Foto: Mostphotos

Bisam

Bisam är en nordamerikansk art som introducerats i Europa för att sedan sprida sig till Sverige via Finland. Idag finns bisam på några få platser i Norrland, framför allt i mer näringsrika sjöar. Arten är klassad som invasiv i EU, vilket innebär att den om möjligt ska utrotas.

2012-09-05

En invasiv art

Invasiva främmande arter är ett av de största hoten mot artrikedomen i naturen. En art beskrivs som "främmande" i områden där den finns för att människan infört den utanför dess naturliga utbredningsområde. Den brukar kallas "invasiv" om den har en god förmåga att etablera och sprida sig, och dessutom har en negativ påverkan på naturligt förekommande arter. En del invasiva främmande arter kan även sprida sjukdomar till människor eller orsaka stora ekonomiska kostnader för samhället.

Bisam är en nordamerikansk gnagare som infördes till Europa (Tyskland) år 1905. Senare har arten inplanterats på många håll i världen, bland annat i Finland. I delar av Europa, till exempel i Tyskland och Holland, har bisam blivit så vanlig att den orsakar problem genom att underminera vägbankar och dammanläggningar, samt genom att äta grödor. Sedan 2017 är bisam klassad som en invasiv art i hela EU, vilket innebär att den ska utrotas där det är möjligt.

Omkring 1950 invandrade bisam från Finland till Norrbotten och började sprida sig söderut i Sverige. Om bisam skulle sprida sig till södra Sverige, där förhållandena är mer gynnsamma för arten, skulle den potentiellt kunna orsaka skador längs vattendrag och på grödor. Det är inte känt hur den som främmande inslag i vår fauna skulle påverka växt- och djurlivet.

Förvaltning ska förhindra att bisam sprider sig söderut i Sverige

För att förhindra att bisam sprider sig söderut i Sverige har Svenska Jägareförbundet fått i uppdrag av Naturvårdsverket att utrota den sydligaste bisampopulationen som finns kring Härnösand, söder om Höga kusten. Kontakta gärna Svenska Jägareförbundet på tipstelefon 070-3399326 eller via e-post tipsaframmandearter@jagareforbundet.se om du ser en bisam söder om Höga kusten eller i Jämtland. Rapporterna används för att undersöka om det faktiskt rör sig om bisam, för att fånga in eller avliva djuren, samt för att sammanställa artens utbredning. Svenska Jägareförbundet rapporterar i sin tur vidare de tips som bekräftas vara bisam till Artdatabankens Artportal.

Risken att bisam ska sprida sig söderut från de nordligare populationerna är betydligt mindre eftersom Höga kusten är en naturlig spridningsbarriär som bisam har svårt att passera. Av den anledningen försöker man i första hand utrota bisam söder om Höga kusten.

Kännetecken

Bisam är en gnagare stor som en mindre kanin. Den påminner om en liten bäver utan bäversvans, men svansen är smal och lång vilket för tankarna till en råtta. Färgen är helt rödbrun.

Bisam ser ut som ett mellanting mellan råtta och bäver. Foto: Kjell Danell

Historik, utbredning och status

Efter att bisam invandrat till Sverige på 1950-talet spred den sig med en hastighet på 3-10 km per år. På 1980-talet ökade antalet bisam snabbt, men i början av 1990-talet vändes uppgången i en kraftig minskning. Idag förekommer bisam fortfarande i norra Sverige, men den är mycket ovanlig. Den sydligaste förekomsten och spridningszonen ligger kring Härnösand. Där finns den förmodligen finns på några få platser och det pågår insatser för att utrota den (läs mer här).

Det är inte känt varför bisam minskade och försvann från merparten av norra Sverige.  Man har föreslagit att det skulle kunna bero på en sjukdom. Eftersom bisamtoppen sammanföll med en tillfällig minskning av rävstammen på grund av en skabbepidemi på 1980-talet, så är ett annat förslag att rödrävens återhämtning bidrog till nedgången.

Ekologi

Bisam lever i närheten av vatten, främst i grunda, igenväxande sjöar eller i lugnflytande vattendrag. I grunda sjöar bygger bisam hyddor av vattenväxter med mera. Där det är möjligt att gräva görs gångsystem i stränderna.

Bisam är till övervägande delen en växtätare, som lever av vattenväxter av olika slag, främst de basala delarna. I Sverige är fräken och starr exempel på viktig föda. Även musslor och fisk ingår som en del i bisamens diet.

I norra Sverige inleds parningen i samband med islossningen och den första kullen föds i slutet av maj - början av juni. Kullar föds, om än i mindre omfattning, nästan ända fram till isläggningen. Vanligen föder varje hona en kull, men två och tre kullar förekommer också. Antalet ungar i kullen är genomsnittligt omkring fem och den första kullen för säsongen är i regel den största. Tidigt födda ungar kan reproducera sig under sitt första levnadsår.

Viktiga predatorer är räv och mink. Bisam kan drabbas av tularemi (harpest). Karakteristiskt för bisam är också att antalet djur varierar starkt mellan olika år.

Bisam använder stora mängder växtdelar för byggnad av hyddor och som föda. Därigenom blir vegetationspåverkan tämligen kraftig och långvarig. Framför allt under artens expansionsfas finns en risk att vegetationen i sjöarna överbetas. I senare skeden verkar det som om vegetationspåverkan blir tämligen måttlig. Öppnandet av ytor i täta bestånd av övervattensväxter leder till en mer mosaikartad struktur.

Jakt och Förvaltning

Jakttid

Bisam är tillåten att jaga hela året.

Jaktsätt

Endast vinterpälsen är värdefull. Bisam jagas i norra Sverige nästan enbart i samband med islossningen och då skjuts djuren med kulvapen när de sitter på isflak eller på stranden. Fångst med levandefångande fällor är möjlig, men förekommer inte i någon nämnvärd omfattning.

Statistik

Det finns inga säkra uppgifter om hur många bisam som fälls per år, men uppskattningsvis färre än 100 på senare tid. Under bisamtoppen på 1980-talet uppskattades avskjutningen till omkring 2000 bisam årligen.