I Sverige har vi under många decennier arbetat för att stärka djurskyddet. Vi har i dag långtgående lagstiftning och regler som styr hur djur ska skötas och hanteras. Men det allra viktigaste är att det finns en bred gemensam uppfattning i samhället om att djur ska behandlas väl. Detta är något som alla i Sverige borde vara stolta över.

Men insändarskribenten Eva Stjernswärd är inte stolt. Hon gör i stället vantolkningar av FN-formuleringar. Konsekvenserna av hennes argumentering skulle äventyra småskaligt lantbruk, renskötsel, jakt, fiske och landsbygdskultur.
I hennes insändare lyfts FN, barnrättskonventionen och en mening ur FN:s barnrättskommittés kommentar 26 fram.
”Children must be protected from all forms of physical and psychological violence and from exposure to violence, such asdomestic violence or violence inflicted on animals.”
(”Barn ska skyddas från att utsättas för alla former av fysiskt och psykologiskt våld och för att bevittna våld, såsom våld i hemmet eller våld mot djur. Kommittén har tidigare uppmanat stater att ändra våldstraditioner och sedvänjor som innebär våld mot djur.”)
Utifrån denna menings avslutande ord – våld mot djur – drar hon häpnadsväckande och verklighetsfrämmande slutsatser. Hon menar exempelvis att barn under 18 år inte ska få delta i jakt, slakt eller något allt annat som kan innefatta något slags lidande från djur. Felet hon gör är att blanda ihop våld mot djur med slakt, jakt och avlivning. Detta är inte ens nära att vara samma sak.
Stjernswärd inser kanske själv det kontroversiella eller orimliga om hon hade fullföljt sitt resonemang. Då hade vi hamnat i en samhällsstörtande förbudscirkus, som hade omintetgjort några av våra äldsta kulturyttringar.
Människan har i årtusenden varit jägare och samlare. Att förvägra kommande generationer möjligheten att vara en del i processen från skog till bord är både intolerant och historielöst.

Skribenten har inte beaktat konsekvenserna av sina hemmasnickrade slutsatser. För med dessa tolkningar skulle en stor del av hela världens landsbygdsbefolkning påverkas av FN-kommentaren – samt i princip alla urfolk, all jakt och allt fiske.Tror debattören på allvar att FN skulle vilja göra det?
Kopplingen mellan det vi äter och hur det har hamnat på tallriken är redan i dag otydlig. Man kan köpa sitt protein sterilt förpackat i ett köpcentrum, och allt färre förstår var det kommer ifrån.
En framtid med ännu vagare förståelse skulle kunna äventyra förståelsen för djurens behov och levnadsförhållanden. Möjligen vill debattören att vi alla ska avstå från att äta kött, men då hamnar frågan någon helt annanstans.

Stjernswärd ogillar jakt. Det framgår med önskvärd tydlighet. Nu blir det även uppenbart att hon ogillar att barn får leva nära naturen och lära sig var maten kommer ifrån. Just detta är – tvärt emot debattörens önskningar – något som många fler borde lära sig mer om.
Alla borde veta att våra ekosystem är känsliga, att människans brukande av jord och skog behöver vara hållbart – samt hur det går till. Det som behövs är faktakunskaper utan överdrifter och en vinklad agenda. Barn behöver veta varifrån hamburgaren och smörgåsen kommer.
Dessa lärdomar är viktiga för att barnen i framtiden ska kunna göra rätt val – och fortsätta utveckla samhället med hänsyn till miljö, mångfald och natur. Det vill säga, göra val som gynnar natur, djur, människor och planeten som helhet.
Den polariserade och vinklade bild som skribenten vill klistra på jakt och småskalig köttproduktion är felaktig och skadlig. Insändaren understryker med tydlighet att avsaknad av kunskap och förståelse för brukande av naturen kan leda till polarisering.
Just därför är barns delaktighet i sin nära omgivnings traditioner och naturnära livsstil nödvändig. Det skapar nämligen ingångar till tillhörighet, gemenskap, kunskap och förståelse.