Första fallet av CWD i Sverige: Vad händer? - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet Jakt- och viltvårdsuppdraget

Meny

Jakt- och viltvårdsuppdraget

Foto: Mostphotos

Första fallet av CWD i Sverige: Vad händer?

Vad händer kring avmagringssjukan hos hjortdjur, CWD? Det var temat för ett seminarium i Umeå 26 mars. Frågan blev extra aktuell eftersom det första CWD-fallet i Sverige precis hade påträffats.

2019-03-27

För tre år sedan upptäcktes en vildren med CWD i Norge. CWD står för Chronic Wasting Disease, eller avmagringssjuka hos hjortdjur på svenska. Det är en sjukdom där smittämnet, prioner, skadar det infekterade djurets hjärna. I sjukdomens slutskede klarar djuret inte längre att föda sig. Det magrar av och kan uppvisa en rad andra symptom: vinglig gång, huvudskakningar, onormalt och oskyggt beteende, ökad törst, ökad urinering och dreggling.

När CWD upptäcktes i Norge var det första gången sjukdomen påträffades i Europa. Den var känd som en smittsam sjukdom som under några decennier spridit sig bland hjortdjur i Nordamerika. Det fanns inget botemedel eller vaccin och alla infekterade djur dör. Allvaret i sjukdomen gjorde att Norge inledde en omfattande provtagning och åtgärder, medan EU satte igång ett övervakningsprogram för CWD. Vad är resultatet av detta? Vad har man för erfarenheter i Nordamerika? Vad har hänt i Sverige? Hur arbetar myndigheter och organisationer med CWD?

Frågorna avhandlades på ett seminarium i Umeå den 26 mars.

Några viktiga punkter som kom upp var:

  • Det finns två varianter av CWD. Den "klassiska" formen är smittsam. Den finns i Nordamerika och det var den man konstaterade hos vildren i Norge 2016. Den andra varianten är nyupptäckt och det verkar handla om en spontant uppkommen CWD-sjukdom som drabbar enskilda djur och inte behöver vara smittsam. Det är ännu inte säkert vilket CWD-variant man nu påträffat i Sverige, men de första testerna tyder på att det är den spontant uppkomna varianten.
  • Vilken typ av åtgärder som kan bli aktuella när CWD påträffas beror helt på omständigheterna: vilken variant av CWD det handlar om och regionala förutsättningar.
  • När det gäller den smittsamma varianten av CWD har det också betydelse i vilket skede sjukdomen upptäcks. Upptäcker man den så tidigt att man har en chans att faktiskt utrota den, som i Norge? Eller är sjukdomen redan etablerad i kringområden så att man snarare måste hantera att den finns, som i delstaten Wisconsin i Nordamerika?
  • Det är mycket viktigt att övervaka CWD och kartlägga en eventuell förekomst. Det är också mycket viktigt att få med sig och ta hänsyn till alla berörda: jägare, renskötare och allmänheten.

Här kan du läsa mer utförligt om vad som sades på seminariet.

Norska erfarenheter: Det finns två varianter av CWD

Björnar Ytrehus från Norsk Institutt för Naturforskning redogjorde för kunskapsläget kring CWD och Norges arbete med övervakning och åtgärder.

Den nordamerikanska erfarenheten är att det bara är i ett mycket tidigt skede man har en chans att utrota CWD. Norge beslutade att ta chansen. Man hoppades att man var tillräckligt tidigt ute och därmed skulle kunna hindra att sjukdomen etableras och på sikt sprids till resten av Eurasien. En viktig faktor var också att den sjuka vildrenen, och ytterligare några infekterade vildrenar som påträffades 2016-2017, fanns i ett väl avgränsat område där renarna hade lite kontakt med andra renhjordar. Vintern 2017/2018 genomfördes en omfattande jakt där samtliga vildrenar i området fälldes. Planen är återinföra friska vildrenar efter en karantänstid som behövs för att smittämnet – prioner som utsöndras från sjuka djur via saliv och urin och därmed kan kontaminera miljön – ska hinna brytas ned. Man arbetar också med andra åtgärder, som att avlägsna och hägna in saltstensplatser som satts ut till får som sommarbetar på fjället. Eftersom saltstensplatserna även används av hjortvilt riskerar de att bidra till smittspridningen. Samtidigt fortsätter provtagningen runtom i Norge för att kartlägga om CWD finns på fler platser, eller om man lyckats utrota sjukdomen.

