Svenska Jägareförbundet

Meny

Opinion

Krönikan i DN missar en viktig parameter - människan, skriver Daniel Ligné och Fredrik Widemo. Foto: Madeleine Lewander

Krönikan i DN missar en viktig parameter - människan, skriver Daniel Ligné och Fredrik Widemo. Foto: Madeleine Lewander

Människan glömdes – ännu en gång

DEBATT. Efter en krönika i DN blossade en ny vargdiskussion upp. Denna gång rör den biologisk mångfald. Daniel Ligné, riksjaktvårdskonsulent, och Fredrik Widemo, naturvårdsstrateg, kommenterar här krönikan eftersom artikeln missar en viktig parameter – människan.

2014-01-15

När vetenskapsjournalisten Karin Bojs refererade en Scienceartikel  i söndags blev vi överraskade. Karin Bojs brukar alltid balansera sina artiklar och väga olika argument på ett klokt sätt. Denna krönikas slutsatser är däremot klart missvisande för svenska förhållanden.

Det finns en fundamental brist. Och det är att man granskar vargen för sig och, avsiktligt eller oavsiktligt, låter bli att ta med människan i diskussionen. Det blir fel. Särskilt eftersom läsaren får göra jämförelser mellan Yellowstone i USA och Mellansverige.  I Yellowstone är urbefolkningen sedan länge bortdriven och ingen markanvändning som jord- eller skogsbruk är tillåten. I Mellansverige finns fortfarande rätt gott om folk som försöker leva av och med naturen. Skillnaderna i förutsättningar mellan de två exemplen kan knappast bli särskilt mycket större.
Men låt oss bemöta hennes artikel med lite kompletterande fakta.  Svenska Jägareförbundet och jägarkåren skulle gärna se att staten finansierade mer forskning på vilt och viltförvaltning; det är något vi verkat för länge.  Det är bristen på vetenskapliga fakta och forskningsmedel som fått jägarna att finansiera forskning på jaktbart vilt. Mer kunskap behövs absolut för att vi ska kunna förvalta viltet och finna goda avvägningar mellan samhällets olika intressen. Ingen skulle bli gladare än vi om det tillfördes medel till forskning om jaktbart vilt.

Vargen har inget ”jobb”, utan är en del av vårt ekosystem. Precis som människan. Vi jagar bägge för att utnyttja viltet som resurs, men gör det självfallet på olika sätt. Precis som exempelvis varg och lodjur också jagar olika.

Alla toppredatorer, inklusive människan, påverkar ekosystemen. Vi orsakar kaskadeffekter, precis som vargen. Samtidigt kan vår markanvändning begränsa kaskadeffekter som annars hade uppstått. Faktum är att Scienceartikeln slår fast att i system påverkade av människan minskar rovdjurens  effekter. Och i de delar av Sverige som hyser våra starkaste rovdjursstammar finns antagligen inte en enda kvadratmeter som är opåverkad av människan sedan många hundra år.
I Sverige är det skogsbrukets inriktning som styr trädslagssammansättningen, tillväxten och mängden stående biomassa. Inte betande klövvilt. Vidare glömmer man också, eftersom man utesluter människan ur ekosystemet, att rovdjuren kommer att ha effekt på människans påverkan. Vi beskattar redan älgstammen på en hög nivå genom jakt. Det finns gott om exempel på älgstammar som ökat efter det att vargen etablerat sig. Helt enkelt eftersom de mänskliga jägarna inte längre kan beskatta älgstammen när vargen omöjliggör jakt med lös hund.

Vargen ger en ökad biologisk mångfald, men det gör fäbodbruk och många andra traditionella brukande aktiviteter också. Utmaningen ligger i att hitta en lämplig balans mellan alla intressen.

Det vore i teorin fullt möjligt att låta de stora rovdjuren göra sitt ”jobb”, som rubriksättaren uttrycker det. För att få sådana kaskadeffekter måste människorna dock upphöra inte bara med jakten, utan även med annan markanvändning som jord- och skogsbruk och helst flytta från trakten. Eftersom det inte är aktuellt blir Scienceartikeln teoretisk. Den går inte omsätta i verkligheten.
Svensk viltförvaltning bygger på att vi finner avvägningar mellan olika intressen. Vi har ett av världens mest moderna system för att hantera detta, genom länsstyrelsernas viltförvaltningsdelegationer. Där diskuterar företrädare för olika intressegrupper hur vi ska förvalta våra viltstammar hållbart, i balans med övrig markanvändning som vi är beroende av.

Med tanke på var huvuddelen av våra stora rovdjur finns är det inte aktuellt att sträva efter ekosystemeffekter som närmast utesluter mänsklig närvaro. Istället måste vi finna avvägningar där livskraftiga rovdjursstammar kan förekomma i den brukade skogen i Sverige.

Alla som brukar vår natur aktivt genom jakt, jord- eller skogsbruk förstår att resultaten från artikeln i Science är närmast av filosofiskt och rent teoretiskt värde för våra förhållanden. Och det är inte bara de som bor på landet som är beroende av vårt jord- och skogsbruk, utan det är vi alla. Det finns en uppenbar risk att Bojs krönika skapar missförstånd och förstärker den djupa konflikt och misstro som finns mellan den urbaniserade delen av vår befolkning och dem som brukar våra naturresurser hållbart.
Det är djupt olyckligt.

Daniel Ligné
Fredrik Widemo

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
Tillbaka till överblick