Foto: Kenneth Johansson

Tjäder

Tjädern är vår största hönsfågel. Den är starkt knuten till skogen och finns över hela landet, utom på Gotland. Mest känd är tjädern för sitt karaktäristiska spel på vårarna, då flera tuppar och hönor samlas på en gemensam spelplats. Där uppför tupparna ett ritualiserat parningsbeteende med kluckande sång och ibland häftiga utfall mot varandra.

2012-09-08

Kännetecken

Tjädern är stor och dess uppflog ger ett mycket ljudligt vingbuller. Tupp och höna skiljer sig tydligt åt i utseende. Tuppen är övervägande svart, men har ett blågrönt skimrande bröst, vita teckningar på vingknoge och vingar, samt en rött fält längs ögats överkant. Den blir betydligt större än den brunspräckliga hönan med mörk tvärvattring och rödbrunt bröst. Längden kan bli över 90 cm från stärtpennorna till näbben och vikten i sällsynta fall upp till sju kg. Vanligtvis väger den betydligt mindre, 3,5-4,7 kg, vilket är ungefär dubbelt så mycket som en genomsnittlig höna.

Hönan skiljs från andra hönsfåglar på den rostbruna färgen på bröst och stjärt. Rakt bakifrån skiljs med fördel tjäderhönan från orrhönan på de ljusa "hängslena". Detta är alltså ljusa stråk som går längs ryggsidorna på tjäderhönan.

Åldersbestämning

Tjädertuppens ålder kan bestämmas genom att studera utseendet hos näbb och stjärtfjädrar. Näbben har först en klar gulbrun färg och en längsgående rand. Slitage leder till att randen går förlorad i tvåårsåldern och samtidigt blir den växande näbben alltmer fårad och grå. Stjärtfjädrarna är från början smala och avrundade i spetsen, men har vid fyra års ålder blivit tvärskurna i änden och bredare i formen. Benen är fjäderklädda.

Tjädertuppen kan vara svår att observera, men kan ibland ses på våren längs vägarna i skogrika trakter. Hönor med kycklingar ses ganska ofta på sommaren. Närvaron av tjäder röjs på vintern genom dess spår i snön - tre klor riktade framåt och en bakåt,. Vid speltiden under sen vinter eller tidig vår släpar tjädertuppen ofta vingspetsarna i snön, vilket ger upphov till parallella skåror på ömse sidor om fotavtrycken.

Spillning

Tjäderns spillning är karaktäristisk. Varje dygn avges drygt hundra, ca 6-7 cm långa och 1 cm tjocka korvar av hopkittade tallbarrsrester, som ofta är vitfärgade av urinsyra i ena ändan. Tjädern släpper en korv ungefär var 10:de minut. Denna regelbundenhet gör att det går att spåra både vilken tid en förflyttning tagit och med vilken hastighet fågeln rört sig.

Ungefär när parningstiden närmar sig mognar tuvullen, vars knoppar är en begärlig tjäderföda. Tuvullens fibrer är mjukare och kortare än tallbarrens, vilket gör att korvarna under denna period lättare faller sönder. En gång om dygnet, vanligtvis när fågeln just vaknat, släpps också lösa tömningar ur de omfattande blindtarmarssystem. Denna avföring är från början klorofyllgrön och har en krämig konsistens men mörknar och stelnar efterhand.

Tupparnas bete på tallar vintertid är också ett för tjädern karaktäristiskt spårtecken. Enskilda tallar kan utsättas för kraftigt bete, ibland av flockar av tjädertuppar. Alla barr utom de yttersta på grenarna kan då bli avbetade.

Tjäderhöna. Foto: Oscar Lindvall

Familjen skogshöns

Tjädern tillhör familjen skogshöns, Tetraonidae, liksom orren och järpen. Den tjäderart som påträffas i Sverige är knuten till tall och heter Tetrao urogallus. Arten förekommer österut till Bajkalsjön, där den ersätts av den svartnäbbade tjädern T. urogalloides, som är knuten till lärkträd. Den i Sverige förekommande Tetrao urogallus är indelad i två skandinaviska raser: T.u. urogallus i norr och T.u. major i söder. Globalt sett är ca 15 raser beskrivna för den i Sverige förekommande arten, medan den svartnäbbade tjädern indelas i sex.

Föda

Under de första veckorna som kyckling lever tjädern mest på insekter. Sedan sker en gradvis övergång och den vuxna fågeln livnär sig nästan uteslutande på växtmaterial.

De växtdelar som nyttjas varierar under året. Vintertid livnär sig tjädern nästan uteslutande av tallbarr. Under senvinter och vår äter den bl a knoppar av tuvdun i leknära miljöer, t ex myrar. Sommartid nyttjas bärris, knoppar, örter, samt en del insekter. Framåt höstkanten blir bär och frön viktiga inslag i födan, liksom aspblad.

För att kunna tillgodogöra sig en så varierad och fiberrik föda är tjädern utrustad med de anpassade organ som krävs. Den har en kraftig muskelmage, ett organ med malande muskler och gruskorn som fågeln svalt, som mal ner födan tills bara fibrerna återstår. Sedan tar en tarmkanal vid med ett omfattande system av blindtarmar, där själva matsmältningen sker.

Tallbarr utgör den allra viktigaste delen av dieten under vintern, men smältbarheten hos barren varierar mellan olika tallar. Vissa träd kan vara så hårt betade att endast "tofsar" av de yttersta barren återstår, medan träd intill kan stå orörda. Typiska "tjädertallar" kan ses här och var i marker där tjädrar uppehållit sig.

Tjädern och människan

Tjäderns förekomst och populationstäthet har påverkats negativt av det moderna skogsbruket. Avverkningar med hyggen över omfattande områden (s k trakthyggesbruk) har kraftigt reducerat livsmiljöerna och gjort många spelplatser olämpliga. Den nya skog som planterats i stora delar av Sydsverige erbjuder sällan någon ersättning. Den innehåller i alltför hög utsträckning gran, och är dessutom för tätt planterad för att tillåta det ljusinsläpp som krävs för en rik markvegetation. Däremot finns det många observationer från ungskogar i mer nordliga delar av landet som antyder att 30-40 åriga bestånd med bärris numera har en god tjädertillgång.

Tjädern är inget svårt skadedjur, även om den ibland förorsakar svår barrförlust på unga eller enskilda äldre tallar. Den är också helt ofarlig för människan. De "spelgalna" tuppar som ibland uppträder på hyggen kan i sällsynta fall angripa människor, men inga allvarliga incidenter finns rapporterade.

Tjäderköttet spelade en viktig roll i folkhushållningen i vissa delar av landet under tiden fram till andra världskriget. Det anses smakligt efter några dagars hängning. Från en tupp på ca 5 kg får man cirka 1 kg bröst och lår om ca 200 g. Från en höna på 3,5 kg fås ett bröst på ca 700 g och lår om ca 150 g vardera.