Den skandinaviska vargstammens storlek beräknas idag utifrån en omräkningsfaktor där man antar att det går 10 vargar på varje vargföryngring. Naturvårdsverket och norska Miljödirektoratet har bestämt att man i framtiden ska uppskatta antalet vargar utifrån antalet familjegrupper och revirhävdande par istället för föryngringar. Det skulle förenkla inventeringsarbetet eftersom det är lättare att säkerställa att det finns en familjegrupp än att det skett en föryngring, även om det i praktiken sker en föryngring per år i de flesta familjegrupper.

En familjegrupp definieras som minst 3 vargar som delar revir, varav minst en är ett revirmarkerande vuxet djur. Hur förhåller sig då antalet familjegrupper till det totala antalet vargar? Det skandinaviska vargforskningsprojektet SKANDULV har undersökt detta med hjälp av en populationsmodell (se längst ned för en beskrivning av modellen).

Genom att simulera vargstammens utveckling perioden 2003-2015 har forskarna beräknat hur många vargar det teoretiskt sett borde ha funnits för att ge upphov till det antal revirhävdande par, familjegrupper och föryngringar som hittats i den skandinaviska vargstammen under samma tidsperiod.

I studien uppskattas vargstammens storlek och sammansättning i december månad. Beräkningarna resulterade i en omräkningsfaktor 8, vilket betyder att det i genomsnitt går 8 vargar på varje familjegrupp i december. En genomsnittlig vargstam består då av 42.4% valpar, 2.0% ungvargar som ännu inte lämnat familjegruppen där de föddes, 46.5% stationära vuxna vargar och 8.6% vandringsvargar. Om man uppskattar vargstammens storlek med den nya omräkningsfaktorn 8 blir antalet vargar ca 20% lägre än om man använder dagens metod med omräkningsfaktorn 10.

Mer information: Naturvårdsverket planerar att epiriskt testa metoden som beskrivs i studien, innan man tar ställning till om man ska byta metod för att uppskatta vargstammens storlek. Läs vidare här.

Källa: Chapron m. fl. 2016. Estimating wolf (Canis lupus) population size from number of packs and an individual based model. Ecological Modelling 339: 33-44. Här kan du läsa sammanfattningen av originalartikeln

Om populationsmodellen: Beskrivning av metoden som använts i studien ovan

Forskarna utvecklade en populationsmodell för den skandinaviska vargstammen. Modellen är individbaserad, vilket innebär att ”virtuella vargar” följs på individnivå, månad för månad. De individer som inte dör genomgår de händelser som karakteriserar ett vargliv – de blir äldre och sprider sig från födelsereviret, etablerar och reproducerar sig. Det gör att modellen kan användas för att simulera utvecklingen i en ”virtuell vargstam”.

Chansen för att olika händelser ska inträffa i de virtuella vargarnas liv styrs av två saker. Dels av data på överlevnad, spridning, etablering och reproduktion som samlats in från 154 sändarförsedda vargar i den verkliga skandinaviska vargstammen. Dels av statistiska sannolikhetsfördelningar som används för att efterlikna den variation i överlevnad, spridning etc. som finns i naturen. Det gör att utfallet av varje simulering blir unik, men körs modellen många gånger kan man beräkna det genomsnittliga utfallet.

Modellen hanterade effekten av skydds- och licensjakt genom att varje månad ta bort det faktiska antalet vargar av en viss ålder och status som dött genom sådan jakt. Sannolikheten att en virtuell varg skulle dö av andra orsaker än skydds- eller licensjakt hanterades på samma sätt sannolikheten för andra händelser, det vill säga utifrån överlevnadsdata från de 154 sändarförsedda vargarna.

År 2003/2004 var den senaste vintern då den skandinaviska vargstammen inventerades med målet att räkna alla individer. Alla simuleringarna startade därför med en virtuell vargstam som hade samma storlek och sammansättning som den verkliga vargstammen 2003. Därefter fick den virtuella vargstammen utvecklas under 12 år. Eftersom de virtuella vargarnas ålder och status uppdateras månadsvis genererar simuleringarna data som visar bland annat antal vargar i varje åldersklass, antal par och familjegrupper varje månad.

Efter att ha kört ett stort antal simuleringar beräknade forskarna en omräkningsfaktor som visar hur många vargar det i genomsnitt fanns för varje familjegrupp. Till beräkningarna användes bara de simuleringar som bäst återspeglade inventeringsdata på antal par, familjegrupper och föryngringar i den verkliga vargstammens år 2003-2015. Avvikelsen mellan den virtuella och verkliga vargstammen utveckling fick inte vara större än ±15%. Totalt kördes 67 miljoner simuleringar, varav 1000 uppfyllde detta krav och användes i beräkningarna, som resulterade i en genomsnittlig omräkningsfaktor på 8 vargar per familjegrupp.

I modellen gjordes några förenklande antaganden. Den virtuella vargstammen var isolerad, eftersom immigration av finsk-ryska vargar är relativt ovanlig. De virtuella vargarnas demografi (överlevnad, reproduktion mm) påverkades inte av den virtuella vargstammens täthet, eftersom man antog att vargtätheten i Skandinavien är låg i förhållande till utrymmet. Man tog inte heller med eventuella effekter av inavel på de virtuella vargarnas demografi. Forskarna bakom studien påpekar att det här är saker som skulle kunna tas med i modellen i framtiden, om man utvecklar den ytterligare.