En del prionsjukdomar, som den mycket ovanliga Creutzfeldt-Jakobs sjukdom hos människa, kan ibland uppstå spontant hos en individ. Prionsjukdomar behöver alltså inte vara smittsamma. Till dags dato har man i Norge testat över 70 000 vilda hjortdjur och tamrenar för CWD. Den "klassiska" smittsamma formen av CWD har bara konstaterats hos vildren i området Nordfjella där sjukdomen först påträffades. Därutöver har man hittat några spridda fall av en tidigare okänd form av CWD. Arbetshypotesen är att det handlar om en CWD-variant som i sällsynta fall uppkommer spontant hos gamla hjortdjur, som en slags åldersförändring, och att den inte behöver vara smittsam. [Den har påträffats hos fyra älgar och en kronhjort i Norge, samt en älg i Finland, alla 13-16 år gamla.] Anledningen till att man inte känt till denna CWD-variant förut är helt enkelt att man aldrig tidigare letat efter den. 

Läget i Sverige: Det första fallet av CWD

Karolina Wall (Jordbruksverket) och Maria Nöremark (Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA) beskrev läget i Sverige.

Det första fallet av CWD i Sverige har nu konstaterats. Det handlar om en 16 år gammal älgko som avlivades i Arjeplog efter att ha uppvisat symptom som skulle kunna bero på CWD. Den var mager, gick i cirklar och verkade blind. Provet kom in till SVA 14 mars och det första testet gjordes 20 mars. Eftersom resultatet var positivt gjordes enligt rutin ytterligare två tester, 21 och 25 mars. Båda dessa bekräftade det första resultatet. Ytterligare tester kommer krävas innan man säkert kan säga vilken variant av CWD det handlar om, men i nuläget tyder allt på att det är den spontant uppkomna formen. Sedan CWD-övervakningen började har den påträffats på olika platser i Norge, och vid ett tillfälle i Finland, så var det väntat att den förr eller senare skulle påträffas även i Sverige.

Det som kommer att hända nu är att provtagningen utökas i Arjeplogsområdet. Detta krävs enligt EU-lagstiftning när ett CWD-fall upptäcks. Jordbruksverket, SVA, Naturvårdsverket och viltexperter kommer samla mer information om hjortdjuren i området och planera provtagningen utifrån de regionala förutsättningarna. Det man då kommer besluta är till exempel hur stort område som ska omfattas av den utökade provtagningen.

Samtidigt fortsätter ett EU-finansierat övervakningsprogram för CWD som inleddes hösten 2018. Totalt ska 6000 djur hjortprovtas över hela Sverige, i första hand de djur som har en förhöjd risk att bära på CWD. Det handlar om djur som påträffats med sjukdomssymptom och avlivats, trafikdödade djur samt rovdjursdödade djur. De som skickar in prover får en ersättning på 200-300 kronor, beroende på vilka delar av djuret man skickar in.

Berörda myndigheter håller sedan tidigare på att arbeta fram en vägledning för hur man ska agera om ett CWD-fall hittas i Sverige, vilket ju nu också har skett. Vad som kommer hända på beror på flera faktorer, till exempel vilken variant av CWD det handlar om och de regionala förutsättningarna. Det finns tid till eftertanke och planering eftersom den smittsamma formen av CWD sprids relativt långsamt på naturlig väg. För CWD handlar det om att år kan göra skillnad, medan det för en del andra sjukdomar kan vara veckor eller månader som har betydelse för utvecklingen. Man underströk att det är mycket viktigt att övervaka CWD, eftersom en tidig upptäckt ökar chansen att bekämpa och stoppa sjukdomen.

Anna Malmsten från Naturvårdsverket beskrev hur myndigheten arbetar med viltsjukdomar. En viktig förändring är att nya sjukdomar är under spridning i Europa och att en del av dessa – som CWD och afrikansk svinpest – har en stark påverkan på viltet, och därmed på människor och näringar. Naturvårdsverket ingår med andra myndigheter och experter i viltsjukdomsrådet, som bildades 2006. Som myndighet har man arbetat med information, att ta fram handlingsplaner och se över det lagstöd som finns. När viltsjukdomar får utbrott ska Naturvårdsverket kunna ge nationell vägledning om lämpliga förvaltningsinriktningar. I de nya förvaltningsplaner för hjortvilt, som man nu arbetar med, kommer beredskap för CWD ingå.

Jägarnas roll i CWD-övervakningen

Bodil Elmhagen och Björn Sundgren från Svenska Jägareförbundet beskrev jägarkårens insatser och förbundets arbete kring CWD. Inom ramen för Jakt- och viltvårdsuppdraget sprider förbundet information om CWD och andra viltsjukdomar, och i samarbete med SVA tillhandahålls provtagningsmaterial till fallviltundersökningen på lokalkontoren. Vid större, riktade insatser kan förbundet aktivera sin beredskapsorganisation. Det kräver särskilda medel, men gör att den länsansvariga jaktvårdskonsulenten kan genomföra verksamheter i fält, tillsammans med förtroendevalda och medlemmar.

