Mjältbrand, som också går under namnet antrax, orsakas av en bakterie. Om bakterierna hamnar i en för dem ogästvänlig miljö, utanför ett djur, kapslar de in sig i motståndskraftiga sporer. Om sporerna därefter tas upp av ett djur kan de omvandlas tillbaka till bakterier. Mjältbrandssporer kan överleva lång tid i en del miljöer, exempelvis i djurprodukter och jord. Sporer som ligger skyddade i jord nere i marken kan förbli smittsamma i minst 50 år. Vid markytan förstörs de däremot på 3-5 år.

Mjältbrand smittar inte vid normal kontakt mellan levande djur. Bakterien kan inte heller tränga genom oskadad hud, utan den måste komma in i kroppen på andra sätt. Växtätande djur kan smittas om de får i sig mjältbrandssporer med födan, vilket kan hända om deras betesmark, foder eller vatten kontaminerats av sporer. Allätare och köttätare kan smittas om de äter av djur som dött i sjukdomen. Ett djur kan även smittas om det på annat sätt kommer i kontakt med kroppsvätskor (blod) eller vävnader från ett djur som dött i mjältbrand.

Mjältbrand kan infektera alla däggdjur, men mottagligheten varierar kraftigt mellan arter. Idisslande djur är mest känsliga och dit hör både vilda djur som älg, rådjur och hjort, och tamdjur som nöt, får och get. Hästar är inte lika känsliga som idisslare. Vildsvin, gris, hund och katt hör till de arter som är relativt motståndskraftiga. Inkubationstiden är 1-14 dagar, men också den varierar mellan arter.

Hos vilda hjortdjur är sjukdomsförloppet mycket snabbt. Djuret dör inom ett par dygn, ofta så snabbt att det inte hinner uppvisa några yttre sjukdomstecken. I den mån djuret hinner visa symptom kan det handla om onormala rörelsemönster, oskygghet, svaghet och en ovilja att röra sig överhuvudtaget.

Mjältbrandsutbrott i Sverige

Mjältbrand förekommer i hela världen. Eftersom sporer kan överleva länge i marken går det inte friskförklara något land. I Sverige var mjältbrandsutbrott hos tamdjur betydligt vanligare förr, men efter 1957 har antalet utbrott minskat kraftigt och numera sker de bara sporadiskt. En viktig anledning är att man inte längre utfodrar djur med benmjöl som kan sprida smittan. Import av benmjöl förbjöds 1957, och 1986 förbjöds all utfodring med benmjöl. Sedan 1980 har fem mjältbrandsutbrott inträffat i Sverige; 1981, 2008, 2011, 2013 och 2016.

De utbrott som förekommit i Sverige på senare år har förmodligen orsakats av mjältbrandssporer som överlevt i marken sedan 1900-talets mitt. Fram till dess hanterade man utbrott genom att förbjuda att djur flyttades från den drabbade gården, samt genom att gräva ned de döda djuren. Dessa så kallade mjältbrandsgravar kan i några fall fortfarande innehålla smittförande sporer, och sporerna kan komma i dagen om graven störs av exempelvis grävning.

Under 1900-talet förde Sverige statistik över gårdar som spärrats av på grund av mjältbrandsutbrott, så man vet i vilka trakter det säkert finns mjältbrandsgravar (se karta nedan). Man noterade dock inte var de döda djuren grävdes ned, vilket gör att vi idag saknar den exakta kunskap som skulle krävas för att undvika att riskera att mjältbrandsgravar störs.

Möjliga åtgärder vid ett utbrott - Omberg 2016 

I Sverige inträffade ett mjältbrandsutbrott vid östergötska Omberg 2016, förmodligen efter att rester från en mjältbrandsgrav av någon anledning nått markytan. Det var framför allt tamdjur som konstaterades döda i sjukdomen (9 nötboskap, 1 häst, 1 får), men man hittade även tre älgar som dött av mjältbrand. Därutöver testades fem rådjur som hittades självdöda i området, men de hade dött av andra orsaker.

Levande djur smittar inte varandra, och levande vilt kan därför inte upprätthålla smittan i naturen. Smittan sprids istället från källan (exempelvis kontaminerad jord från en mjältbrandsgrav) och från kadaver. En viktig åtgärd är därför att föra bort och destruera eventuella kadaver av mjältbrandsdöda djur för att minimera risken att smittan sprids ut i markerna. Vid Omberg bedömde myndigheterna att vilttätheterna var så låga att det inte var motiverat att minska viltstammarna av smittspridningsskäl, och man gjorde därför inga sådana åtgärder. Istället inriktades åtgärderna mot tamdjur för att förhindra att de infekterades.

Mjältbrandsbakterien är normalt känslig för antibiotika och det finns vaccin. Kring Omberg vaccinerades alla nötdjur och får, samt människor som kommit i kontakt med sjuka djur. Det var frivilligt att vaccinera hästar och getter. Myndigheterna spärrade av betesmarkerna där smittan fanns. Området har därefter sanerats så det är ofarligt för människor att vistas där.

