Svensk viltförvaltning har, åtminstone sedan Gustav III:s dagar, varit baserad på lokal förvaltning. Förvisso var tiden mellan Teaterkungens dagar och tidigt 1900-tal ingen speciellt positiv tid för det svenska viltet, men det var principen att jakten följde markägandet och att besluten fattades lokalt som gällde.

Som princip är den helt riktig och fullt gångbar än i dag. Äganderätten går hand i hand med jakträtten och på den aktuella marken har markägare och jägare skakat hand om hur viltet ska förvaltas. Ett system och en princip som fungerat väl för alla inblandade.

I modern tid har detta bland annat manifesterats i de regionala viltförvaltningsdelegationerna, i älgskötselsystemet och diverse andra sammanslutningar som utgör ryggraden i viltförvaltningen. Lokalt engagemang och kunskap i samverkan med ägare och eventuellt andra intressenter.

Tyvärr måste jag konstatera att dessa grundläggande principer ständigt utmanas. Dock inte från politiskt håll, där är samsynen stor att viltförvaltningen ska ha en lokal och regional bas.

Olyckligtvis är det den ansvariga myndigheten Naturvårdsverket, som ligger längst fram i försöken att förändra grunden för svensk viltförvaltning.

I en hemställan till regeringen daterad 8 oktober 2021 har Naturvårdsverket till exempel som första punkt att viltförvaltningsdelegationerna bara ska få ”yttra sig” om miniminivåerna i förvaltningen av landets stora rovdjur. Enligt reglerna för viltförvaltningsdelegationerna ska man i normalfallet ”godkänna” dem.

Ett otvetydigt och oblygt försök att flytta makten från det lokala till det nationella. Ibland påstår förvisso Naturvårdsverket att de vill ha en förvaltning förankrad i det lokala, men lika ofta försöker de smyga in skrivningar som försvårar eller frångår densamma.

Jag förutsätter att våra politiska beslutsfattare avfärdar detta försök att avlöva delegationerna.
I stället borde delegationernas befogenheter både ökas och tydliggöras. Beslutsfattarna bör dessutom vara vaksamma när myndigheter och andra intressenter försöker nationalisera förvaltningen. Det borde dessutom vara i markägarnas intresse att förvaltningsbesluten ligger nära dem.

En annan viltförvaltningsfråga som framöver behöver diskuteras och justeras är älgförvaltningen.

Dagens system infördes 2012 och sedan dess har älgstammen minskat med omkring 20 procent. Vi har i dag en älgstam som är den minsta på decennier. Olyckligtvis har detta inte inneburit att betesskadorna på främst tall minskat. Forskning ifrågasätter sambandet mellan skador och antalet älgar och jag tror att intressenterna behöver sätta sig ner och fundera på hur vi löser detta.

Dagens utveckling av älgstammen duger helt enkelt inte. Har avskjutningen så liten effekt, måste det finnas annat som kan göras. Ännu en viktig fråga för Jägareförbundet att fortsätta arbeta med.

Peter Eriksson
Ordförande Svenska Jägareförbundet

Förbundsledare i Svensk Jakt nr 5/2022