Blåtunga är en virussjukdom som drabbar idisslare. Hjortdjur som smittas uppvisar i regel inga symtom. Tamboskap och mufflon utvecklar symtom i högre grad och sjukdomen kan i vissa fall vara dödlig. Viruset smittar genom bett från svidknott, vilket gör att den bara sprids under sommarhalvåret (mars-nov). Utbrott av blåtunga förväntas bli vanligare vid ett varmare klimat, och svidknott kan spridas långa sträckor med vinden. I nordvästra Europa inträffade det första utbrottet av blåtunga 2006 och smittan spreds till Sverige 2008. Ett andra blåtungeutbrott inleddes 2023. Under 2024 spreds smittan till fler länder, däribland Sverige, och utbrottet förväntas fortsätta under 2025. EHD är en virussjukdom som är närbesläktad med blåtunga. EHD fick sitt första utbrott i Europa 2022.
Blåtunga är en virussjukdom som drabbar idisslare. Många djur som smittas visar inga tecken på sjukdom, eller bara lindriga symtom, men hos känsligare arter kan sjukdomen i vissa fall vara dödlig. En idisslare som insjuknar i blåtunga kan få feber, svullnad och rodnad i mun- och nässlemhinnor, samt sår kring nos, mun och klövrand. I vissa fall kan svullnader bildas kring nos och öron, eller över hela huvudet. Djuret kan ha ökat nos- och tårflöde samt dregla. Hos kor kan mjölkproduktionen minska. Svullnader och sår kan göra att djuret får svårt att äta eller att det haltar. Ett sällsynt symtom är att djuret drabbas av ett cirkulationsstopp i tungan på grund av svullnaderna. Då blir tungan blå, vilket gett sjukdomen dess namn.
Tamboskap som får, getter och nötkreatur kan alla smittas av blåtunga. De djur som visar tecken på sjukdom kan utveckla allt från lindriga till dödliga symtom. Får är mest känsliga och insjuknar i högre grad och med kraftigare symtom än nötkreatur som oftast bara visar milda symtom. Hos dräktiga får och kor kan blåtungeinfektion medföra att fostret aborteras, blir dödfött eller missbildat.
Bland de vilda idisslarna hör mufflon till de känsligare arterna. Mufflon utvecklar symtom i relativt hög grad och utgången kan vara dödlig. Vilda hjortdjur kan smittas, men de arter som finns i Sverige brukar i regel inte uppvisa några tecken på sjukdom, och i den mån hjortdjuren faktiskt utvecklar symtom är de sannolikt milda. Kunskapen om hur nordliga arter som älg och ren påverkas är dock bristfällig eftersom blåtungeviruset hittills framför allt funnits i sydligare trakter.
Under utbrott av blåtunga hos tamboskap i Europa har studier genomförts där man testat i vilken grad vilda hjortdjur drabbas. Resultaten tyder på att det framför allt är kronhjort och dovhjort som smittas. Under utbrottsåret kunde uppemot hälften av de testade kronhjortarna ha antikroppar mot blåtunga och en ganska stor andel av dovhjortarna. Rådjur smittades också, men i betydligt lägre grad. Bara någon enstaka procent av de testade rådjuren hade antikroppar. I Sverige genomfördes en studie på vilda hjortdjur, med fokus på älg, under blåtungeutbrottet hos tamboskap 2008. Av drygt 600 testade älgar var det bara 1 älg som hade antikroppar mot blåtunga (0.2 %).
Ett djur som smittas av blåtungevirus har oftast en inkubationstid på 5-8 dagar. Djur som tillfrisknat har livslång immunitet.
Blåtungevirus sprids av svidknott
Det finns flera varianter (serotyper) av viruset som orsakar blåtunga. Viruset finns i svidknott (arter inom släktet Culicoides) och överförs när smittbärande svidknott biter mottagliga idisslare. Svidknott är vanliga i princip i hela Sverige. Däremot är blåtungeviruset temperaturkänsligt, så historiskt har viruset inte funnits hos svidknott i Europa utan bara på varmare breddgrader. Dels kan viruset bara replikera sig (uppförökas) i svidknott när dygnsmedeltemperaturen är över 10-12 grader. Dels går virusets uppförökning snabbare vid varmare temperaturer. Dessutom är svidknotten själva bara aktiva under sommarhalvåret, typiskt från mars till november eller när temperaturen överstiger 6 grader, så det är bara då nya djur kan smittas. Det är inte känt hur långt norrut i Sverige som viruset kan överleva.