Jakt i områden där ett mjältbrandsutbrott pågår eller nyligen inträffat

Vid mjältbrandsutbrottet i Omberg bedömde myndigheterna att jakt kunde fortsätta bedrivas som tidigare. Mjältbrand har ett mycket snabbt förlopp hos vilda hjortdjur - de blir akut sjuka. Därför är det osannolikt att ett hjortdjur är smittat om det ser friskt ut och beter sig normalt. Vildsvin är generellt motståndskraftiga mot mjältbrand, så det är en låg sannolikhet att ett vildsvin bär på smittan.

Vid jakt kan man alltså förutsätta att ett vilt djur som ser friskt ut inte har mjältbrand. Detsamma gäller fällt vilt – om djuret ser normalt ut när man tar ut och slaktar upp det har det inte mjältbrand.

Skulle ett djur som fällts vid jakt ändå uppvisa tecken på mjältbrand (förstorad mjälte och blod som inte levrar sig) ska man omedelbart avbryta hanteringen. Därefter gäller följande:

• Har man inte hunnit öppna eller flytta djuret ska man inte heller göra det. Det är först när djuret öppnas som mjältbrandsbakterier bildar sporer som kan kontaminera omgivningen.
• Om man redan hunnit ta ur inre organ ska man lägga dem i en plastsäck.
• Om möjligt ska man täcka över djuret med en presenning för att hindra att andra djur, inklusive flugor, kommer åt kadavret.
• Man ska omgående rengöra händerna och de verktyg man använt, samt kontakta SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) på telefon 018-67 40 00 och smittskyddsläkare. Smittskyddsläkare ska kontaktas eftersom det finns en risk att mjältbrand smittar till människor vid direktkontakt med sjuka eller döda djur (se "Mjältbrand hos människa" nedan).

Rapportera fallvilt i områden där ett mjältbrandsutbrott pågår eller nyligen inträffat

Utökad övervakning av fallvilt kring Omberg

Kring Omberg har man fortfarande en utökad övervakning av de vilda djurens hälsa. Det är därför extra viktigt att rapportera fynd av fallvilt, dvs självdöda vilda djur, till SVA. Älg, rådjur och hjort är särskilt intressanta, men även annat vilt bör rapporteras.

Rör inte det upphittade djuret, men märk ut fyndplatsen så det blir lätt att hitta tillbaka (ta gärna en gps-koordinat), ta gärna foton och kontakta SVA. Djuret ska inte flyttas eller vidröras, men man kan täcka över det med en presenning för att hindra att andra djur, inklusive flugor, kommer åt kadavret.

Vid fynd av hjortdjur (älg, rådjur, hjort) inom vaccinationsområdet i Omberg ska man kontakta SVA på telefon 018-67 40 00.

Vid fynd av hjortdjur (älg, rådjur, hjort) eller annat vilt utanför vaccinationsområdet i Omberg ska man kontakta SVA på telefon 018-67 40 00 eller via webbformuläret rapporteravilt.sva.se.

Mjältbrand hos människa

Mjältbrand är en zoonos, en sjukdom som kan smitta från djur till människa. När människor smittas sker det oftast genom att smittan tar sig in i kroppen via ett sår, genom närkontakt med djur som insjuknat eller dött i mjältbrand, eller kontaminerade djurprodukter. I sällsynta fall kan en människa smittas genom att andas in bakteriesporer, eller genom att äta bristfälligt tillagat kött från ett smittat djur. Risken att smittas via jord eller vatten är låg, eftersom människan hör till de arter som är relativt okänsliga för mjältbrandssmitta.

Om en människa som insjuknar i mjältbrand inte får behandling är dödligheten hög, 20-95 % beroende på hur smittöverföringen skett. Dödligheten är lägst för personer som smittats via ett sår, och högst för dem som andats in mjältbrandssporer. I normalfallet kan sjukdomen behandlas framgångsrikt med antibiotika, vilket minskar dödligheten. Dessutom finns ett vaccin som ges till människor som exponerats, till exempel om de hanterat smittade tamdjur. I Sverige är det oerhört sällsynt att människor insjuknar i mjältbrand.

Mjältbrand är klassad som en allmänfarlig sjukdom, och den är rapporteringspliktig enligt epizootilagen. En tamdjursägare som har anledning att misstänka mjältbrand hos sina djur måste därför rapportera detta till en veterinär. Om veterinären också bedömer att det finns misstanke om mjältbrand kontaktar veterinären i sin tur Jordbruksverket. Därefter vidtar myndigheterna åtgärder för att stoppa risken för smitta. En tamdjursägare har rätt till ersättning från staten om djuren drabbas av mjältbrand.

Tidigare texter om mjältbrand på Jägareförbundets hemsida

• Viltets hälsa i Sverige (2017-07-12)
• Jakt trots mjältbrand på Omberg (2016-08-15)

Om mjältbrand på myndigheters hemsidor

• Folkhälsomyndigheten - frågor om smitta hos människa
• Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) - mjältbrand hos vilt och tamdjur
• Jordbruksverket - mjältbrand hos tamdjur