Tjäderns förökning - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Tjäderns förökning

Tjädern tillhör de svenska fåglar som har ett lekbeteende vid parningen (de andra är orren, brushanen och dubbelbeckasinen).

Det innebär att flera tuppar samlas på en given plats för att uppföra ett rituellt spel och vinna hönornas gunst. Könsmognaden inträder efter första vintern och tjädern fortsätter att para sig hela sitt liv, som i naturen kan sträcka sig upp till tio år.

Marker för tjäderspel

De marker där spelet sker ser olika ut beroende på var i landet det äger rum. I norr är det ofta i blockrik terräng på upphöjda platser. I mellersta Sverige blir hällmarkstallskogar viktigare. Längre söderut sker leken på tallbevuxna skogsmossar i kanten av en myr. Hemområdena bör innehålla 55-75% av sådana skogliga impediment (mossar, myrar, kärr, blockterräng eller hällmarker) samt gammal skog. Trots olikheterna mellan olika landsdelar har spelbiotoperna ett gemensamt: de är stabila. De ligger i miljöer som förändras mycket lite från år till år om inga ingrepp sker.

Tjäderspel

Tjäderspelet börjar i april, och kan sträcka sig en bit in i juni. Det kulminerar under "hönsveckan" i maj, då många hönor samtidigt besöker spelplatsen. I skymningen kvällen före en speldag anländer tupparna från sina revir till natträd på spelplatsen. Där annonserar de sin ankomst med en stunds rapande läten innan mörkret faller. I det första gryningsljuset inleder tupparna spelet från natträden med enstaka knäppningar från en uppåtsträckt hals. Dessa övergår sedan i dubbelknäppningar med accelererande hastighet, en djup klunk och en avslutande sisning, ett väsande ljud med hög frekvens.

När solen står några grader under horisonten lämnar tupparna träden och tar plats på marken. Här intensifieras spelet, med sträckta halsar och vingpennorna släpande i marken. Rituella och verkliga strider mellan tupparna förekommer. Det rör sig om näbbfäktning och slagsmål med vingknogarna - ibland med dödlig utgång.

Hönorna uppvaktas genom att tuppen spretar med handpennorna och vippar den utfällda stjärtplymen mot henne. Under tyst spel ses han ofta göra cirkelgående rörelser runt henne. Då och då görs också plötsliga luftsprång som annonsering av parningsvilligheten. Hönan väljer själv vilken tupp som får bestiga henne. I allmänhet är det en av de äldre. Inövad taktik förvärvad genom tidigare försök tycks alltså spela stor roll.

Inför äggläggning

Hönan vandrar på egen hand iväg för att reda ett bo, som hon anlägger på tidigt snöfria platser. I en hyggesbrukad skog innebär det ofta i kanten av eller något tiotal meter in på ett hygge. I en äldre naturskog kan boet ligga i en solbelyst glänta. Redet återfinns ofta relativt oskyddat i bärris.

Hönan ruvar de 6-9 äggen i ungefär fyra veckor och de kläcks i början av juni (något senare i norr). Om en kull skulle gå förlorad kan hönan lägga en ny. Den nya kullen brukar innehålla färre och mindre ägg och kläcka några veckor senare.

Redan samma dag som kläckningen skett är kycklingarna på benen. Kullen vallas av hönan under de kommande veckorna. Hon undviker att föra kycklingarna över öppna marker, eftersom de då lätt skulle kunna falla offer för rovdjur. Hon håller kontakten med avkomman med hjälp av varningsläten, som samlar kullen om den skulle bli för utspridd. Redan efter ett par veckor kan kycklingarna flyga upp på lågt sittande grenar för att undvika faror.

Vandringen går till stor del genom blåbärs- kråkbärs- eller odonvegetation. Där livnär sig kycklingarna först av insektslarver för att senare alltmer gå över till en vegetarisk diet när blommor och bär uppträder. Vid den tiden har också tjäderns senare så omfattande system av blindtarmar utvecklats mer, så att den kan tillgodogöra sig den nya födan.

Ägg- och kycklingperioden, en kritisk tid

Ägg- och kycklingperioden är en mycket kritisk tid i tjäderns liv. Äggen rövas ofta av rovdjur. Kycklingen är känslig också för köld och måste ofta värma sig under hönan. Kroppsvikten måste byggas på avsevärt om den ska överleva vintern. Speciellt snabbt måste det ske hos tuppkycklingarna. Förutom att falla offer för rovdjur utgör troligen dåligt väder en stor risk. Det leder till svåra direkta påfrestningar och minskar samtidigt tillgången till insekter.

Det händer att hönor besöker lekplatser av orre, när de inte hittar egna tuppar. Den högre andelen hönor än tuppar är vanlig i tjäderpopulationer, eftersom hönkycklingarna överlever bättre än tuppkycklingarna. Unga hönor vandrar ut från sitt huvudsakliga område, till de hedmarker där orren vistas. De kan där bli parade med en orrtupp. Avkomman blir en rackelhane eller en rackelhöna. Rackelhannen ser ut som ett mellanting mellan orre och tjäder, med orrens kraftiga röda "ögonbryn", men tjäderns solfjädersliknande stjärt. Ibland kan den ses uppföra ett tjäderliknande spel på orrens spelplatser. Vissa av dem kan få avkomma med båda föräldraarterna, medan rackelhönorna antas vara sterila.

Ett annat känt fenomen är så kallade spelgalna tuppar. De uppträder ibland vid etablerade lekplatser som kalhuggits. Dessa tuppar kan uppträda aggressivt till och med mot människor.


  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
2012-09-23 2016-08-22