Svidknott har begränsad flygförmåga och kan som längst flyga ett par kilometer. Däremot kan svidknott transporteras långt med vinden (10-tals mil), vilket gör att smittan kan spridas till Sverige från exempelvis Danmark eller norra Tyskland om utbrott inträffar där. Eftersom viruset sprids med bett från ett infekterat svidknott så är det ofta enstaka djur i en besättning som drabbas.
Viruset kan inte smitta direkt mellan djur, men i enstaka fall kan en dräktig hona överföra virus till sitt foster. Ungen kan då födas som smittbärare, men tillfrisknar. Blåtungevirus kan också spridas genom att människor flyttar smittbärande djur till områden där det finns svidknott som kan infektera nya djur.
EHD (epizootisk hemorragisk sjukdom)
EHD är en virussjukdom som är nära besläktad med blåtunga och som också drabbar idisslare. Symtomen liknar blåtunga och även EHD smittar genom bett från svidknott. Inom virusets huvudsakliga utbredningsområde, på varma breddgrader, så är det framför allt nötkreatur och hjortdjur som drabbas. I södra Europa har viruset påvisats hos nötkreatur och kronhjort.
Förekomst av blåtunga i Sverige och globalt
Både blåtungevirus och svidknotten som sprider smittan är känsliga för låga temperaturer. Därför har sjukdomens historiska utbredning i princip varit begränsad till Afrika, Amerika, Australien och delar av Asien. Vilda idisslare som hör hemma i de delarna av världen kan oftast smittas av blåtungevirus, men det är ovanligt att de utvecklar några symtom på sjukdom.
Blåtunga hör till de sjukdomar som förväntas bli vanligare på nordliga breddgrader om klimatet blir varmare. Historiskt har det endast inträffat sporadiska utbrott av blåtunga i Europa, men sedan slutet av 1990-talet har blåtungeviruset spridit sig norrut och etablerat sig i Medelhavsområdet. Det har också skett sporadiska utbrott längre norrut. Det beror troligen på klimatförändringar.
I nordvästra Europa inträffade det första utbrottet av blåtunga sommaren 2006 då viruset nådde bland annat Nederländerna, Belgien, Tyskland och Frankrike. Spridningen fortsatte under 2007-2008 och viruset nådde Sverige 2008. Viruset påvisades då i ett 30-tal tamdjursbesättningar i Skåne, Halland, Blekinge, Kalmar, Kronoberg och Jönköpings län. Utbrottet stoppades genom ett obligatoriskt vaccinationsprogram riktat mot tamdjur. Sverige friförklarades 2010 och kring 2012 var viruset utrotat i hela norra och centrala Europa.
Ett nytt utbrott av blåtunga började i Nederländerna hösten 2023. Det var en ny variant av viruset, som det vid tiden saknades vaccin mot, vilket gjorde att viruset spreds snabbt så länge väderleken var gynnsam. Efter vintern 2023/2024 tog utbrottet ny fart och viruset spreds till flera länder i västra och centrala Europa under våren och sommaren. Norge och Sverige drabbades i början av september 2024, en tid efter att Danmark drabbats.
Hösten 2024 påvisades fall av blåtunga i drygt 380 tamdjursbesättningar i Sverige, framför allt i kustnära områden i Halland, Skåne, Västra Götalands, Kronobergs och Blekinge län. Dessutom påvisades enstaka fall i Blekinge och Kronoberg. I varje drabbad besättning var det endast ett eller enstaka djur som insjuknade. De flesta fallen påvisades i september och första halvan av oktober, varpå smittspridningen minskade i takt med att temperaturerna föll.
Det är sannolikt att blåtungeutbrottet som pågick i norra Europa hösten 2024 kommer ta ny fart våren 2025 när svidknotten blir aktiva igen. Viruset kan ha svårt att övervintra i Sverige, men enstaka nötboskapskalvar kan komma att födas smittade, om kon smittades hösten 2024 och har överfört viruset till fostret. Dessutom har enstaka fall av blåtunga påvisats hos tamboskap (nötkreatur) under vintern 2025. Det är inte känt varför, men det skulle till exempel kunna bero på att djuren fått symtom först långt efter de smittades, eller att enstaka svidknott övervintrat i lagårdsmiljön. Detta förväntas emellertid inte få något avgörande betydelse för smittspridningen i Sverige under 2025. Eftersom blåtungeviruset under 2024 hade stor spridning i närliggande länder med mildare vintrar, så är det sannolikt att smittspridningen framför allt kommer ta fart genom att virusbärande svidknott återigen förs till Sverige med vinden.
Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) redovisar fortlöpande antalet fall av blåtunga som påvisats i Sverige (se SVA:s övervakningskarta).
