Reaktionerna på att Naturvårdsverket beviljade jakt/avskjutning av älg inom Bodens kommun under mars och halva april har upprört många både bland jägare och allmänhet. Detta i första hand ur ett etiskt perspektiv med älgar som försvagade av en snörik vinter och med långt gångna foster ska försöka ta sig tillbaka till kalvningslanden. Att i det läget skjuta ett antal djur och i samband med det också stressa de kvarvarande djuren är något som många ser allvarligt på.
När man sedan inser att avskjutningen inte skulle ge några som helst positiva effekter på de skador som ansökan gällde blir beslutet än mer upprörande. Glädjande nog valde Länsstyrelsen, av delvis dessa skäl, att avslå frågan om att få nyttja helikopter, drönare och annat motordrivet vid jakten.
Det finns ett antal saker i detta ärende som är av stor betydelse för den framtida älgförvaltningen både i detta område och mer generellt. Det gäller framför allt i de norra delarna av landet som har en älgstam med ett livsmönster som innebär att de är utspridda över stora ytor under vår, sommar och höst men samlar sig på mindre ytor under vintersäsongen. Dessa vinterkoncentrationsområden är ofta väl kända sedan mycket lång tid tillbaka. Dessa områden kan till och med lokaliseras med hjälp av de gamla fångstgropsystemen. Vandringarna är alltså inget nytt fenomen och inte heller något som har formats av det moderna brukandet av skogen. Att producera virke genom skogsbruk när vi har vilt i dessa områden kommer alltid innebära en risk för skador.
I aktuellt område har älgstammen sänkts tydligt det senaste tio åren genom ordinarie jakt och förvaltning. Skadenivåerna sjunker också stadigt. Det som i detta fall är problematiskt är att Naturvårdsverket i sitt beslut ser på skadorna i ett enskilt bestånd och inte på den nivå som man inom förvaltningen normalt talar om. Skulle de av Skogsstyrelsen och skogsbruket tolerabla skadenivåerna gälla för varje enskilt bestånd saknas underlag för att överhuvudtaget hålla en livskraftig älgstam i de norra delarna av landet.
Naturvårdsverket säger att Länsstyrelsens beslut bygger på spekulationer, ett sätt att nedvärdera Länsstyrelsens lokala och regionala kompetens i frågan. Vi kan konstatera att även Naturvårdsverket spekulerar i sitt beslut och det med en betydligt sämre kunskap om lokala och regionala förhållanden. Bland annat säger man i sitt beslut att området aldrig kommer att kunna producera ett livskraftigt skogsbestånd. Eftersom älgstammen sedan lång tid tillbaka är vikande i området får detta uttalande stå som ett exempel på hur Naturvårdsverket drar långtgående slutsatser som man inte kan ha något belägg för.
Beslutet är taget utan intyg på skadorna. Man hänvisar till foton tagna i aktuellt område men konstaterar att fotona inte visar på färska skador utan mer på ”hur utsatt området är”. Denna utsatthet konstaterades redan under 1980-talet och det gjordes då märkningar av älgar för att visa på vandringsmönster. Den kunskapen har funnit i förvaltningen och den bör också ha varit känd för de som planerar skogsproduktionen. Att avverka och plantera som om älgar inte fanns i området trots denna kunskap om vinterkoncentrationer och sedan anse att skadan inte kan anses som ”normal” risk i ett sådant område är rent ut sagt naivt.
Naturvårdsverket säger att 850 älgar som fanns i förvaltningsplanen inte har fällts ”inom detta område”. Det är en formulering som ärt till för att förvilla läsaren! Det som är fakta är att det är en differens mellan mål och verklig avskjutning inom förvaltningsområde 4 som besår av kommunerna Älvsbyn, Boden, Piteå och Luleå med en total areal på drygt 670 000 hektar. Enligt tidigare vandringsundersökningar kommer flertalet av älgarna i aktuellt område från älgförvaltningsområde 2 som består av Jokkmokk och delar av Gällivare med en yta på 1 860 000 hektar. Inom det området var avskjutningen 1,1 älg/1000 hektar i förhållande till planens 1,2 älg/1000 hektar, alltså en differens på enbart 0,1 älg/1000 hektar. För ÄFO 4 var differensen större, men erfarenhet och vandringsundersökningar visar att vandringarna från berört område i mycket liten utsträckningen rör sig inåt och neråt. Avskjutningen inom ÄFO 4 påverka alltså inte älgsituationen inom berört område påtagligt.
Jägareförbundet framhåller att:
Skadebilden ska ses över hela förvaltningsområdet och inte för enskilda bestånd, i detta fall har ÄFO 4 ett vinterbete på 3 % 2019 och har fallande nivåer under en följd av år. Skadenivåer på enskilda bestånd inom kända vinterkoncentrationsområden kan inte vara skäl för skyddsjakt
Vintersamlingen är sedan länge känd och borde påverka sättet att bedriva skogsbruk. Skadebilden kan därför inte ses som ”onormal” eller på något sätt överraskande eller plötsligt uppkommen
Avskjutning av älg denna tid på året är djupt oetiskt. Då det inte får positiva effekter på skadorna men skadar förtroendet för förvaltningen är beslutet negativt ur skadesynpunkt sett över längre tid då samarbetet med de som utför jakten avsevärt skadas liksom förtroendet för beslutande nationella myndigheter.
Den lokala och regionala förvaltningen bygger på att Länsstyrelsen är den beslutade myndigheten i älgförvaltningsfrågor. Naturvårdsverket avfärdar den lokala myndighetens kompetens och resonemang allt för lättvindigt. Detta undergräver definitivt målsättningen med en lokal och regional förvaltning.
Jägareförbundet vill se en förstärkt och inte en försvagad lokal och regional förvaltning där besluten fortsatt ska utgå från den kompetens som finns i länen.
Jägareförbundet står upp för det nuvarande förvaltningssystemet men befarar att Naturvårdsverket, medvetet eller omedvetet, arbetar för en annan ordning där centrala myndigheter styr över besluten. Jägarna har i många år arbetat i nära samråd med markägarna och kontinuerligt sänkt älgstammen. Att i det läget köra över jägare och Länsstyrelse på detta sätt skapar konflikter som leder till sämre samarbete och därmed ett sämre utgångsläge för att nå fastställda planer.
Birgitta Isaksson, ordförande Jägareförbundet Norrbotten
Björn Sundgren, jaktvårdskonsulent Svenska Jägareförbundet