Viltet och etiken utmanas - Svenska Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet

Meny

Opinion

Kan vi i längden acceptera att vårt viktigaste vilt, nationalsymbolen älgen, trycks undan hur långt som helst, undrar Peter Eriksson. Foto: Oscar Lindvall

Viltet och etiken utmanas

FÖRBUNDSLEDARE. Sveriges viltstammar ska vara i balans med samhällets krav och behov. Men jägarna kan inte stillatigande acceptera krav som ignorerar etiken och där allt vilt enbart betraktas som ett problem som ska skjutas bort, skriver Jägareförbundets ordförande Peter Eriksson.

Peter Eriksson, Ordförande. Foto: Martin Källberg

2021-11-26

Det finns i dag grovt räknat 300 000 personer som jagar i Sverige. Vi är med andra ord en minoritet som förvaltar det jaktliga arv som funnits sedan de första jägarna följde efter bytesdjuren norrut, när inlandsisen drog sig tillbaka för ungefär 10 000 år sedan.

Att vara jägare och därmed förvaltare av denna djupt rotade tradition förpliktigar.
Vi väljer tillsammans att förvalta landets viltstammar. Att ta ansvar och lägga tid och resurser på något som kommer hela samhället till nytta.
Att på ett etiskt sätt skörda av överskottet och ta vara på bytesdjuren är fundamenten vi bygger vidare på.

Utvecklingen av jaktvapen och teknik går allt snabbare. Mörkerriktmedel, drönare och annat är nyheter som kommit på sistone. Hur man använder dessa, eller kanske inte alls, är viktiga frågor.

Samtidigt känner vi igen diskussionen från när kikarsiktet och hundpejlen blev var jägares egendom.
Oftast landar vi efter ett tag in i en ansvarsfull hållning, som tar hänsyn till såväl behov som etik och nytta.

Det som oroar mig är att trycket från resten av samhället i dag är så mycket större. Stora organisationer kräver omfattande avskjutning. Förra året fälldes nästan 160 000 vildsvin, vilket gör denna art till landets nu mest jagade vilt.

Ändå är retoriken hård och nästan anklagande mot jägarkåren: ”Det skjuts för lite!”

Älgstammen har minskat med närmare 20 procent sedan dagens förvaltningssystem infördes för knappt ett decennium sedan. Och utvecklingen är tydlig. Allt färre älgar observeras och allt färre fälls.
Kan vi i längden acceptera att vårt viktigaste vilt, nationalsymbolen älgen, trycks undan hur långt som helst?

Vi ser ökande krav på att kron- och dovvilt ska decimeras. Även rådjuren dras med när listan över ”skadedjur” i naturen växer. Krav på att de ska jagas hårdare, på nätterna och med alla till buds stående medel, dyker upp. Det är oroande.
Är alla vilda djur och fåglar bara problem för markägarna? En faktor i naturen som ska bort och inte störa produktionen?

Det finns absolut lokala exempel där stammarna av såväl dovvilt som vildsvin och älg behöver bli mindre. Men jag uppfattar sällan eller aldrig att den motsatta tanken ventileras.
I stället är det uppsagda jaktlag, korta arrenden och hot om böter som presenteras för de jägare som inte följer de påbjudna direktiven.

Vi i jägarkåren ska ta vårt ansvar. Viltstammarna ska vara i rimlig balans med samhällets krav och behov. Men vi kan inte stillatigande acceptera en inställning som ignorerar etiken och där allt vilt bara är ett problem som ska skjutas bort.
Då kommer vi inte bara att tappa samhällets acceptans för jakten, utan även jägarkårens acceptans för förvaltningen.

Sedan får vi inte glömma att jakten också måste få vara rolig.

Är det inte kul kommer ingen att engagera sig.

Peter Eriksson
Ordförande Svenska Jägareförbundet

Förbundsledare i Svensk Jakt nr 12/2021

  • Dela med e-mail
  • Skriv ut
Tillbaka till överblick