Jakten är för många en livsstil, framför allt på landsbygden. Man identifierar sig helt enkelt som jägare och jakthundsägare. Jakthunden är inte heller bara ett jaktredskap, utan en familjemedlem som man delar sitt största intresse med.

I varglänen tvingas dock jägarna leva med oron för en vargattack på sina hundar. Det gäller även om man vidtar olika åtgärder för att minimera risken att jakthundar tas av varg. Detta påverkar jägarnas vilja att jaga med hund och förmodligen även viljan att skaffa jakthundar. Vi har dock dålig kunskap om ändringar i hundanvändningen.

Svenska Jägareförbundet har fått tillgång till data från Svenska kennelklubben (SKK), för att kunna analysera utvecklingen för våra vanligaste löshundar. Undersökningen jämför utvecklingen för nyregistreringar av drever, stövare (alla raser), jämthund och gråhund. Undersökningen bygger på nyregistrering av hundar till ägare, för att kunna undersöka geografiska skillnader i hundanvändningen.

Fig. 1. Förändringen i nyregistreringar av de fyra vanligaste typerna av löshundar i Sverige. Figuren visar treårsmedelvärden, där den första punkten omfattar perioden 2000-2002 och den sista 2010-2012.

Trots att det totala antalet hundar i Sverige ökar enligt SKK:s register, så minskar de vanligaste löshundsraserna nationellt. Det enda undantaget från mönstret är älghundar i södra Sverige, där spetsar även används för jakt på vildsvin. I resten av Sverige minskar registreringarna av älghundar, och mest i vargbältet.

Undersökningen visar på en signifikant negativ effekt av vargtätheten inom län i vargbältet på nyregistreringen. Följaktligen minskade viljan att skaffa nya löshundar med ökande vargtäthet, och förekomsten av varg förklarade mer än 40 % av variationen i nyregistreringar. Vargtätheten har beräknats utifrån Viltskadecenters uppgifter om antalet revirmarkerande eller reproducerande par den senaste vintern.

Fig. 2. Förhållandet mellan vargtätheten uttryckt som revir vintern 2012-2013 per 1000 ha skogsmark och förändringen i nyregistreringar av löshundar mellan 2000-2002 och 2010-2012. Varje datapunkt är ett län med minst ett vargrevir.

Det är självfallet inte bara rovdjuren som påverkar antalet jakthundar och hur de används. Det är dock fullständigt uppenbart att jägarna i stora delar av Sverige känner att rovdjursförekomsten påverkar deras möjligheter att bedriva jakt med hund. Därmed påverkas även många jägares livskvalitet. Ännu har ingen försökt sätta kronor och ören på hundägarens rädsla, men det är troligen en viktig komponent i de totala socioekonomiska kostnaderna.

Den totala nyregistreringen av de fyra vanligaste drivande och ställande hundarna har minskat med 50-60 % i länen med mest varg. Detta är en dramatisk förändring av jaktvanorna i Sverige, och kan komma att få stora konsekvenser för den traditionella svenska jakten. En stor och viktig del av vår kulturhistoria kan vara på väg att försvinna.

Sammantaget finns det dessutom tveklöst anledning att känna oro över minskningen i antalet nyregistreringar av älghundar från Svealand och norrut, inte bara ur ett jägarperspektiv utan även för resten av samhället. Nedgången på 20-25 % i registreringen av älghundar innebär klart minskad förmåga att reglera älgstammen efter samhällets mål, samt att bedriva trafikeftersök. När vargarna nu börjar sprida sig söderut till vildsvinstäta län kan vi även få problem med att reglera vildsvinsstammen.

För ytterligare information om de olika raserna eller undersökningen, se artikel i Svensk Jakt eller kontakta vilt- & naturvårdsstrateg Fredrik Widemo på 0155/24 62 11 eller fredrik.widemo@jagareforbundet.se.