Under vintern äter rådjuren främst bärris och ljung. Om snödjupet förhindrar bete på dessa arter äter rådjuren kvistar från barr- och lövträd. Både tall och gran äts, även om studier av rådjurens födoval visar att de äter mest av tall. Bland lövträden dominerar främst sälg och vide, björk, asp, ask, rönn, brakved och olvon. Al, lönn, alm och bok tycks vara mindre populära. Vintergröna växter, som kruståtel och vårfryle, kan också ingå i dieten. Ollonår kan bok- och framför allt ekollon utgöra en stor del av födan.

Rådjur är liksom andra hjortdjur en idisslare. Det betyder att födan stöts upp och tuggas om efter en första bearbetning i två av djurens magsäckar.

Under barmarksperioden äts också en hel del bärris (se figur 1) och ljung samt mycket örter och blad från lövträden. Bland de viktiga örterna kan nämnas mjölkört, kovall och vitsippa. Rådjuren är inga utpräglade gräsätare, men under senvinter, vår och försommar kan en hel del gräs, främst kruståtel, ingå i födan. Från och med sensommaren och inpå hösten utgör svamp en viktig del av födan. Förutom dessa, kvantitativt viktiga födoväxter, ingår många andra arter, men då oftast i små mängder. I vissa områden och under vissa perioder på året kan jordbruksgrödor vara ett viktigt inslag i dieten. Totalt kan rådjuren inom ett område beta på mer än 100 växtarter under ett år.

Enligt studier av djur i hägn äter ett vuxet rådjur ungefär 2-4 kg föda per sommardygn. På vintern sjunker konsumtionen till ungefär 0,5-1,5 kg/dygn. Vilda djur äter sannolikt något mer. Allmänt kan man säga att 6-7 rådjur äter lika mycket som en vuxen älg. Sett ur födoutnyttjandet motsvarar alltså en rådjurstäthet på 100 djur per 1000 hektar en älgtäthet på 14-17 älgar per 1000 hektar (1000 hektar= 10 km²). Rådjuren betar på lägre nivåer än älg, men det är ett stort överlapp i beteshöjderna. Rådjuret och älgen äter till stora delar från samma födoarter och därför kan trycket på födan och vegetationen bli hård vid höga tätheter av de båda hjortdjursarterna.

Genom att bete på barrträd är en del av rådjurens normala födobeteende så orsakar rådjuren skador på ekonomiskt viktiga trädslag, framför allt då dessa är i plantstadiet. Bete på barrplantor sker nästan uteslutande under vintern (oktober till mars) och kan, om snödjupet så tillåter, ske vinterns alla månader. Inventeringar visar att rådjuren tycks föredra tall framför gran. De betar också mera på täckrotsplantor än på barrotsplantor och båda dessa planttyper betas mera än självföryngrade plantor. När plantorna är unga betas ofta toppskottet, men då plantorna blir äldre betas alltmer på sidoskotten och toppskottet klara sig i större utsträckning. En faktor som påverkar plantornas begärlighet är plantans vitalitet. Ju vitalare plantan är, desto större är risken att den kommer att betas.

Flera djurarter kan beta på plantor (mindre än en halv meter höga) och både älg och hare har visat sig göra detta. Effekterna av betet på en barrplanta varierar beroende på bl.a. betesintensiteten, plantans ålder vid betet, var betet sker (toppskott eller sidoskott), hur många gånger plantan betas och hur den omgivande vegetationen ser ut (konkurrens). Dödligheten bland plantorna ökar vid bete, men de flesta plantorna överlever det. Om betet sker lågt på plantan och denna överlever så kan eventuella stamskador hamna i den framtida stubben. Sker betet på högre höjd kan det orsaka stamdeformationer, som påverkar det framtida virkesutbytet. Ett befarat problem med flerstammighet tycks inte vara stort då plantorna till viss del rättar till detta så till vida att ett toppskott så småningom tar över och ger en stam.

Lövträdsplantor kan också betas av rådjur men studier har visat att åtminstone björkplantor tycks betas mest under barmarksperioden.

Efter Tjernobyl-olyckan 1986, då radioaktivt cesium föll över vissa delar av Sverige, uppvisade rådjur höga halter i köttet. Sedan dess har cesiumhalten i rådjur, liksom i älg, långsamt minskat. Mycket tyder på att cesiumet ligger kvar i växternas rotzon och därmed kan tas upp av växterna år efter år. Prognosen blir därför att det som bestämmer den framtida cesiumhalten i rådjur kommer att vara cesiumets fysikaliska halveringstid, som är ca 30 år. Halterna i rådjur (och älg) skulle då sjunka till hälften på en 30-årsperiod. Men eftersom det är stora variationer i cesiumhalterna i rådjur olika år, och den totala minskningen av halterna är svår att tyda.

Innehållet av cesium i köttet varierar mycket under året och stiger under sensommaren till halter som kan vara 4-5 gånger högre än tidigare under året. Ökningen förklaras av att rådjuren under sensommar och höst äter en hel del svamp. Jämfört med andra växtgrupper innehåller svamp höga halter av radioaktivt cesium. Detta leder alltså till att variationen i cesium kan vara stor mellan år, framför allt beroende på att det finns olika mycket svamp olika år.