Foto: Mostphotos

Mårdhund

Mårdhunden är ett hunddjur med ursprung i Asien. Den introducerades till Europa på 1900-talet. Mårdhunden är idag fast etablerad i Finland och sprider sig därifrån till Sverige. Den är klassad som en invasiv främmande art, eftersom den kan påverka inhemska arter på ett negativt sätt. Målet med mårdhundsförvaltningen är att arten inte ska etablera sig i Sverige.

2012-09-08

En invasiv art

Invasiva främmande arter är ett av de största hoten mot artrikedomen i naturen. En "främmande" art är introducerad av människan utanför sitt naturliga utbredningsområde. Den kan kallas "invasiv" om den har en god förmåga att etablera och sprida sig, och dessutom har en negativ påverkan på inhemska arter. En del invasiva främmande arter kan även sprida sjukdomar till människor eller orsaka stora ekonomiska kostnader för samhället.

Mårdhunden (Nyctereutes procyonoides) har sitt naturliga utbredningsområde i Asien. Den introducerades till de europeiska delarna av Sovjetunionen 1929-1955 i syfte att öka produktionen av pälsvilt i naturen. Sedan dess har den spridit sig i Europa. Den nådde Finland på 1950-talet och är idag etablerad där. År 2017 sköts över 200 000 mårdhundar i Finland, merparten i de södra och mellersta delarna av landet. I norra Finland är mårdhunden ovanlig, men varje år vandrar ett antal mårdhundar in i Sverige från norra Finland. Det gör att den ibland påträffas här, framför allt i Norrbotten.

Mårdhunden kan beskrivas som halvakvatisk. Den är en god simmare som gärna håller till i våtmarker och skärgårdar. I näringsrika våtmarker kan mårdhundens täthet komma upp i mer än 300 djur per 1000 hektar, vilket är högt jämfört med många andra arter. Rävens täthet ligger till exempel på cirka 4-8 djur per 1000 hektar i södra Sverige och betydligt lägre i norr. 

Mårdhunden kan ha en negativ påverkan på den inhemska faunan i Europa, främst på amfibier och markhäckande fåglar i våtmarksområden. Den är dessutom en viktig potentiell spridare av allmänfarliga sjukdomar och parasiter, bland annat rabies, trikiner och rävens dvärgbandmask. Mårdhunden är den enskilt största vektorn för spridning av rabies i Europa. I dagsläget finns inte rabies i Skandinavien, men under rabiesepidemin i Finland 1988-1989 stod mårdhunden för 77 % av de bekräftade fallen bland vilda djur, att jämföra med rödräv som stod för 19 % och grävling för 3 %.  De höga tätheter mårdhunden kan komma upp i underlättar spridningen eftersom djur som lever i täta populationer oftare kommer i kontakt med varandra.

Från och med februari 2019 är mårdhunden klassad som en invasiv främmande art i hela EU.

Förvaltning ska förhindra att mårdhunden etablerar sig i Sverige

Sverige har genom ett flertal internationella konventioner förbundit sig att ”förhindra införsel av, kontrollera eller utrota de främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer eller arter”. Svenska Jägareförbundet har därför ett uppdrag från Naturvårdsverket att förvalta mårdhunden och förhindra att den etablerar sig i Sverige.

Kontakta gärna Svenska Jägareförbundet på tipstelefon 070-3399326 eller via e-post tipsaframmandearter@jagareforbundet.se om du sett eller skjutit en mårdhund. Rapporterna används för att undersöka om det faktiskt rör sig om mårdhund, för att fånga in eller avliva djuren, samt för att sammanställa artens utbredning. Svenska Jägareförbundet rapporterar i sin tur vidare de tips som visar sig vara mårdhund till Artdatabankens Artportal. 

Kännetecken

Mårdhunden är ungefär lika stor som en rödräv, men med kortare svans och ben. Den 50-70 cm långa kroppen ser lång ut i förhållande till de korta benen. Mårdhunden blir 30-50 cm hög, medan svansen är 13-25 cm. Färgen varierar från gul till grå eller rödaktig. Bröst, hals, ben och fötter är svartbruna. Huvudet är smalt med en markerad nos och korta runda öron. Den har en svart mask i ansiktet som delas av det ljusare nospartiet.  Mårdhunden väger 4-6 kg på sommaren och 6-13 kg på senhösten. På vintern bidrar den tjocka vinterpälsen till att djuret ser kraftigt ut, medan det på sommaren ser mycket smalare ut.

Mårdhunden har vid stressade situationer ett intensivt morrande läte som inte känns igen från någon av våra inhemska arter.

Trots det ganska unika utseendet kan det vara svårt att känna igen en mårdhund vid en hastig anblick. Även om de flesta observationer som rapporteras in kommer från vana jägare har det visat sig att merparten inte är mårdhundar utan andra arter som dessa blandas ihop med, oftast grävling eller räv (Figur 4). I mårdhundens kärnområde i norra Sverige visar sig i regel 20-40 % av de tips som kommer in vara en mårdhund, men ju längre ut i marginalen av utbredningsområdet man kommer desto lägre blir andelen mårdhundar av det totala antalet kontrollerade djur. Trots detta är det viktigt att rapportera om man tror att man sett en mårdhund, eftersom den är en invasiv art som ska hindras från att få fäste i Sverige.

Figur 4. Fördelning av arter bland 150 tips på mårdhund i Norrbotten som kontrollerats av experter.

Spår

Mårdhundsspåret är runt som ett kattspår, detta gäller både fram- och bakfot. Hos de andra hunddjuren är bakfoten mer samlad, oavsett underlag. För övrigt ser mårdhundens spår ut som ett typiskt hundspår, det vill säga med avtryck efter 4 tår. Hos mårddjuren, till exempel grävling, syns 5 tår. Mårdhundens spår är symmetriskt och vanligtvis med tydliga klomärken. Kattdjurens spår liknar mårdhundens i formen, men hos kattdjuren är spåret asymmetriskt och utan klomärken.

Mårdhundsspåret är 4–5,5 cm i diameter, och framfoten är något större än bakfoten. På grund av de korta benen ligger spåren inte på linje som hos räven. Steglängden är kort (40-60 cm), men ökar i raskare trav. En enkel grundregel, för att skilja mellan spår av räv från mårdhund, är att ett mårdhundsspår alltid är bredare än det är långt medan ett rävspår alltid är längre än det är brett.

Spillning

Mårdhunden använder sig av fasta latriner som ligger uppe på marken. Dessa kan bara förväxlas med grävlingens latriner, men grävlingen placerar helst sina latriner i utgrävda, avlånga hål (normalt cirka 10 cm djupa). Utseendet på mårdhundens avföring varierar med kosten, men spillningen är ofta korvformad med en tjocklek på 1,5-2 cm. Mårdhundens latriner finns ofta i närheten av lyan, men de kan också läggas längs kanten av hemområdet. Sådana latriner som ligger i gränsområdet mellan flera par kan nyttjas av flera djur och kan bli stora.

Forskning

Parallellt med den pågående förvaltningen bedrivs även forskning som syftar till att fortlöpande förbättra kunskap och metoder för att begränsa mårdhundens etablering så effektivt som möjligt. Härkomst, spridningshastighet och spridningsfrekvens, habitatval och modellering av de framtida spridningsvägarna är delar som ingår i den nuvarande forskningen. Dessa resultat kommer direkt införlivas i förvaltningen.