EHD (epizootisk hemorragisk sjukdom)
EHD-viruset har, i likhet med blåtungevirus, sin huvudsakliga utbredning i Afrika, Asien, Nordamerika och Australien. Det första utbrottet i Europa inträffade i Italien och Spanien 2022. Smittan anlände troligen genom vindburna svidknott från Nordafrika. EHD har inte påvisats i Sverige, men kan förväntas bli vanligare i Europa vid ett varmare klimat.
Så kan du bidra till övervakningen av blåtunga hos vilt i Sverige
Om du misstänker att du sett eller fällt ett vilt djur med blåtunga, kontakta gärna Viltsektionen på Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) via webbformuläret rapporteravilt.sva.se.
Så här övervakas viltsjukdomar i Sverige
SVA övervakar förekomsten av sjukdomar hos alla vilda djur i Sverige. Övervakningen bygger på att den som hittar ett självdött djur, eller fäller ett djur som uppvisar misstänkta tecken på sjukdom, rapporterar detta till SVA via datorn eller mobilen på webbformuläret rapporteravilt.sva.se. Om SVA vill undersöka djuret kontaktar de rapportören. SVA står också för det material rapportören behöver för att kostnadsfritt skicka in djuret. SVA kan inte ta in alla djur för undersökning, utan måste göra ett urval, men alla rapporter är viktiga. Med hjälp av rapporterna kan SVA kan få en bild av var i landet olika sjukdomar förekommer och sprids, samt upptäcka utbrott av nya sjukdomar.
Tidigare genomförd övervakning av blåtunga hos vilda hjortdjur i Sverige
Under blåtungeutbrottet hos tamboskap i Sverige 2008 undersökte SVA förekomsten av antikroppar mot blåtunga hos vilt. Studien genomfördes i samarbete med jägarkåren. Under höstjakten 2008 samlades prover in från drygt 600 älgar, 90 rådjur och 30 hjortar. Antikroppar mot blåtunga påvisades endast hos ett av djuren; en älg som hade fällts under jakt och som verkade frisk. Älgen testade positivt för antikroppar, inte för viruset i sig, vilket tyder på att älgen hade smittats av blåtunga men inte längre bar på viruset när den sköts.
Åtgärder vid utbrott av blåtunga
Vid utbrottet av blåtunga i Europa 2006-2012 genomfördes ett obligatoriskt vaccinationsprogram för tamboskap, vilket ledde till att viruset utrotades i nordvästra Europa.
År 2024 ströks blåtunga ur epizootilagen. Det innebär att det inte längre är obligatoriskt för länder inom EU att bekämpa sjukdomen, även om länder frivilligt kan välja att genomföra bekämpningsåtgärder. Ändringen genomfördes eftersom det inte längre är möjligt, eller kostnadseffektivt, att utrota blåtunga i södra Europa där viruset nu är etablerat. I en situation där blåtungevirus finns i flera av Sveriges grannländer, och om dessa länder inte genomför bekämpningsprogram, så bedöms det inte heller vara kostnadseffektivt att genomföra obligatorisk vaccination inom Sverige.
Blåtunga är fortsatt en anmälningspliktig sjukdom, vilket är viktigt för att kunna upptäcka utbrott och följa smittspridningen. Att sjukdomen är anmälningspliktig innebär att en djurägare ska kontakta veterinär om ett djur uppvisar symtom på blåtunga.
I mån av tillgång på lämpligt vaccin kan djurägare välja att frivilligt vaccinera sina djur på egen bekostnad. Vaccin skyddar inte mot smitta, men kan skydda mot allvarlig sjukdom och dödsfall. På Jordbruksverkets webbsida finns aktuell information om vaccination mot blåtunga.
Det har föreslagits att blåsjukevirus skulle kunna fortleva i Europa genom att smittan upprätthålls av kronhjort, vilket skulle kunna orsaka nya utbrott hos tamboskap. Att utbrott i nordvästra Europa som bekämpats genom vaccination av tamdjur inte har följts av nya utbrott efter att vaccinationsprogrammet avslutats kan emellertid tyda på att smittan inte levt kvar hos kronhjort eller andra vilda djur. Det kan i så fall förklaras av att vilda hjortdjur som infekterats tillfrisknar relativt snabbt. Den naturliga immunitet som djur utvecklar efter att ha genomgått en infektion av blåtunga kan också bidra.
Människor kan inte smittas av blåtunga
Människor kan inte smittas av blåtungevirus, varken via bett från svidknott eller via livsmedel. Det är ofarligt att äta kött, eller dricka mjölk, från djur som har blåtunga.
Om blåtunga på myndigheters webbplatser
