Biologi och ekologi - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Biologi och ekologi

Mårdhunden kan nå höga tätheter vid gynnsamt klimat och habitat tack vare sin höga reproduktion. I delar av artens nya expansionsområden, som i Polen och Finland, har spridningen gått mycket snabbt.

I Finland och Polen finns det normalt mellan 7-20 mårdhundar per 1000 ha i vinterstam, men i våtmarksområden kan tätheten bli högre än 300 mårdhundar per 1000 ha. Naturliga fiender som varg kan hålla nere populationen, men om naturliga fiender saknas så kommer klimatet att vara avgörande för hur mårdhundens antal utvecklas.

Mårdhunden blir könsmogen vid ca 10 månaders ålder. Parning sker i februari-mars, mest troligt i mars-april på våra breddgrader. Honorna får ungar varje år och går dräktiga nio veckor. Normal kullstorlek i Finland är 7-10 valpar, men upp till 16 valpar har observerats. Mårdhundens reproduktiva kapacitet är extremt hög jämfört med de flesta andra hunddjur. Klimat och födotillgång misstänks påverka reproduktionen.

Ungdödligheten är stor, cirka 60 % av valparna dör inom de 3 första månaderna. Förväntad livslängd är 3-4 år i finska studier. I Polen, med närvaro av stora rovdjur, blir 40 % av djuren tagna av rovvilt, 27 % dör av sjukdom (rabies och skabb), medan de övriga dör under jakt, av trafik eller okända orsaker. I Finland dör ca 50 % av jakt och trafik, svält står för den resterande dödligheten.

Spridning

Mårdhunden har en stor förmåga att sprida sig då den lätt kan anpassa sig till nya miljöer, är omnivor, har stor reproduktionsförmåga och kan sova långa perioder under stränga vinterförhållanden. Valparna lämnar uppväxtområdet redan första hösten, i områden med hög täthet kan också vuxna individer sprida sig. Båda kön har samma spridningsförmåga. I områden med jakt som skapar lediga områden ökar spridningen av djuren. Spridningsavstånden är vanligtvis 14-19 km för de unga individerna, men kan vara mer än 200 km, och det är registrerat en vandring på 700 km från födelseplatsen. Detta betyder att mårdhunden kan dyka upp på oväntade ställen långt utanför dess ordinarie utbredningsområde, särskilt år då det finns god tillgång på föda, till exempel smågnagare.

Mårdhunden är monogam och paret håller samman hela året. Mårdhundarna rör sig oftast parvis förutom under yngelperioden då hanen stannar i grytet med valparna medan tiken jagar (figur 7). Hanen tar aktiv del i vårdnaden av valparna. Mårdhunden har vintervila, något som är unikt bland hunddjuren. Idet kan vara i bäverhyddor, rävlyor och ihåliga trädstammar, men speciellt nyttjar den grävlingsgryt. Som regel har den kortare aktivitetsperioder också under vinten i samband med blidvädersperioder. Mårdhunden är utpräglat nattaktiv och är relativt skygg. Den trycker i stället för att fly när den störs. Allt detta bidrar till att förekomst av mårdhund är lätt att missa även om den skulle finnas i ett område.

Figur 7. Ett år i mårdhundens liv
Figur 7. Ett år i mårdhundens liv

Mårdhunden föredrar tät vegetation. Den är en mycket duktig simmare och uppehåller sig därför helst i eller i närheten av våtmarker. Den trivs dessutom i rika lövskogar med tät undervegetation och i övergångszonen mellan rika skogsmarker och kulturmarker. Enligt finska studier så är de nordliga delarna av Finland inte att klassa som bra mårdhundshabitat och nordgränsen för populationen går vid ca 175 dagars snötäckning och 0º C årsmedeltemperatur. Denna gräns går vid Oulu i Finland och motsvarande på svensk sida bör ligga i närheten av Luleå. Växtsäsongen i dessa områden är kort och detta gör att mårdhunden inte hinner bilda ett tillräckligt stort fettlager inför den kommande vintervilan och djuren svälter ihjäl under vintern. Populationen i de områden som gränsar till svenska Norrbotten är således svag och föryngring förekommer sparsamt om ens alls. Mårdhundspopulationen i norrbotten har dock bevisligen reproducerat sig norr om detta område, men då i samband med för området milda och korta vintrar.

Föda

Mårdhunden är omnivor (allätare) och äter i stort sett allt den kommer över, till exempel små däggdjur, kadaver, fåglar, ägg, fisk, amfibier, mask, insekter och olika typer av plantmaterial. Detta betyder att mårdhunden klarar sig bättre då deras normala föda minskar än de flesta andra predatorer, vilket gör att mårdhunden skada på framför allt sällsynta bytesarter kan bli omfattande.

Mårdhundens hemområde varierar mellan 300-2000 ha över Europa med de största hemområdena noterade i Ryssland. I södra Finland är hemområdena knappt 1000 ha stora. Indikationer från det pågående projektet i norrbotten tyder på att mårdhundens hemområden i dess norra spridningsfront är större än på de flesta andra ställen vilket man kan förvänta sig i en så pass lågproduktiv miljö.

De långsiktiga effekterna av en mårdhundsetablering i Sverige är idag till fullo omöjliga att förutsäga. Dock kan erfarenheter från vårt grannland i öster vara till hjälp för att dra några slutsatser. I Finland når arten höga tätheter i näringsrika våtmarker. Dessutom ökar tätheterna med ökad växtperiod och i södra Finland finner man tätheter på ca 200-300 individer/1000 ha. Finlands sydspets ligger i höjd med Uppsala och Sverige har betydande arealer söder om denna breddgrad där man kan förvänta sig att tätheterna blir ännu högre. I våtmarksområden med höga mårdhundstätheter kan andfågelproduktionen mer än halveras och sällsynta fågelarter som rördrom, svarttärna, skäggmes och olika kärrhöksarter påverkas i ännu högre grad då mårdhunden ofta omöjliggör häckning av dessa arter. Mårdhunden påverkar också allvarligt amfibiefaunan och en etablering i södra Sverige skulle utgöra ett mycket stort hot mot våra sällsynta groddjurs fortlevnad i landet. Arter som lövgroda, klockgroda, lökgroda, stinkpadda, grönfläckig padda och större vattensalamander är redan hotade av andra orsaker och en mårdhundsetablering kan ytterligare förvärra läget för dessa arter.

En sammanhängande mårdhundspopulation med hög täthet i Sverige skulle förutom effekter på biologisk mångfald orsaka hot mot folkhälsan och sociala värden. Mårdhunden är en viktig vektor för spridning av allmänfarliga sjukdomar, bland annat rabies och rävens dvärgbandmask. Den kortsiktiga effekten av en mårdhundsetablering i Norr- och Västerbotten är att spridningsfönstret för rabies in i Sverige står helt öppet när vårt grannland Finland får nästa utbrott av sjukdomen. Studier har visat att det krävs en vektortäthet på minst 6-7 vektorer (främst hunddjur och grävling) /1000 ha för att kunna sprida rabies effektivt. Rävtätheterna i Norrbottens kustland och i angränsande områden i Finland ligger på ca 2 rävar/1000 ha och dessa låga tätheter försvårar rabiesspridning i norr (rävarna hinner helt enkelt dö innan de träffar en annan räv att sprida smittan till). Mårdhundar når mycket högre tätheter än räven och underlättar därigenom signifikant rabiesspridningen.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-11-21 2012-11-21 Markus Olsson