Ett sådant exempel är den CWD-provtagning som genomfördes vid ordinarie älgjakt i Jämtland 2017, efter att CWD-fall hos älg påträffats i närområdet i Norge. I samarbete med SVA diskuterade man genomförande och fokusområden utifrån kunskap om älgarnas rörelser och tillgängliga avskjutningsdata. I samarbete med de lokala jägarna skapades ett nätverk av kontaktpersoner. Jaktvårdskonsulenten spred information, instruktioner och provtagningsmaterial och gav support där det behövdes. Insamlingen resulterade i 75 provtagna älgar (alla negativa).

Förbundet underströk att jägarnas ögon är en förutsättning för en fungerande sjukdomsövervakning. Jägarna är vana att röra sig i naturen, vet hur friska djur beter sig och har därför bra koll på förändringar. Trafikeftersöksorganisationen ger många tillfällen att provta trafikskadat vilt. Jägarna ställer upp, men det krävs planering och framförhållning, bra information, enkla fältanpassade provtagningsmetoder och samordning mellan myndigheter. Det krävs också respekt för lokala jägares kunskaper och synpunkter på hur olika insatser bäst kan genomföras.

Rennäringens arbete kring CWD

Anna-Marja Kaddik från Svenska Samernas Riksförbund beskrev rennäringens arbete kring CWD. Renen och renskötseln är starkt förknippade med den samiska kulturen, vilket gör att hot som CWD är väldigt oroande. Man vill förstås inte ha sjukdomen, men det finns en rädsla för tvångsåtgärder som inte tar hänsyn till traditionell kunskap, samisk kultur eller renskötselns förutsättningar. Det är viktigt att det inte genomförs åtgärder som är onödiga, eller hade kunnat göras på ett bättre sätt.

Man arbetar mycket med information och ser över möjligheterna att minska risken för smittspridning vid transporter och samlingar av ren. Man har börjat komma igång med provtagningen inom EU-övervakningen. Som för hjortvilt är övervakningen av tamren i första hand inriktad på riskdjur: renar som avlivats på grund av sjukdom, djur som uppvisat symptom eller dödats i trafiken. Det finns praktiska svårigheter att hantera, som när upphittade djur är frusna och arbetsmiljöproblematik vid hårt trafikerade vägar.

Lärdomar från Wisconsin: Allvarlig sjukdom, men ingen älg på isen

Tom Heberlein, professor med inriktning på mänskliga dimensioner i viltförvaltningen, delade med sig av sina erfarenheter från Wisconsin där de första CWD-fallen upptäcktes 2002. Sjukdomen hade funnits bland vilda hjortdjur i Nordamerika sedan 1980-talet. I Wisconsin spreds på kort tid en bild av en jättefarlig sjukdom som behandlades "som en brand i Sixtinska kapellet". Rädslan förstärktes på ett dramatiskt sätt i förhållande till verkligheten: en i det läget mycket sällsynt viltsjukdom som inte utgjorde någon hälsorisk för människor. Forskarna föreslog att alla hjortar skulle dödas för att bekämpa sjukdomen. Jägarna ville göra något, men inte döda alla djur för att kanske kunna jaga igen om 20 år. Trots att nästan alla hjortdjur var friska minskade intresset för jakt och synen på viltkött förändrades. Det som i själva verket är ett antibiotikafritt och högkvalitativt kött börjades betraktas som nedsmutsat och dåligt.  

Idag, 17 år senare, har 6% av hjortdjuren CWD, men hjortstammen har inte kraschat och det finns inga kända fall där människor smittats av CWD.

Vad kan Sverige lära av erfarenheterna från Wisconsin? Heberlein föreslog att det viktiga är att övervaka sjukdomen och använda forskningen som medel och möjlighet: att samla data, lära mer och försöka hitta vägar att lösa problemet. En möjlighet man inte tog tillvara på i Wisconsin var att göra olika åtgärder i olika områden, för att sedan kunna utvärdera vad som fungerade bäst. I Wisconsin använde man dessutom ett strikt ovanifrånperspektiv i förvaltningen. En annan väg som Sverige kan välja är att involvera alla intressenter, ta hänsyn till den mänskliga dimensionen och väga in hur människor hanterar risker och rädsla.  

Seminariet "Avmagringssjuka hos hjortdjur" arrangerades av Jonas Malmsten, Sveriges Lantbruksuniversitet, och hölls på Folkets Hus i Umeå 26 mars.

Jordbruksverkets pressmeddelande: Det första fallet av CWD i Sverige

Länk till Svenska Jägareförbundets samlade information om CWD

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
Tillbaka till överblick