Mårdhundsprojektet arbetar för att minimera förekomsten av mårdhund i norra Sverige och hindra den från att sprida sig söderut i landet. Eftersom mårdhundarna är fåtaliga är de svåra att hitta. Projektet använder därför mårdhundarna själva för att hitta nya mårdhundar. Mårdhundar lever i par och de djur som vandrar in i Sverige är på jakt efter en partner. Infångade mårdhundar steriliseras och förses med GPS-sändare. Därefter släpps de igen. När GPS-positionerna visar att en mårdhund slutat vandra och istället rör sig inom ett begränsat område så har den hittat en partner och etablerat ett hemområde. Man söker då upp partnern som steriliseras och förses med sändare för att i sin tur släppas på en ny plats. Alternativt kan den avlivas om man redan har tillräckligt många sändarförsedda djur.

För att effektivt motverka spridningen av en invasiv art måste man förstå hur den rör sig i landskapet. Den nya forskningsstudien visar att de GPS-försedda mårdhundarna var mer aktiva under dygnets mörka timmar. Under de korta sommarnätterna var de dessutom mer aktiva några timmar innan skymningen och efter gryningen. Vandrande djur var nästan lika aktiva på vintern som på sommaren, trots att mårdhunden kan gå i vintervila under kalla vinterförhållanden. Den mårdhund som vandrade längst gick 36 mil på 100 dagar, men den genomsnittliga spridningssträckan var 2 mil. Under ett dygn rörde sig hanar i genomsnitt lite längre än honor, men skillnaderna var små. Hos många andra däggdjur sprider sig hanarna betydligt längre än honorna, vilket gör att invasionsfronten nästan bara består av hanar. Genom att simulera mårdhundens faktiska spridningsbeteende och jämföra det med ett scenario med större könsskillnader så kunde forskarna visa att mårdhundens beteende förmodligen gör det vanligare att hanar och honor möts när de sprider sig utanför det kärnområde där mårdhunden redan är etablerad. Dessutom träffas mårdhundar längre från kärnområdet än de skulle gjort om könsskillnaderna varit större. Mårdhundens spridningsfront består alltså av båda könen, vilket kan öka spridningstakten.

Studien visar att det i ett kontrollprogram för mårdhund är viktigt att upprätthålla kontrollåtgärderna året om och dessutom vara beredd på att föryngringar kan inträffa ganska långt ifrån kärnområdet.

Mårdhunden hör hemma i östra Asien, men introducerades till Europa (västra Sovjetunionen) på 1920-1950-talet. Den spred sig snabbt och har bland annat etablerat sig i Finland. Mårdhunden är klassad som en främmande invasiv art. Enligt Konventionen om Biologisk Mångfald ska man förhindra att främmande arter sprider sig. Där en främmande art redan etablerat sig ska man kontrollera stammen och helst utrota den. Mårdhunden kan uppnå högre tätheter än andra hunddjur, vilket ökar risken för spridning av parasiter och sjukdomar som rabies. Den skulle även kunna ha negativa effekter på markhäckande fågel och groddjur.  

År 2015 utnämndes det svenska mårdhundsprojektet till ett av de bästa projekten inom EU:s naturvårdsprogram LIFE Nature. Mårdhundsprojektet drivs av Svenska Jägareförbundet i samarbete med bland annat SLU. Projektet bedömer att mårdhundsstammen i norra Sverige just nu är under kontroll och minskande.

Källor

Ivar Herfindal, Claudia Melis, Per-Arne Åhlén och Fredrik Dahl. 2016. Lack of sex-specific movement patterns in an alien species at its invasion front – consequences for invasion speed. Ecology and Evolution 6: 5570-5584. Klicka här för att läsa forskningsartikeln.

Fredrik Dahl m. fl. 2015. Årsrapport. Svenska mårdhundsprojektet. Svenska Jägareförbundet. Klicka här för att läsa rapporten.

Läsa ännu mer? Klicka här för att komma till mårdhundsprojektets hemsida