Det råder en stor brist på naturliga bohål för fåglar. Eftersom vi tar bort mycket död ved ur skogarna saknar de boplatser. Det märks dels på att sädesärlor, gärdsmygar och rödhakar som skulle kunna häcka i holkar nöjer sig med bon, i exempelvis en stengärdsgård eller ett snår. Nyuppsatta holkar brukar få häckande fåglar i 80-90 procent av fallen.

Fågelholkar kan sättas upp när som helst på året. Det kan vara värt att tänka på att mesfåglar i södra Sverige hämtar bomaterial redan i början av april, men även en holk i maj kan locka till häckning eftersom det råder sådan brist på bostäder. En viktig regel när du ska sätta upp fågelholkar är att inte sätta holkarna närmare än 25 meter från varandra, däremot spelar höjden ingen roll.

Viktigare än var holken hängs är hur den är konstruerad. Grovt sett finns det fem olika typer av holkar:
1. Tättingsholk, lämplig för exempelvis blåmes, talgoxe, tofsmes, entita, svartvit flugsnappare. Här ska hålet vara ungefär 30-35 mm. Närmare 30 mm föredras av blåmes, svartmes och talltita, något större hål för talgoxe och svartvit flugsnappare.
2. Mellanstor, för stare och göktyta. Hålet behöver vara 4-5cm.
3. Stora holkar för ugglor, knipa, storskrake eller småskrake. De tre sistnämnda behöver närhet till vatten.
4. Skokartongliknande holk som sätts högt upp på väggen kan locka tornseglare. En art som minskat i antal i Sverige.
5. Tornfalkholk, har en bred öppning där uppe. Bör bara sättas upp i anslutning till bra jaktmark där det ibland ses tornfalk.

Tänk på att göra holken öppningsbar. Enklast är från taket, men det finns flera varianter. Dels kan det vara bra för att försiktigt och bara vid något tillfälle kolla om holken är bebodd, men det är också bra för att kunna städa ur holken på hösten.

En annan viltvårdande insats är att bygga hargolv. Med genomtänkta viltvårdsåtgärder går det att få en betydligt större harstam än man tidigare haft.

Välj om möjligt ut en skyddad del av jaktmarken gärna i närheten av tät skog, med tillgång till klöver och saftigt gräs. Just dessa grödor har en speciell dragningskraft på hararna under hela barmarksperioden. Ytan behöver inte vara större än en vanlig gräsmatta och du kan med fördel gödsla området med NPK några gånger under växtperioden.

Saknar man en naturlig betesvall går det enkelt att anlägga gröna fläckar i skogsmark. Med exempelvis en flåhacka kan man rensa ytan från markvegetation, därefter gödsla och så in med klöver och gräsblandning. Välj ett område där du vet att det brukar födas harkullar och skapa flera sådana små gröna ytor i närheten av varandra.

Hargolv

Foderplatser i all ära men utan tillgång till skydd kan alla andra viltvårdsåtgärder vara förgäves. Ett enkelt och ändamålsenligt skydd för i synnerhet de unga hararna är att sätta ut hargolv. Ett hargolv kan lätt tillverkas av två vanliga lastpallar som fästs i varandra med ett lock av brädor, en plywoodskiva eller helt enkelt ris och grövre kvistar. För att ge hararna större chans att klara sig bör sådana hargolv placeras i grupper om minst 6-8 stycken med ett par meters mellanrum. Komplettera gärna hargolven med ett par lågt placerade saltstenar som förutom den spirande grönskan uppskattas av haren året runt.