett tecken i tiden.

Att likställa vissa djur med människor – eller rentav höja dem högre – är inget nytt fenomen. Länge talades det om en disneyfiering av djuren i allmänhet och de vilda djuren i synnerhet.
Ju subjektivt vackrare och sötare djuren är, desto mer skyddsvärda uppfattas de vara. Djur som ses som mindre vackra åtnjuter inte samma omsorg eller intresse från debattörerna.
Jämför debatten kring lodjur kontra den om vildsvin. Eller den om sälar – och den om skarvar. Exemplen är flera.
För en jägare bör frågan dock vara relativt enkel. Allt vilt ska behandlas med respekt, såväl före som efter skottet.
Vi skördar av räntan i naturen och tar vara på det vi fäller. Hela vår tanke om viltvård är att via aktivt deltagande vara en balanserande faktor i naturen.

När aktivisterna propagerar för att naturen i slutändan balanserar sig själv har de så klart rätt – men under förutsättning att man plockar bort all mänsklig närvaro och aktivitet. Vägar, åkrar, skog och villaträdgårdar finns och nyttjas av en anledning – och av människor.
Vi vill inte ha stora rovdjur kring husknuten, räven i hönshuset, älgen på vägbanan eller tusentals gäss på åkern.
Därför behövs en viltförvaltningstanke för allt vilt och i slutändan en jägare som via jakt reglerar stammarna utifrån den vilja och de regler som beslutsfattarna i god demokratisk ordning slagit fast.

Det är en ordning som vi haft länge i Sverige och en princip som är värd att bevara.
Det pågår många diskussioner om relationen mellan människan och djuren. Vi ska vara rädda om naturen och respektera det vilda.
Som jägare är vi en aktiv aktör i detta eviga samspel. En position som kräver eftertanke och klokskap.

Mikael Samuelsson
Förste vice ordförande Svenska Jägareförbundet

Förbundsledare i Svensk Jakt nr 5/2026