”Den svenska modellen” är ord som får tankarna att landa i en nostalgisk ursvensk konstruktion som skapat goda förutsättningar för att bygga och utveckla landets särart. Det vill säga en konstruktion, eller förhållningssätt, som varit framgångsrik och gjort Sverige unikt. Denna modell spänner över alla delar av samhället. Och den skapar oftast trygghet och stabilitet.
Men i takt med internationalisering, digitalisering och många andra globala trender utmanas några av byggstenarna i den svenska modellen.
Folkrörelserna har stått för en stor och speciell insats i den svenska modellen. Inom ramen för dessa idéburna organisationer har människor på olika sätt bidragit med insatser som gör landet bättre, tryggare, friskare och en bättre plats för alla som bor här.
Folkvalda – från alla politiska partier – har under åren slagit vakt om de ideella organisationernas arbete och uppmuntrat dessa initiativ via bidrag och stöd i olika former. Bidragen har varit en smart lösning. Inte minst för att en satsad krona oftast via ideella insatser ger mångdubbelt tillbaka, men också för att invånarna känner sig sedda och som en del av en helhet. Civilsamhället har tagit ett stort ansvar för delar av samhällets funktioner och utgör ett av fundamenten i samhällsbygget. Den svenska modellen har med andra ord skapat något som är mycket större än bidragen i sig självt.
Nu utmanas allt det som byggts upp genom de gångna decennierna.
Ett exempel är upphandlingslagstiftningen. Med olika syften tvingas folkrörelser – som är byggda på engagemang och ideellt arbete för ett intresse – till upphandlingsprocedurer. Lagen som har till huvudsakligt syfte att stänga dörren för svågerpolitik när myndigheter och verk ska köpa in tjänster och varor, samt få ut mesta möjliga resultat för statliga och kommunala skattemedel håller på slå sönder folkrörelsernas förutsättningar.
Föreningar och organisationer har sällan kompentens och möjligheter att verka i konkurrensutsatt verksamhet, eftersom föreningens syfte är enklare och mer jordnära. De brinner för ett intresse och sin verksamhet. Och i dessa vill de göra skillnad. Runt intresset kan de samla engagerade människor.
Orimliga krav på byråkrati och kravställande för föreningar som får bidrag är onödigt. Det är också väldigt få som söker sig till ideella föreningar för att de vill arbeta med byråkrati. De brinner för frågor som rättvisa, natur eller folkhälsa, men ytterst sällan för upphandlingens regeldjungel.
Idag blir det allt svårare att behålla och utveckla det ideella engagemanget, locka människor att ta ansvar och utföra värdefulla insatser åt civilsamhället. Vill man på allvar att medborgarna ska delta i samhällsbygget måste det vara enkelt att bidra.
"Idag blir det allt svårare att behålla och utveckla det ideella engagemanget, locka människor att ta ansvar och utföra värdefulla insatser åt civilsamhället. Vill man på allvar att medborgarna ska delta i samhällsbygget måste det vara enkelt att bidra."
Svenska Jägareförbundet fick 1938 ett bidrag från staten för att leda och organisera delar av jakten och viltvården i Sverige. Precis som i de flesta andra organisationer blev detta en injektion i ansvarstagande och en dramatisk utveckling av och för jakten i landet. Bidraget som förbundet fick kom från en nystartad fond där jägarnas statliga jaktkortsavgift samlades. En alldeles förträfflig och kostnadseffektiv konstruktion. Man fick den största jaktliga organisationen att börja arbeta för en samhällsaccepterad jakt och viltvård. Pengarna kom inte ens från statskassan – utan ifrån jägarna själva.
Resultaten lät inte vänta på sig. Oetiska fällor mönstrades ut. Jakttiderna enades med viltets biologiska förutsättningar. Rätt vapen till rätt jaktform blev en självklarhet. Viltforskningen byggdes upp och fakta blev bas i förvaltningen. Övervakning av viltstammarnas storlek gav ny kunskap om naturen och mycket annat. Allt detta gjordes utan att det kostade samhället någonting – mer än uppskattning till en folkrörelse som tog och bar ett stort samhällsansvar.
Idag blickar många länder på den svenska modellen för viltförvaltning och önskar att de hade något liknande.
Men nu äventyras Den svenska modellen. Och det sker med upphandlingslagstiftningen som främsta ursäkt. Regeringen har fattat beslut om en ny konstruktion av reglerna och medelstilldelningen från Viltvårdsfonden. Vissa delar av det som Svenska Jägareförbundet har utfört ska i framtiden upphandlas.
Riskerna med den nya lösningen är stora och allvarliga. I värsta fall riskerar Viltvårdsfonden raseras, viltförvaltningen bli sämre och handslaget mellan staten och jägarkåren brytas. Den självklara inställningen hos jägarna att göra insatser för helheten – för att utveckla jakten i samklang med samhällets normer – äventyras. De människor som vill axla ansvar för viltet håller på att berövas den möjligheten.
Ett stort problem är att de ideella organisationernas avtryck till samhällsbygget tas för givna, eftersom resultatet inte mäts. Vem vet att jägarnas insatser för att inventera vilt motsvarar 3000 heltidstjänster? Vet alla trafikanter att jägarna gör insatser för att förkorta viltets lidande dygnet runt, året runt vid de över 60 000 viltolyckor som inträffar varje år?
Motsvarande situation gäller för alla folkrörelser. Få – om någon – har en överblick vad alla ideella insatser betyder för Sverige.
Staten borde arbeta för att öka förståelsen kring varför folkrörelser finns och vad de betyder – och vad som är drivkraften bakom civilsamhällets kraft och potential.
Och sedan stå upp och försvara de grundläggande principerna bakom Den svenska modellen. Ifall regering och riksdag verkligen vill rädda folkrörelserna är det hög tid att agera och det är bråttom.
Det har tagit lång tid att bygga alla dessa fantastiska folkrörelser. Nu stängs dörrar och möjligheter i så snabb takt att ”Den svenska modellen” snart bara är en vacker fras – utan något innehåll eller värde.
Torbjörn Larsson, ordförande Svenska Jägareförbundet
Bo Sköld, generalsekreterare Svenska Jägareförbundet
